Zuckergußgebäck said:Indonesien är franskt av samma anledning som att de sju provinserna är franska.
Oops.
o-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Oops.
o
Ahh, Japans röda färg får mig att må bra. Men Holland, stackars Holland, vad har egentligen hänt med ditt vackra imperium?
Men Holland, stackars Holland, vad har egentligen hänt med ditt vackra imperium? 
Slapp av Zucker, jeg er her og, men som alltid så er jeg håpløs på å faktisk kommentere...
Tachikaze said:Ahh, Japans röda färg får mig att må bra.
Det ble erobret sammen med resten av landet.
Tenker nok Japan tok sjansen da den bød seg og erobret litt land i kaoset.
Svar i alfabetisk oordning:
Pandemonium: Ja, precis som i vår tidslinje är Siam en buffertstat mellan Brittska Burma och Franska Indokina
Dysken: Det kommer att ta ett tag innan den komplicerade japanska utrikespolitiken reds ut, men jag kan säga att de har nästan exakt samma mål som i vår tidslinje, fast en annan spelplan.
Tachikaze: Nikolai har rätt
Nikolai: Nikolai har fel.
Pandemonium: Ja, precis som i vår tidslinje är Siam en buffertstat mellan Brittska Burma och Franska Indokina
Dysken: Det kommer att ta ett tag innan den komplicerade japanska utrikespolitiken reds ut, men jag kan säga att de har nästan exakt samma mål som i vår tidslinje, fast en annan spelplan.
Tachikaze: Nikolai har rätt
Nikolai: Nikolai har fel.
DEL VI
År 1898 höll Europas nationer på att staka ut kolonier i Afrika och Asien, och Frankrike var inget undantag. Den franska drömmen var ett imperium mellan Afrikas öst- och västkust, medan britterna ville koppla samman sin sydafrikanska koloni med Egypten. Om man drar en linje från Dakar till Afrikas horn och en linje från Kapstaden till Kairo skär de varandra någonstans i östra Sudan.
I östra Sudan låg en sömnig liten by – knappt värd namnet – som hade modet att kalla sig Fashoda. Den enda anledningen till att byn över huvud taget fortsatte att existera var ett fort som spärrade all trafik längs med Vita Nilen – något som också gjorde området mycket attraktivt för både britter och fransmän.
Du är här
Den tionde juli 1898 anlände en liten fransk styrka till Fashoda, hissade trikoloren över fortet och förklarade hela södra Sudan ett franskt protektorat. Kort därefter nådde nyheterna lord Kitchener i hans högkvarter i Khartoum. Kitchener, som just besegrat ett stort uppror i Sudan var absolut inte på humör att låta fransmännen knycka hans nyerövrade territorium.
Horatio Kitchener som han såg ut 1898
Den artonde september anlände Kitchener tillsammans med en stor styrka kanonbåtar till Fashoda. Kitchener kom den franska befälhavaren Jean-Baptiste Marchand till mötes. De två männen utväxlade hjärtliga hälsningar och lunchade utanför fortet – dock ständigt under uppsikt från kanonbåtarna. Trots den gladlynta stämningen vägrade båda sidor att vika en tum, och framåt kvällen drog sig Kitchener tillbaka till sitt fartyg.
Jean-Baptiste Marchand förde befäl över de franska styrkorna i Sudan
Båda sidor skyndade sig att skicka tillbaka meddelanden om situationen till Paris och London. Napoleon IV visade nu sina första tecken på ett realpolitiskt sinne. Hans expanderade flotta mobiliserade, och den stora stående franska armén gjordes klar för överskeppning till Afrika, samtidigt som den franske utrikesministern Gabriel Hanotaux in instruerades att förhandla med britterna.
Hanotaux var en anglofob av den allra värsta sorten, men han insåg att han var tvungen att hålla god min i elakt spel för att förberedelserna för ett eventuellt krig skulle hinna bli klara.
Han åkte därför personligen till London för att förhandla med britterna. Hans instruktioner var enkla: ”Håll britterna lugna”.
Gabriel Hanotaux - Chauvinistisk anglofob och tillika fransk utrikesminister
Den franska armén var vid det här laget Europas rollmodell, eller åtminstone den stående armén – reserverna var inte mycket att hurra för och mobiliseringssystemet var tungrott. Fransmännen lyckades därför med en enorm uppgift – att förflytta större delen av armén från Frankrike till Algeriet på mindre än två månader, något som de flesta trott omöjligt.
