Varför inte nåt om skapar kaos i maktbalansen. Typ att nån vinnande nation ställer sig på fransmännens sida 
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
komemr det ingen storskalig kommunistisk revolution i europa (storskalig=lyckad)
skulle kunna blanda om lite bland positionerna tycker jag
skulle kunna blanda om lite bland positionerna tycker jag
Det hade varit nåt att skriva om. Efter ett stort krig så måste det finnas många som vill förändra världen.Flooper X said:
Hur har det varit i holländska ostindien, tillhörde det frankrike då förrut? Och nu flandern eller vad du kallar det...?
De har inte läst tillräckligt noga. Japan köpte upp de östligaste delarna av Ostindien någon gång på artonhundratalet tillsammans med de forna spanska kolonierna i Stilla Havet. Efter freden i TRier annekterades samtliga franska kolonier i Asien av Japan.Van der Gent said:
Flandern är ett folkligt namn på Nederländernas Förenade Provinser.
JÄVLAR!? Så japan har holländksa ostinidien!
Jag läser noga, men jag kommer inte ihåg allt.
Jag läser noga, men jag kommer inte ihåg allt.
Då vill jag hellre se nåt hända med Japan. Ifall de har expanderat till en östlig supermakt så kan ju en massa roliga saker inträffa
STORT uppror på java, japan massavrättar bla bla, europeiskt ingripande, mm vill jag se!
DEL LX
Under kriget hade den tidigare kraftiga konflikten mellan britter och irländare på den grönma ön stadigt stigit, då det irländska parlamentariska partiet under John Redmond marginaliserats till förmån för det militanta Irländska Katolska Broderskapet (ICB). ICB hade mellan 1914 och 1916 försetts med enorma mängder gevär – främst de föråldrade Lebelgevären, som börjat fasas ut till förmån för de nya Berthiergevären.
Vapen och ammunition smugglades in till de irländska rebellerna med hjälp av små snabba torpedbåtar som opererade från baser som Lorient vid den franska atlantkusten – ett mycket effektivt system, eftersom britterna inte kunde täcka hela den irländska kusten på en gång och samtidigt kunna försvara konvojerna från Amerika och till Bretagne.
Inledningsvis var det tänkt att ICB skulle använda vapnen för att göra revolution någonstans mellan 1917 och 1918, men nyheten om att britterna planerade en stor offensiv i Bretagne 1916 tvingade den franska generalstaben att tänka om och skynda på upproret. I mars 1916 anlände prins Napoléon Joachim François Humbert Bonaparte, andre son till Napoleon IV och Thyra av Danmark för att leda revolten och krönas som kung Niall V Mac Eire.
Vid sin ankomst hyllades han genast som kung av de församlade ICB-medlemmarna innan han fördes till en säker plats i väntan på upproret.
På påskmåndagen (passande känt inom kyrklig liturgi som svarta måndagen) 1916 stormade tusentals beväpnade ICB-milismän strategiska punkter över hela södra Irland och lyckades inta flera större städer som Cork och Limerick, medan de nästan lyckades erövra Dublin – endast de norra och östra delarna av staden var under en sviktande brittisk kontroll.
Hans Majestät Niall V Mac Eire
Dagen efter starten på upproret kom Niall V fram från sitt gömställe och förklarade kungadömet Irland en självständig stat med Patrick Pearse som premiärminister. I sitt första officiella tal vädjade han till det irländska folket att gå med honom i kampen för självständighet från brittisk kontroll. Samtidigt bad han ententen om hjälp (hjälp som han egentligen redan var garanterad eftersom han var Napoleon IVs son) och sträckte ut en ”fredens hand” mot britterna. ”Allt vi irländare någonsin velat har varit att får bestämma vårt eget öde”, sade han. ”Jag sträcker därmed ut min hand mot den brittiska regeringen och ber dem att godkänna vår frigörelse”.
Den brittiska regeringen var dock inte särskilt intresserad av att ta en Bonaparte i hand, och brittiska trupper gick till motattack den tredje maj 1916, då ett regemente royal marines anlände för att förstärka britternas svaga grepp i Dublin, och slagskeppen HMS Monarch och HMS Conqueror bombarderade staden – det enda de lyckades med var dock att spränga postkontoret.
