DEL LXXXVII
Under den förhållandevis lugna perioden mellan 1941 och 1943 genomgick den franska armén ett stort antal förändringar; både till den bättre och till det sämre. Å ena sidan skar ekonomiskt sinnade byråkrater som hellre ville se en utbyggnad av infrastrukturen och industrin ner på de militära utgifterna, och på den andra försökte generalstaben hålla armén modern och slagkraftig, trots att större delen av trupperna varit inaktiva sedan 1941 – det enda stället där franska trupper utkämpade landstrider under 1942 var Nordafrika, där de försökte hålla de tillbaka brittiska och tyska kolonialtrupperna i Atlasbergen och den libyska öknen.
Ända sedan krigets början hade mindre strider utkämpats i Afrika, men även om de Gaulle visade visst intresse för att använda Algeriet som deportationsplats för fler underlägsna människor tog striderna där inte riktigt fart förrän runt 1942/43, då stora mängder soldater från främst Australien och Kanada avslutade sin träning och kunde förläggas till krigsskådeplatserna. Vanligtvis innebar detta Island, men en stor del av soldaterna skickades också till Nordafrika, och då särskilt till Egypten.
Nordafrika var dock fortfarande ingen prioriterad front för fransmännen, och när koalitionen inledde sin offensiv i Libyen och Sahara var de franska och italienska trupperna helt oförberedda, med resultatet att britterna slog fransmännen i en serie hårda strider runt den libyska hamnstaden Tobruk och ryckte vidare västerut.
Brittiska trupper i Nordafrika
Franska trupper förlades i en hast till Nordafrika, men man tvangs snart konstatera att den italienska kolonin Libyen var förlorad. Den nyligen influgne befälhavaren över de franska styrkorna i Nordafrika, general Henri Giraud (som tidigare skapat sig ett namn när han ledde den framgångsrika invasionen av Skandinavien) beslöt sig därför för att överge Libyen för att istället sätta upp ett försvar av Tunisien, samtidigt som mindre franska enheter utkämpade fördröjande strider med de långsamt framryckande brittiska soldaterna i Sahara.
De brittiska trupperna, under befäl av generallöjtnant Bernard Montgomery fann sig snart låsta i en serie hårda strider runt Kasserinepasset i norra Tunisien, ett område som Montgomery beskrev som ”fortified to hell and gone”.
Här lyckades franska soldater ur det som en gång varit främlingslegionen (nu utrensad på genetiskt underlägsna) plus den franska femte pansardivisionen och enheter ur den andra EP-Front-divisionen slå tillbaka en stark koalitionsstyrka, och tillfoga den så svåra förluster att Montgomery tvangs avbryta alla offensiva planer och återgå till defensiven. En fransk motattack i mars 1943 drev tillbaka britterna flera mil och åsamkade Montgomerys trupper stora förluster i både materiel och människoliv innan de franska trupperna drog sig tillbaka till Kasserinelinjen. Kort därefter beslutade den brittiska regeringen att avbryta alla offensiva operationer i Afrika i väntan på att förstärkningar från kolonierna kunde säkras.
Nordafrika var under den lugna perioden mellan 1941 och 1943 det enda ställe där franska soldater kunde uppleva riktiga krigssituationer, och med undantag för den oblodiga ockupationen av norra Italien efter sprängdådet mot den förre Front Francaise-ledaren Francois Coty gjordes inga större militärmanövrar. De Gaulle och de Tassigny hade velat öva sina fallskärmsjägare och infanterister när spanjorerna intog Gibraltar i september 1942, men Maria I hade vägrat att släppa in dem, något som endast tjänade till att öka misstänksamheten mellan de Gaulle och den spanska drottningen.
Kom inte med
Trots de kortsiktiga nerskärningar som den franska armén och flygvapnet genomgick under 1942 gjordes också stora försök att modernisera dem. Bland annat byttes de små föråldrade halvbandvagnarna (”De Gaulles Brandbilar”) ut mot de större och kraftigare AMC 251, vilka baserades på en tysk design från Hanomag, och som kunde bära 12 personer till skillnad från de omkring fem som kunde bäras av den tidigare använda P-19, vilken nu antingen började säljas i stora kvantiteter till Frankrikes allierade eller helt enkelt skrotades.
De franska pansartrupperna genomgick också en större reform. De gamla S-35
rna som tjänat Frankrike väl under krigets första år fanns plötsligt helt inadekvata för modern krigföring, bland annat så var kanonen alldeles för svag för att kunna rå på den nya generationen stormvagnar. Resultatet blev att Frankrikes stormvagnstillverkare SOMUA fick en order I april 1942 om en ny stormvagn, som skulle kunna slå igenom starkt pansar, vara starkt bepansrad och ändå ha god marschfart. Efter att ha studerat den planerade tyska Panzersturmwagen VI kom man fram till en lösning; den otroligt fula S-43:an. Den hade ett så pass konstigt utseende att när de Tassigny fick se den stormvagn som hans pansartrupper skulle utrustas med utbrast han ”Vad är det där för något? Är det meningen att fienden ska skratta ihjäl sig?”
De Tassigny hade dock fel i sitt antagande, och S-43:an skulle bli en av Frankrikes mest fruktade stormvagnar och ett mycket eftertraktat vapen för alla enheter vid fronten.