Under hela den här tiden förhandlade Hanotaux kontinuerligt med britterna, och ett tag såg det faktiskt ut som en fredlig lösning skulle kunna uppnås. Den trettionde september fick doch Hanotaux ett kodat meddelande från Paris – förberedelserna var klara.
Hanotaux gick som vanligt till ett nytt möte med den brittiska regeringen den förste november, och britterna hoppades att denna dag kunna lösa frågan en gång för alla. Hanotaux chockade dock britterna genom att totalt vända sin politik. Han gjorde anspråk på hela Sudan för Frankrikes räkning och förklarade att Frankrike skulle se mycket allvarligt på ett försök att hindra dem.
Han reste sig därefter från bordet och lämnade demonstrativt lokalen. Han gick ombord på en fransk torpedbåt i Londons hamn och var i Dunkerque morgonen därpå.
"Kungen av Afrika" - Napoleon IV (med en slående likehet med sin farfars bror) ger sig ut på nya erövringståg
Den andre november fick Marchand ett kodat meddelande från Paris via Kairo daterat den tjugonde oktober där han instruerades om att ockupera Sudan fortast möjligt, men framför allt att få undan kanonbåtarna i Vita Nilen.
Han skickade därför att meddelande till Kitchener där han krävde att den brittiske befälhavaren skulle kapitulera, överlåta kanonbåtarna till fransmännen och beordra samtliga garnisoner i Sudan att ge sig.
Kitchener skrattade och rev kravet i två delar.
Några sekunder senare öppnade den franska troppen i Fashoda eld. Kitchener, som stod på fördäcket på en av båtarna blev sårad i armen men lyckades ta sig i skydd under däck. Kanonbåtarna vände sina kanoner mot fortet och öppnade eld.
Dagen därpå skrek de franska tidningarna att brittiska trupper beskjutit franska trupper i Sudan, något som britterna förnekade. (I själva verket hade nyheten om skärmytslingen inte nått Europa än, men Napoleon IV gick ändå ut med denna nyhet, vare sig den var sann eller inte).
Framåt eftermiddagen levererade den franske ambassadören i London ett meddelande till den brittiske premiärministern, Robert Gascoyne-Cecil, där Frankrike förklarade att från och med den tredje november 1898, befann sig Kejsardömet Frankrike I krig med det Förenade Kungadömet England, Skottland, Wales och Irland…
En stor mängd fransmän samlades i Paris för att höra Napoleon IV förklara krig mot Storbritannien
År 1898 höll Europas nationer på att staka ut kolonier i Afrika och Asien, och Frankrike var inget undantag. Den franska drömmen var ett imperium mellan Afrikas öst- och västkust, medan britterna ville koppla samman sin sydafrikanska koloni med Egypten. Om man drar en linje från Dakar till Afrikas horn och en linje från Kapstaden till Kairo skär de varandra någonstans i östra Sudan.
I östra Sudan låg en sömnig liten by – knappt värd namnet – som hade modet att kalla sig Fashoda. Den enda anledningen till att byn över huvud taget fortsatte att existera var ett fort som spärrade all trafik längs med Vita Nilen – något som också gjorde området mycket attraktivt för både britter och fransmän.
Du är här
Den tionde juli 1898 anlände en liten fransk styrka till Fashoda, hissade trikoloren över fortet och förklarade hela södra Sudan ett franskt protektorat. Kort därefter nådde nyheterna lord Kitchener i hans högkvarter i Khartoum. Kitchener, som just besegrat ett stort uppror i Sudan var absolut inte på humör att låta fransmännen knycka hans nyerövrade territorium.
Horatio Kitchener som han såg ut 1898
Den artonde september anlände Kitchener tillsammans med en stor styrka kanonbåtar till Fashoda. Kitchener kom den franska befälhavaren Jean-Baptiste Marchand till mötes. De två männen utväxlade hjärtliga hälsningar och lunchade utanför fortet – dock ständigt under uppsikt från kanonbåtarna. Trots den gladlynta stämningen vägrade båda sidor att vika en tum, och framåt kvällen drog sig Kitchener tillbaka till sitt fartyg.