Den artonde maj landsteg större brittiska infanteristyrkor i Ulster (nuvarande Nordirland), och kunde långsamt börja trycka tillbaka irländarna söderut, samtidigt som brittiska trupper långsamt och med stora förluster rensade upp fientliga trupper i Dublin.
Det organiserade upproret fick ett slut när Cork och Waterford föll den fjortonde juni 1916 och Niall V fick fly sitt nyfunna kungarike och bilda en exilregering i Cherbourg, varifrån han styrde ett gerillakrig fram tills vapenstilleståndet 1919.
Påskupproret 1916 var en blodig affär
Kriget på Irland fick dock inget slut i och med kapitulationen 1919, och trots stora brittiska och amerikanska styrkor på ön kunde irländarna inte helt undertryckas. 1919 inledde ICB – nu ihopslagen med Irish Catholic Army (ICA) – en stor serie bombkampanjer och andra attentat, något som under åren fram till 1921 trappades upp till ett fullskaligt krig med sammanlagt uppåt 30 000 offer. 1921 hade dock båda parter tröttnat på stridigheterna, och på uppmaning av bland andra påven och Charles Hughes inleddes förhandlingar, vilka avslutades med det Anglo-Irländska avtalet i december 1921 där Irland blev en dominion inom det brittiska imperiet (en status som upphävdes året därpå) med George V som statsöverhuvud.
Irland var dock bara en del i Storbritanniens sjunkande stjärna efter världskriget. Liksom den Tyska Federationen hade landet givit allt och offrat en hel generation av män i norra Tyskland och i Bretagne. Landets stora skulder till USA visade sig mycket svårreglerade, och till råga på allt hamnade landet i en stor arbetskonflikt när hemvändande soldater fann att de inte hade några jobb att gå till.
Konflikten förvärrades den tredje maj 1926, när Storbritanniens gick ut i en generalstrejk i en solidarisk protest mot fallande löner och längre arbetstider för kolarbetarna – en konsekvens av att krigets stora krav på kol hade tömt de rikare fyndigheterna och därmed öppnat upp för utländsk konkurrens – kung George V tog de strejkandes sida medan premiärminister Stanley Baldwin (tory) kallade dem för revolutionärer.
1926 års generalstrejk lamslog Storbritannien
Aldrig tidigare hade landet varit så nära en revolution, och kanske var det den enda gången i världshistorien som en revolution tog sig ett så syndikalistiskt uttryck. Efter nio dagars spända strejker med sammanstötningar mellan polis, militär och strejkande arbetare fattade TUC (brittiska LO) beslutet att avbryta strejken, sedan regeringen backat och förklarat sig villig att förhandla – kolarbetarna fortsatte dock att strejka tills in i november.
Det var under den här krisen som Storbritannien var mycket sårbart för utländska påtryckningar av alla de slag, men mestadels gällde det Afrika, vilket från att ha varit till större delen franskt förvandlats till ett område som helt dominerades av brittiska kolonier – endast i norr fanns det större områden som ägdes av andra länder, främst Italien, Frankrike och Spanien.
Flertalet länder i koalitionen kände sig förbigångna när det gällde uppdelningen av kolonierna, och mitt under den stora strejken lyckades Spanien och den Tyska Federationen övertala Nationernas Koalition att kalla till en konferens för att lösa kolonifrågan.
Afrika 1927
På grund av Storbritanniens relativa svaghet vid tillfället kunde de inte göra mer än att protestera lamt när stora delar av Ekvatorialafrika och Guldkusten tillsammans med Madagaskar och Afrikas Horn slets bort från dem för att ges åt tyskarna, spanjorerna och italienarna. Den enda trösten för britterna var att 1915 års brittiska ockupation av den Förenade Boerrepubliken bekräftades och Dominionen Sydafrika bildades.
