DEL VII
Det stod klart redan från början att krigets huvudsakliga skådeplats skulle bli Afrika. Den brittiska armén i Afrika – och i hela imperiet, för den delen – var otrevligt svag jämfört med den utbyggda franska krigsmaskinen. Storbritannien hade inte haft erfarenhet från något större krig sedan Krimkriget, och det kriget hade inte varit in lysande affär för britterna.
Storbritanniens enda styrka var dess flotta – den starkaste i världen. Britterna ansåg att om försörjningslinjerna till den franska armén i Afrika kunde skäras av skulle de franska styrkorna kapitulera, eller åtminstone tvingas till passivitet medan britterna skickade förstärkningar.
Detta var något fransmännen hade räknat med och fruktade. På två månader hade den franska armén flyttats till Algeriet, men denna gigantiska uppgift hade förhindrat transport av förnödenheter till samma armé.
De små förnödenhetsupplagen i Alger räckte inte till
Fransmännen stod därmed inför ett stort logistiskt problem, men detta betydde inte att de var helt chanslösa. Den franska armén var mångdubbelt starkare än den brittiska, och vad som de saknade i logistik tog de igen på sin styrka.
Franska överkommandot var kluvet när det gällde strategin, en grupp ville att armén skulle dela upp sig och anfalla brittiska kolonier i hela Afrika, medan en annan ville att armén skulle behållas samlad och användas för att tillfoga britterna ett avgörande nederlag och slå ut dem ur kriget.
Napoleon IV föredrog till en början den förstnämnda strategin, tills en general påpekade svårigheten med att förflytta en armé tvärs igenom Algeriets öken till Nigeria och andra brittiska kolonier, detta fick kejsaren att ändra mening, och beslutade att skicka hela armén genom Osmanska Tripolitanien till Egypten för ett anfall rakt mot britternas viktigaste position i Afrika – Egypten och Suezkanalen.
Orientexpressen - den mest lyxiga tågsträckan i Europa - fick agera diplomatskyttel
Franska diplomater skickades skyndsamt till Konstantinopel för att förhandla om tillstånd för den franska armén att förflytta sig genom Tripolitanien – ungefär samtidigt som armén själv började förflytta sig västerut in i Tunisien.
Den franske diplomaten Théophile Delcassé gick ombord på en specialavsatt avgång av orientexpressen, som satte sig i rörelse mot Konstantinopel. Tåget stannade inte på någon av de utsatta mellanstationerna, förutom korta stopp för att fylla på vatten och kol, och hade dessutom förkörsrätt på spåren (det berättas at tsar Ferdinand av Bulgariens tåg var tvunget att köra in på ett sidospår medan Delcassé dundrade förbi på huvudsträckan).
Genom att överanstränga tåget till det yttersta anlände Delcassé till Bosporen efter fem dagar. En fransk jagare som av en händelse råkade befinna sig i området tog honom över sundet mellan Europa och Asien, och kort därefter beviljades Théophile en audiens hos sultanen.
Theophilé Delcassé blev envoj till Konstantinopel
Sultan Abd ül-Hamid II tog emot Delcassé med mycket älskvärdhet – och blev mycket mer älskvärd när han fick reda på diplomatens uppdrag. Abd ül-Hamid hade förlorat Egypten till britterna ett antal år tidigare (i teorin var Egypten dock fortfarande osmanskt), och han såg gärna att britterna fick en knäpp på nosen. Han blev än gladare när fransmännen lovade stort ekonomiskt stöd, och försäkrade Delcassé att fransmännen inte skulle bli antastade på vägen genom Tripolitanien och Cyrenaica, dessutom lovade han fri lejd för franska tåg med förnödenheter genom det osmanska riket, samt frikostigt med mat åt de franska soldaterna – om de nådde Suezkanalen.
Abd ül-Hamid II såg flera fördelar med att stötta fransmännen
Samtidigt som Théophile Delcassés sambandsofficer jobbade febrilt vid telegrafen för att skicka de goda nyheterna till Paris var de franska soldaterna en god bit på väg genom Tunisien, och de första förnödenhetskonvojerna hade anlänt i Alger och Tunis efter att ha seglat från Marseilles. En mindre järnväg drogs också skyndsamt från Alger till Tunis och söderut mot Libyen, men detta arbete gick väldigt långsamt, eftersom skenor och slipers inte hade hög prioritet i de franska konvojerna.
Krigets första strid ägde rum den fjortonde november, då två brittiska slagskepp (HMS Repulse och HMS Ocean) anföll en fransk konvoj mellan Sardinien och Balearerna. Trots ett modigt försvar av franska torpedbåtar sänktes två fraktfartyg. Kort därefter träffades HMS Ocean (som blivit färdigställd bara några månader tidigare) av en torped i fören, och de två slagskeppen retirerade tillbaka till Malta.
Denna incident fick fransmännen att inse att konvojerna måste skyddas ytterligare. Torpedbåtarna kompletterades med jagare och kryssare, och franska slagskepp började patrullera i västra Medelhavet.
HMS Ocean bogseras med lätt slagsida in i Valettas hamn
November gav vika till december, och den brittiska flottan var klar att hissa ankar. Militärband spelade, folket jublade, och röken från hundratals skorstenar bolmade upp mot himlen. Från hamnar i hela Storbritannien seglade krigsfartyg ut och vände söderut mot Medelhavet.
Detta var knappast en hemlighet, brittiska tidningar basunerade ut nyheten, the Times påstod att fransmännen nu skulle krossas en gång för alla, och premiärministern höll ett tal inför jublande folkmassor där han brännmärkte Napoleon IV som den värsta tyrannen sedan Ivan den Förskräcklige – till och med Napoleon I framstod som ett lamm i förhållande till sin vedervärdige brorsonson.
Brittiska flottan lämnar hamn
Nyheten om att den brittiska flottan satt segel gick genom vissa omvägar till Paris. London släppte nyheten till världens tidningar, vilka skickade nyheten vidare till andra tidningar som i sin tur skickade informationen till franska tidningar. Den nyss så glada stämningen i Paris lade sig, ända tills framåt förmiddagen, då Napoleon IV framträdde och tillkännagav en nyhet som fick Paris husväggar att skaka av hurrarop…