Jean-Baptiste Marchand förde befäl över de franska styrkorna i Sudan
Båda sidor skyndade sig att skicka tillbaka meddelanden om situationen till Paris och London. Napoleon IV visade nu sina första tecken på ett realpolitiskt sinne. Hans expanderade flotta mobiliserade, och den stora stående franska armén gjordes klar för överskeppning till Afrika, samtidigt som den franske utrikesministern Gabriel Hanotaux in instruerades att förhandla med britterna.
Hanotaux var en anglofob av den allra värsta sorten, men han insåg att han var tvungen att hålla god min i elakt spel för att förberedelserna för ett eventuellt krig skulle hinna bli klara.
Han åkte därför personligen till London för att förhandla med britterna. Hans instruktioner var enkla: ”Håll britterna lugna”.
Gabriel Hanotaux - Chauvinistisk anglofob och tillika fransk utrikesminister
Den franska armén var vid det här laget Europas rollmodell, eller åtminstone den stående armén – reserverna var inte mycket att hurra för och mobiliseringssystemet var tungrott. Fransmännen lyckades därför med en enorm uppgift – att förflytta större delen av armén från Frankrike till Algeriet på mindre än två månader, något som de flesta trott omöjligt.
Under hela den här tiden förhandlade Hanotaux kontinuerligt med britterna, och ett tag såg det faktiskt ut som en fredlig lösning skulle kunna uppnås. Den trettionde september fick doch Hanotaux ett kodat meddelande från Paris – förberedelserna var klara.
Hanotaux gick som vanligt till ett nytt möte med den brittiska regeringen den förste november, och britterna hoppades att denna dag kunna lösa frågan en gång för alla. Hanotaux chockade dock britterna genom att totalt vända sin politik. Han gjorde anspråk på hela Sudan för Frankrikes räkning och förklarade att Frankrike skulle se mycket allvarligt på ett försök att hindra dem.
Han reste sig därefter från bordet och lämnade demonstrativt lokalen. Han gick ombord på en fransk torpedbåt i Londons hamn och var i Dunkerque morgonen därpå.
"Kungen av Afrika" - Napoleon IV (med en slående likehet med sin farfars bror) ger sig ut på nya erövringståg
Den andre november fick Marchand ett kodat meddelande från Paris via Kairo daterat den tjugonde oktober där han instruerades om att ockupera Sudan fortast möjligt, men framför allt att få undan kanonbåtarna i Vita Nilen.
Han skickade därför att meddelande till Kitchener där han krävde att den brittiske befälhavaren skulle kapitulera, överlåta kanonbåtarna till fransmännen och beordra samtliga garnisoner i Sudan att ge sig.
Kitchener skrattade och rev kravet i två delar.
Några sekunder senare öppnade den franska troppen i Fashoda eld. Kitchener, som stod på fördäcket på en av båtarna blev sårad i armen men lyckades ta sig i skydd under däck. Kanonbåtarna vände sina kanoner mot fortet och öppnade eld.
Dagen därpå skrek de franska tidningarna att brittiska trupper beskjutit franska trupper i Sudan, något som britterna förnekade. (I själva verket hade nyheten om skärmytslingen inte nått Europa än, men Napoleon IV gick ändå ut med denna nyhet, vare sig den var sann eller inte).
Framåt eftermiddagen levererade den franske ambassadören i London ett meddelande till den brittiske premiärministern, Robert Gascoyne-Cecil, där Frankrike förklarade att från och med den tredje november 1898, befann sig Kejsardömet Frankrike I krig med det Förenade Kungadömet England, Skottland, Wales och Irland…
En stor mängd fransmän samlades i Paris för att höra Napoleon IV förklara krig mot Storbritannien
Last edited:
Undrar om inte storyn bygger på att Frankrike vinner även om jag skulle sätta på England just nu.
Det logiske ville være at Storbritannia vant, men i en alternativ verden vet man aldri.
DEL VII
Det stod klart redan från början att krigets huvudsakliga skådeplats skulle bli Afrika. Den brittiska armén i Afrika – och i hela imperiet, för den delen – var otrevligt svag jämfört med den utbyggda franska krigsmaskinen. Storbritannien hade inte haft erfarenhet från något större krig sedan Krimkriget, och det kriget hade inte varit in lysande affär för britterna.
Storbritanniens enda styrka var dess flotta – den starkaste i världen. Britterna ansåg att om försörjningslinjerna till den franska armén i Afrika kunde skäras av skulle de franska styrkorna kapitulera, eller åtminstone tvingas till passivitet medan britterna skickade förstärkningar.