Under kriget hade den tidigare kraftiga konflikten mellan britter och irländare på den grönma ön stadigt stigit, då det irländska parlamentariska partiet under John Redmond marginaliserats till förmån för det militanta Irländska Katolska Broderskapet (ICB). ICB hade mellan 1914 och 1916 försetts med enorma mängder gevär – främst de föråldrade Lebelgevären, som börjat fasas ut till förmån för de nya Berthiergevären.
Vapen och ammunition smugglades in till de irländska rebellerna med hjälp av små snabba torpedbåtar som opererade från baser som Lorient vid den franska atlantkusten – ett mycket effektivt system, eftersom britterna inte kunde täcka hela den irländska kusten på en gång och samtidigt kunna försvara konvojerna från Amerika och till Bretagne.
Inledningsvis var det tänkt att ICB skulle använda vapnen för att göra revolution någonstans mellan 1917 och 1918, men nyheten om att britterna planerade en stor offensiv i Bretagne 1916 tvingade den franska generalstaben att tänka om och skynda på upproret. I mars 1916 anlände prins Napoléon Joachim François Humbert Bonaparte, andre son till Napoleon IV och Thyra av Danmark för att leda revolten och krönas som kung Niall V Mac Eire.
Vid sin ankomst hyllades han genast som kung av de församlade ICB-medlemmarna innan han fördes till en säker plats i väntan på upproret.
På påskmåndagen (passande känt inom kyrklig liturgi som svarta måndagen) 1916 stormade tusentals beväpnade ICB-milismän strategiska punkter över hela södra Irland och lyckades inta flera större städer som Cork och Limerick, medan de nästan lyckades erövra Dublin – endast de norra och östra delarna av staden var under en sviktande brittisk kontroll.
Hans Majestät Niall V Mac Eire
Dagen efter starten på upproret kom Niall V fram från sitt gömställe och förklarade kungadömet Irland en självständig stat med Patrick Pearse som premiärminister. I sitt första officiella tal vädjade han till det irländska folket att gå med honom i kampen för självständighet från brittisk kontroll. Samtidigt bad han ententen om hjälp (hjälp som han egentligen redan var garanterad eftersom han var Napoleon IVs son) och sträckte ut en ”fredens hand” mot britterna. ”Allt vi irländare någonsin velat har varit att får bestämma vårt eget öde”, sade han. ”Jag sträcker därmed ut min hand mot den brittiska regeringen och ber dem att godkänna vår frigörelse”.
Den brittiska regeringen var dock inte särskilt intresserad av att ta en Bonaparte i hand, och brittiska trupper gick till motattack den tredje maj 1916, då ett regemente royal marines anlände för att förstärka britternas svaga grepp i Dublin, och slagskeppen HMS Monarch och HMS Conqueror bombarderade staden – det enda de lyckades med var dock att spränga postkontoret.
Den artonde maj landsteg större brittiska infanteristyrkor i Ulster (nuvarande Nordirland), och kunde långsamt börja trycka tillbaka irländarna söderut, samtidigt som brittiska trupper långsamt och med stora förluster rensade upp fientliga trupper i Dublin.
Det organiserade upproret fick ett slut när Cork och Waterford föll den fjortonde juni 1916 och Niall V fick fly sitt nyfunna kungarike och bilda en exilregering i Cherbourg, varifrån han styrde ett gerillakrig fram tills vapenstilleståndet 1919.
Påskupproret 1916 var en blodig affär
Kriget på Irland fick dock inget slut i och med kapitulationen 1919, och trots stora brittiska och amerikanska styrkor på ön kunde irländarna inte helt undertryckas. 1919 inledde ICB – nu ihopslagen med Irish Catholic Army (ICA) – en stor serie bombkampanjer och andra attentat, något som under åren fram till 1921 trappades upp till ett fullskaligt krig med sammanlagt uppåt 30 000 offer. 1921 hade dock båda parter tröttnat på stridigheterna, och på uppmaning av bland andra påven och Charles Hughes inleddes förhandlingar, vilka avslutades med det Anglo-Irländska avtalet i december 1921 där Irland blev en dominion inom det brittiska imperiet (en status som upphävdes året därpå) med George V som statsöverhuvud.