Bättre än den såg ut
Ett öde liknande halvbandvagnen P-19 rönte också den ökända nödlösningen Lorraine 37L (CC), vilken som bekant bestod endast av ett stormvagnschassi och en pansarvärnskanon. År 1942 skrotades de sista fordonen i denna ineffektiva modell och ersattes av Renault CC-42, som från grunden byggts som stormvagnsjagare.
CC-42:an var visserligen något långsammare än sin föregångare, men vägde effektivt upp detta med en 76,2mm pansarvärnskanon som dessutom satt i ett skyddat torn, vilket naturligtvis både skyddade besättningen och höjde dess moral. CC-42:an hade också en väldigt låg profil, vilket gjorde den optimal för att överraska fientligt pansar. Det enda problemet var att föraren var tvungen att ducka efter varje skott eftersom den kraftiga kanonen absorberade rekylen genom att fara tillbaka mot det ställe där hans huvud var.
Överdriven avfyrning av kanonen kan allvarligt äventyra din hälsa
Ett annat känt citat från Jean Marie de Lattre de Tassigny: ”fransmännen är bra soldater men usla ingenjörer; det är därför som vi har tyskarna att tacka för så mycket”.
Även om uttalandet inte var helt politiskt korrekt och skakade om en helt del viktiga människor I Aachen så måste man erkänna att den franska krigsmaskinen hade tyskarna att tacka för mycket. Faktum är att på alla områden utom handeldvapen och doktrin var den tyska krigsmaskinen överlägsen den franska, vilken inte bara hade stagnerat I det självbelåtna franska kejsardömet utan dessutom helt försummats under mellankrigstiden.
Tyskarna, å andra sidan, hade spenderat tiden sedan von Payers politiska reformer med att modernisera sin armé och bygga ut sin industri, något som satte djupa spår i den tyska militären. När socialisterna kom till makten I den Tyska Federationen 1925 satsade de också på den tyska arméns kvalitet, för att kunna behålla slagkraften samtidigt som den faktiska styrkan skars ned. År 1940 var Bundeswehrmacht teknologiskt överlägsen Frankrike på så gott som alla sätt, men hade ett föråldrat försvarstänkande, vilket också var orsaken till den snabba tyska kollapsen på sommaren 1940.
Det är därför kanske inte så konstigt att när det franska flygvapnet började leta efter en ersättare till de ärevördiga gamla Potez 632-dykbombarna så föll blickarna så gott som omedelbart på en tysk design. De tyska militärfabrikerna hade tillåtits fortsätta producera krigsmateriel, om än under fransk övervakning, och när den tyska firman Henschel & Sohn GmbH år 1942 frågade det franska flygvapnet om det skulle vara intresserat av att ta en titt på det nya flygplan som de höll på att utveckla föll de franska inspektörerna pladask för flygplanet, kallat Henschel Hs 129.
Bland sydtyskarna i den franska armén var Hs 129 känd som "Panzerknacker"
Hs 129 hade en längre räckvidd, högre flyghastighet och snabbare klättringshastighet, egenskaper som dock kompenserades av en lite lägre flyghöjd. Det som dock drog blickarna till sig var den respektingivande 30-millimeterskanonen, vilken lätt skulle kunna förvandla vilken fientlig stormvagn som helst till mos. Dessutom var det utrustat med två tjugomillimeterskanoner och två 7.92-millimeters kulsprutor.
Det franska flygvapnet och generalstaben blev genast entusiastiska över den nya ”flygande konservöppnaren”, och man beslutade sig för att genast köpa upp designen och börja serieproducera flygplanet. Problemet var bara att inte tillräckligt många hann produceras innan 1943, och att det franska flygvapnet även i fortsättningen tvangs förlita sig på Potez 632
r.
För den vanlige franska infanteristen följde också förändringar. Bland annat introducerades de första reguljära kamouflageuniformerna (för EP-soldater) och stålhjälmarna gjordes mer bekväma att bära samt fick allt överflödigt material avskalat för att minska kostnaden. De förändringar som soldaterna märkte mest var dock förändringen i deras beväpning.
Det ärevördiga MAS-36-geväret bedömdes som föråldrat, och relegerades snart till tjänst i ockupationsförband och som reservvapen i händelse av en plötslig oförberedd mobilisering.
Istället för detta gamla repetergevär infördes istället det halvautomatiska MAS-42, som hade en magasinkapacitet på tio patroner (mot MAS-36 fem) och en vida överlägsen eldhastighet; de enda faktorerna som räknades in var den hastighet med vilken soldaten kunde trycka in avtryckaren och det faktum att det bara fanns tio patroner i magasinet.
Vapnet drogs dock med barnsjukdomar, och det var inte förrän införandet av MAS-45 som alla problemen löstes - särskilt vapnets förmåga att klicka efter flera skott i snabb följd var ökänd.
EP-soldater på våren 1944 med MAS 42-gevär och kamouflageuniformer
Den franska generalstaben sneglade även på nyare kpistar, och man accepterade faktiskt en design från MAT (Manufacture Nationale d'Armes de Tulle), och resultatet blev MAT 43, en kpist som var både billig att tillverka och som dessutom gav förhållandevis god prestanda. Problemet var bara att ytterst få hann tillverkas innan 1943, och därefter blev det mycket svårare att få fram nytt materiel till soldaterna, med resultatet att den gamla (och mer svårproducerade) MAS 38:an stannade kvar I fransk tjänst i många år framöver. Detta skall dock inte tolkas som nedvärderande för MAT 43, som var en mycket bra kpist, och som sådan var mycket eftertraktad av de franska frontsoldaterna.
Fransk infanterist med MAT-43