Detta var något fransmännen hade räknat med och fruktade. På två månader hade den franska armén flyttats till Algeriet, men denna gigantiska uppgift hade förhindrat transport av förnödenheter till samma armé.
De små förnödenhetsupplagen i Alger räckte inte till
Fransmännen stod därmed inför ett stort logistiskt problem, men detta betydde inte att de var helt chanslösa. Den franska armén var mångdubbelt starkare än den brittiska, och vad som de saknade i logistik tog de igen på sin styrka.
Franska överkommandot var kluvet när det gällde strategin, en grupp ville att armén skulle dela upp sig och anfalla brittiska kolonier i hela Afrika, medan en annan ville att armén skulle behållas samlad och användas för att tillfoga britterna ett avgörande nederlag och slå ut dem ur kriget.
Napoleon IV föredrog till en början den förstnämnda strategin, tills en general påpekade svårigheten med att förflytta en armé tvärs igenom Algeriets öken till Nigeria och andra brittiska kolonier, detta fick kejsaren att ändra mening, och beslutade att skicka hela armén genom Osmanska Tripolitanien till Egypten för ett anfall rakt mot britternas viktigaste position i Afrika – Egypten och Suezkanalen.
Orientexpressen - den mest lyxiga tågsträckan i Europa - fick agera diplomatskyttel
Franska diplomater skickades skyndsamt till Konstantinopel för att förhandla om tillstånd för den franska armén att förflytta sig genom Tripolitanien – ungefär samtidigt som armén själv började förflytta sig västerut in i Tunisien.
Den franske diplomaten Théophile Delcassé gick ombord på en specialavsatt avgång av orientexpressen, som satte sig i rörelse mot Konstantinopel. Tåget stannade inte på någon av de utsatta mellanstationerna, förutom korta stopp för att fylla på vatten och kol, och hade dessutom förkörsrätt på spåren (det berättas at tsar Ferdinand av Bulgariens tåg var tvunget att köra in på ett sidospår medan Delcassé dundrade förbi på huvudsträckan).
Genom att överanstränga tåget till det yttersta anlände Delcassé till Bosporen efter fem dagar. En fransk jagare som av en händelse råkade befinna sig i området tog honom över sundet mellan Europa och Asien, och kort därefter beviljades Théophile en audiens hos sultanen.
Theophilé Delcassé blev envoj till Konstantinopel
Sultan Abd ül-Hamid II tog emot Delcassé med mycket älskvärdhet – och blev mycket mer älskvärd när han fick reda på diplomatens uppdrag. Abd ül-Hamid hade förlorat Egypten till britterna ett antal år tidigare (i teorin var Egypten dock fortfarande osmanskt), och han såg gärna att britterna fick en knäpp på nosen. Han blev än gladare när fransmännen lovade stort ekonomiskt stöd, och försäkrade Delcassé att fransmännen inte skulle bli antastade på vägen genom Tripolitanien och Cyrenaica, dessutom lovade han fri lejd för franska tåg med förnödenheter genom det osmanska riket, samt frikostigt med mat åt de franska soldaterna – om de nådde Suezkanalen.
Abd ül-Hamid II såg flera fördelar med att stötta fransmännen
Samtidigt som Théophile Delcassés sambandsofficer jobbade febrilt vid telegrafen för att skicka de goda nyheterna till Paris var de franska soldaterna en god bit på väg genom Tunisien, och de första förnödenhetskonvojerna hade anlänt i Alger och Tunis efter att ha seglat från Marseilles. En mindre järnväg drogs också skyndsamt från Alger till Tunis och söderut mot Libyen, men detta arbete gick väldigt långsamt, eftersom skenor och slipers inte hade hög prioritet i de franska konvojerna.
Krigets första strid ägde rum den fjortonde november, då två brittiska slagskepp (HMS Repulse och HMS Ocean) anföll en fransk konvoj mellan Sardinien och Balearerna. Trots ett modigt försvar av franska torpedbåtar sänktes två fraktfartyg. Kort därefter träffades HMS Ocean (som blivit färdigställd bara några månader tidigare) av en torped i fören, och de två slagskeppen retirerade tillbaka till Malta.
Denna incident fick fransmännen att inse att konvojerna måste skyddas ytterligare. Torpedbåtarna kompletterades med jagare och kryssare, och franska slagskepp började patrullera i västra Medelhavet.