Irland var dock bara en del i Storbritanniens sjunkande stjärna efter världskriget. Liksom den Tyska Federationen hade landet givit allt och offrat en hel generation av män i norra Tyskland och i Bretagne. Landets stora skulder till USA visade sig mycket svårreglerade, och till råga på allt hamnade landet i en stor arbetskonflikt när hemvändande soldater fann att de inte hade några jobb att gå till.
Konflikten förvärrades den tredje maj 1926, när Storbritanniens gick ut i en generalstrejk i en solidarisk protest mot fallande löner och längre arbetstider för kolarbetarna – en konsekvens av att krigets stora krav på kol hade tömt de rikare fyndigheterna och därmed öppnat upp för utländsk konkurrens – kung George V tog de strejkandes sida medan premiärminister Stanley Baldwin (tory) kallade dem för revolutionärer.
1926 års generalstrejk lamslog Storbritannien
Aldrig tidigare hade landet varit så nära en revolution, och kanske var det den enda gången i världshistorien som en revolution tog sig ett så syndikalistiskt uttryck. Efter nio dagars spända strejker med sammanstötningar mellan polis, militär och strejkande arbetare fattade TUC (brittiska LO) beslutet att avbryta strejken, sedan regeringen backat och förklarat sig villig att förhandla – kolarbetarna fortsatte dock att strejka tills in i november.
Det var under den här krisen som Storbritannien var mycket sårbart för utländska påtryckningar av alla de slag, men mestadels gällde det Afrika, vilket från att ha varit till större delen franskt förvandlats till ett område som helt dominerades av brittiska kolonier – endast i norr fanns det större områden som ägdes av andra länder, främst Italien, Frankrike och Spanien.
Flertalet länder i koalitionen kände sig förbigångna när det gällde uppdelningen av kolonierna, och mitt under den stora strejken lyckades Spanien och den Tyska Federationen övertala Nationernas Koalition att kalla till en konferens för att lösa kolonifrågan.
Afrika 1927
På grund av Storbritanniens relativa svaghet vid tillfället kunde de inte göra mer än att protestera lamt när stora delar av Ekvatorialafrika och Guldkusten tillsammans med Madagaskar och Afrikas Horn slets bort från dem för att ges åt tyskarna, spanjorerna och italienarna. Den enda trösten för britterna var att 1915 års brittiska ockupation av den Förenade Boerrepubliken bekräftades och Dominionen Sydafrika bildades.
Last edited:
DEL LXI
I den Tyska Federationen var stämningen på topp år 1919 – kriget hade vunnits och man hade slutligen fått hämnd för den oförrätt de utsatts för 1871, Franz von Papen hyllades som en nationalhjälte och en seger för det konservativa folkpartiet i valet 1920 verkade säkrad.
Sen kom insikten i vad kriget kostade.
Precis som i Storbritannien återvände hundratusentals soldater hem för att se att de inte hade något arbete att gå till, och det faktum att staten var skyldig USA enorma summor pengar hjälpte inte. Von Papen mötte stark kritik för det sätt på vilket han hanterade den portugisiska sjukan i landet; bland annat hade sjuka tvångsinternerats i läger i Alperna där de vaktades av soldater från armén, ett system som kanske hjälpte till att minska smittorisken, men å andra sidan raserade folkets förtroende för sin president.
Hermann Göring splittrade KVP
Till och med partiet självt splittrades upp i två läger – ett som ville föra fram von Papen som president för en andra mandatperiod och ett, mestadels sydtyskt, som samlades runt den före detta sydtyske kavalleriofficeren och ockupationschefen Hermann Göring.
Konflikten kulminerade i att Görings fraktion bröt sig ur KVP för att bilda Nationalistische Volkspartei (NVP) – en handling som endast tjänade till att splittra de konservativa väljarna, och som enligt många historiker markerar brytningspunkten mellan den gamla Nordtyska Federationen och den nya Tyska Federationen, särskilt i den partipolitiska indelningen. De baserar detta på att från och med nu började det gamla KVP att falla sönder i mindre fraktioner, och högerblocket började nu domineras av det liberala folkpartiet (LVP) istället, medan liberalernas gamla plats i vänsterblocket erövrades av det Socialdemokratiska Partiet (SDP).
