DEL XIII
Historien formas inte alltid av stora slag och politiker, utan mer ofta än man tror av tillfälligheter – eller i det här fallet mikrober.
Kitcheners hälsa hade under hela Fashodakriget varit dålig. Skottsåret i armen hade lagts om utanför Fashoda, men hans ilresa norrut följt av dromedarresan genom öknen hade förvärrat situationen. Såret gick upp och varade sig, men Kitchener brydde sig inte utan jobbade lika hårt som förut.
Natten till den elfte januari hade Kitchener sovit dåligt, och verkade allmänt desorienterad under frukosten. Klockan tolv, trekvart efter att britterna kastats tillbaka av MacMahons förstärkningar föll Kitchener ihop över bordet i sitt tält. Han svettades ymnigt, och bars yrande iväg till ett fältsjukhus där läkarna kunde konstatera ett allvarligt fall av sårfeber.
Punch var en av de tidningar som karikaterade Kitcheners sjukdom
Med Kitchener ur leken saknade den brittiska armén effektivt ledarskap under den del av slaget som den mest av allt behövde det, och britterna led därefter.
De brittiska trupperna som retirerade österut hade under natten och förmiddagen gjort vissa förberedelser till att formera sig till strid igen, men dessa avstannade utan klara order från högkvarteret, och en fransk attack klockan halv ett rev åter igen upp de sköra brittiska linjerna. MacMahon förföljde de slagna rödrockarna åt nordöst, men trots att han ansträngde sina soldater till det yttersta kunde han inte komma ikapp och slutgiltigt krossa britterna.
Klockan fem på eftermiddagen nådde de utmattade britterna kustvägen efter en tre timmar lång reträtt och slog upp läger en bit utanför Mersah Matruh. MacMahon nådde scenen en stund senare, men beslutade att inte inleda en strid just då – kvällen närmade sig och hans soldater var utmattade efter en vansinnesmarsch efter britterna.
Brittiska soldater retirerar
Under natten gick debattens vågor höga i det brittiska högkvarteret – ett antal officerare ville fortsätta slåss och kanske åter vända slaget till britternas fördel, medan en andra grupp ville att trupperna skulle retirera österut och vänta på förstärkningar. Det var inte förrän fram på småtimmarna man enades om en handlingsplan. Divisionerna som försvarade själva staden skulle försöka bryta sig ut och förena sig med resten av den brittiska styrkan. Ett nytt beslut skulle då fattas om vad som var bäst att göra.
De brittiska befälhavarna (kollage) hade problem med att enas om en handlingsplan
MacMahon hade också en sömnlös natt. Han var fullkomligt upptagen med att gå igenom sin plan för morgondagen tillsammans med sin stab. Han planerade att anfalla britterna utanför Mersah Matruh från flera riktningar, få dem att kapitulera och sedan jaga de resterande britterna från slagfältet. Lyckades han skulle britterna ha förlorat nästan hälften av sin tillgängliga styrka i Egypten, något som skulle tvinga dem att välja sina strider noga.
Britterna spillde ingen tid på att vänta på gryningen. Ett antal kurirer skickades iväg med muntliga meddelanden, och te tog sig alla in Mersah Matruh utan incidenter. Efter att ha mottagit orderna satte sig större delen av den brittiska styrkan sig i rörelse söderut och sedan åt öster för att möta upp med resten av den brittiska armén, som också bröt upp.
Ett negativ hittades i Mersah Matruh efter stormningen. Efter framkallning ger det den enda bilden från inifrån Mersah Matruh under hela slaget
I gryningen vaknade de franska soldaterna för att finna att britterna var borta förutom en liten styrka inne i själva Mersah Matruh. MacMahon ansåg att det vore bäst att erövra staden först för att säkra försörjningslinjerna, och beordrade en stormning.
De fåtal brittiska soldater som lämnats kvar i Mersah Matruh försvarade sig halvhjärtat mot den franska övermakten – den allvarligaste striden utkämpades av tre britter som barrikaderat sig i ett hus och dödade sju fransmän under försöken att inta det.
Scen från filmen "Sju Kamrater" (1938). Lägg märke till soldaternas anakronistiska uniformer och vapen
Framåt lunch hade Mersah Matruh säkrats, och MacMahon red in i staden för att inspektera ett regemente som utmärkt sig särskilt väl under striden. Det var då britternas avskedspresent levererades. Britterna hade inte kunnat ta med sig hela sitt krutlager under sin snabba, reträtt, utan hade lämnat flera hundra kilo i en källare. För att komplicera saken för fransmännen hade ett brinnande ljus stuckits ner i en kruttunna.
Klockan halv ett brann antingen ljuset ner, eller välte, och hela krutlagret exploderade i vad som en fransk soldat som varit närvarande senare beskrev som ”Det mest makalösa fyrverkeri jag någonsin sett”. 100 civila dödades och många fler sårades – både av explosionen och av det resulterande splittret. De franska soldaterna kastades till marken av tryckvågen, många av dem med svåra skador från splitter.
De underjordiska minorna tjugo år senare kan jämföras med explosionen i Mersah Matruh
En träbit stor som en fotboll visslade förbi MacMahon och träffade hans adjutant i bröstet, ett ögonblick som MacMahon mycket sällan talade om. Det sägs att fältmarskalkens uniform och ansikte stänktes ner av adjutantens blod. Den nästan 32-årige Kapten Weygand blödde till döds framför sin befälhavare, något som skulle sätta djupa spår i MacMahon d.y.
Slaget vid Mersah Matruh basunerades ut av båda sidor som en stor seger – fransmännen för att de erövrat staden och drivit bort britterna, britterna på grund av fransmännens stora förluster. Sanningen var den att ingen vunnit, men båda sidor förlorat. Britterna hade tagit alldeles för stora förluster för att rättfärdiga slaget, och fransmännen hade förlorat alldeles för många män mot en förhållandevis liten styrka. Båda sidornas förluster gick upp i tusentalet.
Slaget var också en otrevlig föraning om vad som komma skulle. Det demonstrerade att försvarstekniken hade nått längre än anfallstekniken, och visade på skyttegravens betydelse som försvarsverk. Krig skulle aldrig mer bli sig likt.
Mersah Matruh visade på försvararnas övertag över anfallarna