HMS Ocean bogseras med lätt slagsida in i Valettas hamn
November gav vika till december, och den brittiska flottan var klar att hissa ankar. Militärband spelade, folket jublade, och röken från hundratals skorstenar bolmade upp mot himlen. Från hamnar i hela Storbritannien seglade krigsfartyg ut och vände söderut mot Medelhavet.
Detta var knappast en hemlighet, brittiska tidningar basunerade ut nyheten, the Times påstod att fransmännen nu skulle krossas en gång för alla, och premiärministern höll ett tal inför jublande folkmassor där han brännmärkte Napoleon IV som den värsta tyrannen sedan Ivan den Förskräcklige – till och med Napoleon I framstod som ett lamm i förhållande till sin vedervärdige brorsonson.
Brittiska flottan lämnar hamn
Nyheten om att den brittiska flottan satt segel gick genom vissa omvägar till Paris. London släppte nyheten till världens tidningar, vilka skickade nyheten vidare till andra tidningar som i sin tur skickade informationen till franska tidningar. Den nyss så glada stämningen i Paris lade sig, ända tills framåt förmiddagen, då Napoleon IV framträdde och tillkännagav en nyhet som fick Paris husväggar att skaka av hurrarop…
Det stod klart redan från början att krigets huvudsakliga skådeplats skulle bli Afrika. Den brittiska armén i Afrika – och i hela imperiet, för den delen – var otrevligt svag jämfört med den utbyggda franska krigsmaskinen. Storbritannien hade inte haft erfarenhet från något större krig sedan Krimkriget, och det kriget hade inte varit in lysande affär för britterna.
Storbritanniens enda styrka var dess flotta – den starkaste i världen. Britterna ansåg att om försörjningslinjerna till den franska armén i Afrika kunde skäras av skulle de franska styrkorna kapitulera, eller åtminstone tvingas till passivitet medan britterna skickade förstärkningar.
Detta var något fransmännen hade räknat med och fruktade. På två månader hade den franska armén flyttats till Algeriet, men denna gigantiska uppgift hade förhindrat transport av förnödenheter till samma armé.
De små förnödenhetsupplagen i Alger räckte inte till
Fransmännen stod därmed inför ett stort logistiskt problem, men detta betydde inte att de var helt chanslösa. Den franska armén var mångdubbelt starkare än den brittiska, och vad som de saknade i logistik tog de igen på sin styrka.
Franska överkommandot var kluvet när det gällde strategin, en grupp ville att armén skulle dela upp sig och anfalla brittiska kolonier i hela Afrika, medan en annan ville att armén skulle behållas samlad och användas för att tillfoga britterna ett avgörande nederlag och slå ut dem ur kriget.
Napoleon IV föredrog till en början den förstnämnda strategin, tills en general påpekade svårigheten med att förflytta en armé tvärs igenom Algeriets öken till Nigeria och andra brittiska kolonier, detta fick kejsaren att ändra mening, och beslutade att skicka hela armén genom Osmanska Tripolitanien till Egypten för ett anfall rakt mot britternas viktigaste position i Afrika – Egypten och Suezkanalen.
Orientexpressen - den mest lyxiga tågsträckan i Europa - fick agera diplomatskyttel
Franska diplomater skickades skyndsamt till Konstantinopel för att förhandla om tillstånd för den franska armén att förflytta sig genom Tripolitanien – ungefär samtidigt som armén själv började förflytta sig västerut in i Tunisien.
Den franske diplomaten Théophile Delcassé gick ombord på en specialavsatt avgång av orientexpressen, som satte sig i rörelse mot Konstantinopel. Tåget stannade inte på någon av de utsatta mellanstationerna, förutom korta stopp för att fylla på vatten och kol, och hade dessutom förkörsrätt på spåren (det berättas at tsar Ferdinand av Bulgariens tåg var tvunget att köra in på ett sidospår medan Delcassé dundrade förbi på huvudsträckan).
Genom att överanstränga tåget till det yttersta anlände Delcassé till Bosporen efter fem dagar. En fransk jagare som av en händelse råkade befinna sig i området tog honom över sundet mellan Europa och Asien, och kort därefter beviljades Théophile en audiens hos sultanen.