Valet 1920 var en jämn affär, men det stod redan klart att varken von Papen eller Göring skulle bli Federationens president, istället stod för första gången i Federationens historia striden mellan LVP och SDP. LVPs kandidat Walther Rathenau och SDPs Friedrich Ebert var båda överens om att ekonomin var tvungen att reformeras, men när det kom till exakt hur gick meningarna isär. Liberalerna höll fast vid sin socialliberala doktrin i vilken företagen skulle stimuleras men samtidigt hägnas in av lagar och staten, vilken också skulle se efter samhällets mindre lyckligt lottade. SDP höll med om mycket av detta, men ansåg att liberalerna inte gick långt nog, de ville ta kontrollen över produktionsmedlen och skapa en välfärdsstat, styrd av arbetare för arbetare.
"Om Rathenau vinner verkar den socialistiska revolutionen vara oundviklig. Men jag vill inte ha den, jag hatar den som synden" -- Friedrich Ebert
Valkampanjen kom dock att mindre centreras runt ekonomin som Sydtysklands status och synen på Frankrike. Liberalerna ville gradvis släppa in sydtyskarna i unionen och fortsätta den hårda linje mot Frankrike som de konservativa fört, medan SDP gick till val med ropet ”medborgarskap direkt!” och idén om slopat krigsskadestånd för det av hyperinflationen vacklande Frankrike; de förlorade intäkterna skulle tas in genom nerskärning av armén som ju inte behövdes längre, en ståndpunkt som kom under attack från liberalerna. Detta var troligtvis de punkterna som kostade SDP valet – det tyska folket kunde inte svälja en mjuk linje mot fransmännen riktigt än, och misstroendet mot de sydtyska katolikerna var fortfarande stort. Dessutom var socialisternas radikala idéer om övertagandet av produktionsmedlen lite för hårdsmälta för ett folk som var vant vid en privatägd industri om än begränsad av starka affärslagar.
I valet 1920 föll von Papen som en sten och fick nöja sig med att agera en liten opposition tillsammans med NVP, medan SDP gick starkt framåt och blev riksdagens näst största parti efter LVP. Den homosexuelle juden Rathenau fick därmed jobbet att föra Federationen in i det glada tjugotalet.
Walther Rathenau: gjorde allt - fick skulden
Under Rathenaus ekonomiska reformer kunde skulden till USA långsamt börja avbetalas, armén började långsamt minskas till förmån för en stark ytstridsflotta och ekonomin blomstrade som aldrig förr. Oturligt nog för Rathenau läckte det ut att han år 1923 hade en affär med en viss Hanns Heinz Ewers, en homosexuell skådespelare, författare och globetrotter (troligtvis läcktes informationen av anarkisten och tidningsredaktören Adolf Brand, en annan homosexuell). Skandalen svällde till sådana proportioner (homosexualitet hade varit förbjudet i Federationen sedan 1874) att Rathenau tvingades avgå till förmån för den vänsterliberale och heterosexuelle nationalekonomen Hjalmar Schacht, som dessutom hade förmånen att inte vara jude – antisemitismen frodades under ytan på det tyska samhället.
Schacht var utan tvekan ett stort ekonomiskt geni, men alla påståenden om att han skulle ha räddat den Tyska Federationen upp ur krisen efter världskriget är felaktiga – detta var till större delen Rathenaus förtjänst och Schacht red bara på den våg som Rathenau skapat. Likväl såg hans presidentperiod flertalet välbehövliga reformer – bland annat började Federationen att röra sig från det militariserade samhälle som det befunnit sig i sedan 1885 och rörde sig istället mot ett konsumtionsdrivet sådant, där kylskåp, bilar och kläder fick prioritet över gevär, artilleripjäser och ammunition. Schacht ansåg också att den franska hyperinflationen kostade Federationen mer än den smakade, och drev därför hårt för inställandet av krigsskadeståndet under 1924 och 1925 – en plan som också förverkligades ungefär samtidigt som hans mandatperiod gick ut. På grund av detta initiativ för att dra upp det franska folket ur hyperinflationens misär mottog han år 1927 nobels fredspris tillsammans med den franske människorättskämpen Ferdinand Buisson.
Hjalmar Schacht - nu med nobelpris
Oturligt nog lyckades han tack vare detta göra sig impopulär både hos delar av sitt eget parti samt hos det tyska folket, som nu vände sig till ett reformerat SDP, vilket övergett idéerna om kontroll av produktionsmedel och tonat ner kraven på sydtyskt medborgarskap, vilket dock ändå fanns i bakgrunden. I november år 1925 röstades han därför bort från presidentposten till förmån för socialisten Otto Wels. Därmed satt för första gången i Federationens historia en socialist på presidentposten, något som den franska socialistledaren Jean Jaures kommenterade som ”ett stort steg i mänsklighetens historia – för första gången är socialismen inte bara en dröm, en teori, utan ett existerande fenomen, en pulserande, levande rörelse.”
Det tyska socialistiska experimentet hade börjat.
I den Tyska Federationen var stämningen på topp år 1919 – kriget hade vunnits och man hade slutligen fått hämnd för den oförrätt de utsatts för 1871, Franz von Papen hyllades som en nationalhjälte och en seger för det konservativa folkpartiet i valet 1920 verkade säkrad.
Sen kom insikten i vad kriget kostade.
Precis som i Storbritannien återvände hundratusentals soldater hem för att se att de inte hade något arbete att gå till, och det faktum att staten var skyldig USA enorma summor pengar hjälpte inte. Von Papen mötte stark kritik för det sätt på vilket han hanterade den portugisiska sjukan i landet; bland annat hade sjuka tvångsinternerats i läger i Alperna där de vaktades av soldater från armén, ett system som kanske hjälpte till att minska smittorisken, men å andra sidan raserade folkets förtroende för sin president.
Hermann Göring splittrade KVP
Till och med partiet självt splittrades upp i två läger – ett som ville föra fram von Papen som president för en andra mandatperiod och ett, mestadels sydtyskt, som samlades runt den före detta sydtyske kavalleriofficeren och ockupationschefen Hermann Göring.
Konflikten kulminerade i att Görings fraktion bröt sig ur KVP för att bilda Nationalistische Volkspartei (NVP) – en handling som endast tjänade till att splittra de konservativa väljarna, och som enligt många historiker markerar brytningspunkten mellan den gamla Nordtyska Federationen och den nya Tyska Federationen, särskilt i den partipolitiska indelningen. De baserar detta på att från och med nu började det gamla KVP att falla sönder i mindre fraktioner, och högerblocket började nu domineras av det liberala folkpartiet (LVP) istället, medan liberalernas gamla plats i vänsterblocket erövrades av det Socialdemokratiska Partiet (SDP).
Valet 1920 var en jämn affär, men det stod redan klart att varken von Papen eller Göring skulle bli Federationens president, istället stod för första gången i Federationens historia striden mellan LVP och SDP. LVPs kandidat Walther Rathenau och SDPs Friedrich Ebert var båda överens om att ekonomin var tvungen att reformeras, men när det kom till exakt hur gick meningarna isär. Liberalerna höll fast vid sin socialliberala doktrin i vilken företagen skulle stimuleras men samtidigt hägnas in av lagar och staten, vilken också skulle se efter samhällets mindre lyckligt lottade. SDP höll med om mycket av detta, men ansåg att liberalerna inte gick långt nog, de ville ta kontrollen över produktionsmedlen och skapa en välfärdsstat, styrd av arbetare för arbetare.
"Om Rathenau vinner verkar den socialistiska revolutionen vara oundviklig. Men jag vill inte ha den, jag hatar den som synden" -- Friedrich Ebert
Valkampanjen kom dock att mindre centreras runt ekonomin som Sydtysklands status och synen på Frankrike. Liberalerna ville gradvis släppa in sydtyskarna i unionen och fortsätta den hårda linje mot Frankrike som de konservativa fört, medan SDP gick till val med ropet ”medborgarskap direkt!” och idén om slopat krigsskadestånd för det av hyperinflationen vacklande Frankrike; de förlorade intäkterna skulle tas in genom nerskärning av armén som ju inte behövdes längre, en ståndpunkt som kom under attack från liberalerna. Detta var troligtvis de punkterna som kostade SDP valet – det tyska folket kunde inte svälja en mjuk linje mot fransmännen riktigt än, och misstroendet mot de sydtyska katolikerna var fortfarande stort. Dessutom var socialisternas radikala idéer om övertagandet av produktionsmedlen lite för hårdsmälta för ett folk som var vant vid en privatägd industri om än begränsad av starka affärslagar.