Theophilé Delcassé blev envoj till Konstantinopel
Sultan Abd ül-Hamid II tog emot Delcassé med mycket älskvärdhet – och blev mycket mer älskvärd när han fick reda på diplomatens uppdrag. Abd ül-Hamid hade förlorat Egypten till britterna ett antal år tidigare (i teorin var Egypten dock fortfarande osmanskt), och han såg gärna att britterna fick en knäpp på nosen. Han blev än gladare när fransmännen lovade stort ekonomiskt stöd, och försäkrade Delcassé att fransmännen inte skulle bli antastade på vägen genom Tripolitanien och Cyrenaica, dessutom lovade han fri lejd för franska tåg med förnödenheter genom det osmanska riket, samt frikostigt med mat åt de franska soldaterna – om de nådde Suezkanalen.
Abd ül-Hamid II såg flera fördelar med att stötta fransmännen
Samtidigt som Théophile Delcassés sambandsofficer jobbade febrilt vid telegrafen för att skicka de goda nyheterna till Paris var de franska soldaterna en god bit på väg genom Tunisien, och de första förnödenhetskonvojerna hade anlänt i Alger och Tunis efter att ha seglat från Marseilles. En mindre järnväg drogs också skyndsamt från Alger till Tunis och söderut mot Libyen, men detta arbete gick väldigt långsamt, eftersom skenor och slipers inte hade hög prioritet i de franska konvojerna.
Krigets första strid ägde rum den fjortonde november, då två brittiska slagskepp (HMS Repulse och HMS Ocean) anföll en fransk konvoj mellan Sardinien och Balearerna. Trots ett modigt försvar av franska torpedbåtar sänktes två fraktfartyg. Kort därefter träffades HMS Ocean (som blivit färdigställd bara några månader tidigare) av en torped i fören, och de två slagskeppen retirerade tillbaka till Malta.
Denna incident fick fransmännen att inse att konvojerna måste skyddas ytterligare. Torpedbåtarna kompletterades med jagare och kryssare, och franska slagskepp började patrullera i västra Medelhavet.
HMS Ocean bogseras med lätt slagsida in i Valettas hamn
November gav vika till december, och den brittiska flottan var klar att hissa ankar. Militärband spelade, folket jublade, och röken från hundratals skorstenar bolmade upp mot himlen. Från hamnar i hela Storbritannien seglade krigsfartyg ut och vände söderut mot Medelhavet.
Detta var knappast en hemlighet, brittiska tidningar basunerade ut nyheten, the Times påstod att fransmännen nu skulle krossas en gång för alla, och premiärministern höll ett tal inför jublande folkmassor där han brännmärkte Napoleon IV som den värsta tyrannen sedan Ivan den Förskräcklige – till och med Napoleon I framstod som ett lamm i förhållande till sin vedervärdige brorsonson.
Brittiska flottan lämnar hamn
Nyheten om att den brittiska flottan satt segel gick genom vissa omvägar till Paris. London släppte nyheten till världens tidningar, vilka skickade nyheten vidare till andra tidningar som i sin tur skickade informationen till franska tidningar. Den nyss så glada stämningen i Paris lade sig, ända tills framåt förmiddagen, då Napoleon IV framträdde och tillkännagav en nyhet som fick Paris husväggar att skaka av hurrarop…
Last edited:
Med större delen av Franska armen I afrika borde det inte vara några problem för Engelsmännen att skicka över en hyfsad styrka över kanalen och Marsera mot Paris. Varför då bry sig om Afrika?
För att Storbritannien inte heller har någon armé?
Större delen av franska armén innebär att det ändå finns en respektabel styrka kvar i Frankrike - mycket större än den stående brittiska armén. Dessutom vill britterna helst skydda Suezkanalen.
Större delen av franska armén innebär att det ändå finns en respektabel styrka kvar i Frankrike - mycket större än den stående brittiska armén. Dessutom vill britterna helst skydda Suezkanalen.
Ja...ha...? Så Britterna gick och förlorade all makt där nånstans på 1800-talet då eller? Känns som om Frankrike måste gjort en sjuhelsikes helomvändning någonstans på vägen för att bli så övermäktiga britterna.
Är det över huvud taget lönt att jag fortsätter skriva det här?
Jag tänker inte spendera flera timmar om dagen åt att skriva något läsarna inte gillar.
Jag tänker inte spendera flera timmar om dagen åt att skriva något läsarna inte gillar.
Jeg leser fortsatt, og sier at jeg skal gå tilbake og kommentere, men det gjør jeg aldri.