I valet 1920 föll von Papen som en sten och fick nöja sig med att agera en liten opposition tillsammans med NVP, medan SDP gick starkt framåt och blev riksdagens näst största parti efter LVP. Den homosexuelle juden Rathenau fick därmed jobbet att föra Federationen in i det glada tjugotalet.
Walther Rathenau: gjorde allt - fick skulden
Under Rathenaus ekonomiska reformer kunde skulden till USA långsamt börja avbetalas, armén började långsamt minskas till förmån för en stark ytstridsflotta och ekonomin blomstrade som aldrig förr. Oturligt nog för Rathenau läckte det ut att han år 1923 hade en affär med en viss Hanns Heinz Ewers, en homosexuell skådespelare, författare och globetrotter (troligtvis läcktes informationen av anarkisten och tidningsredaktören Adolf Brand, en annan homosexuell). Skandalen svällde till sådana proportioner (homosexualitet hade varit förbjudet i Federationen sedan 1874) att Rathenau tvingades avgå till förmån för den vänsterliberale och heterosexuelle nationalekonomen Hjalmar Schacht, som dessutom hade förmånen att inte vara jude – antisemitismen frodades under ytan på det tyska samhället.
Schacht var utan tvekan ett stort ekonomiskt geni, men alla påståenden om att han skulle ha räddat den Tyska Federationen upp ur krisen efter världskriget är felaktiga – detta var till större delen Rathenaus förtjänst och Schacht red bara på den våg som Rathenau skapat. Likväl såg hans presidentperiod flertalet välbehövliga reformer – bland annat började Federationen att röra sig från det militariserade samhälle som det befunnit sig i sedan 1885 och rörde sig istället mot ett konsumtionsdrivet sådant, där kylskåp, bilar och kläder fick prioritet över gevär, artilleripjäser och ammunition. Schacht ansåg också att den franska hyperinflationen kostade Federationen mer än den smakade, och drev därför hårt för inställandet av krigsskadeståndet under 1924 och 1925 – en plan som också förverkligades ungefär samtidigt som hans mandatperiod gick ut. På grund av detta initiativ för att dra upp det franska folket ur hyperinflationens misär mottog han år 1927 nobels fredspris tillsammans med den franske människorättskämpen Ferdinand Buisson.
Hjalmar Schacht - nu med nobelpris
Oturligt nog lyckades han tack vare detta göra sig impopulär både hos delar av sitt eget parti samt hos det tyska folket, som nu vände sig till ett reformerat SDP, vilket övergett idéerna om kontroll av produktionsmedel och tonat ner kraven på sydtyskt medborgarskap, vilket dock ändå fanns i bakgrunden. I november år 1925 röstades han därför bort från presidentposten till förmån för socialisten Otto Wels. Därmed satt för första gången i Federationens historia en socialist på presidentposten, något som den franska socialistledaren Jean Jaures kommenterade som ”ett stort steg i mänsklighetens historia – för första gången är socialismen inte bara en dröm, en teori, utan ett existerande fenomen, en pulserande, levande rörelse.”
Det tyska socialistiska experimentet hade börjat.
Last edited:
”Ett stort steg i mänsklighetens historia – för första gången är socialismen inte bara en dröm, en teori, utan ett existerande fenomen, en pulserande, levande rörelse.”
Mycket fint sätt att samanfatta det hela. HEJA socialismen. Underbar uppdatering enligt mig.
Mycket fint sätt att samanfatta det hela. HEJA socialismen. Underbar uppdatering enligt mig.
Jag blev faktiskt förvånad över att socialismen fick fotfäste i Tyskland. Trodde snarare att den skulle finnas i Frankrike och kanske Ryssland