• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Ett sådant påstående har aldrig gjorts. Partiet har alltid rätt.
ja.gif
 
Bra gjort Zucker! :D
 
(nej, ingen uppdatering riktigt än)

Idag är en stor dag i Ett Skillnadernas Krig, då uppsatsen nu täcker hela 100 A4-sidor. Jag besvär er att alla fira med en Delicatoboll snarast möjligt. :)
 
Shit! Du måste vara stolt Zucker!
 
Jaa, då kan du ju putsa på det och förlänga det. UNDERBART!!!!!!!!!!!! :D
 
DEL LVIII

Balkans huvudsakliga export har alltid varit, är, och kommer troligtvis att vara politisk instabilitet och rivaliserande folkgrupper, en faktor som inte var mindre sann i november 1919. Med världskrigets slut och skapandet av en storserbisk stat fick panslavismen ny luft under vingarna, och i flertalet stater bildades panslavistiska kommittéer. Montenegro var inget undantag, och i november 1919 förklarade den så kallade Podgoricaförsamlingen Nikola I avsatt och landet i union med Serbien. Detta rimmade illa med både italienska, albanska och framförallt ryska intressen; Nikolaus II ville ha ett splittrat Balkan för att göra rysk kontroll över området lättare – en storslavisk stat som kanske skulle täcka hela halvön var absolut inte i kejsardömets intressen.

När Nikola I därför förklarade Podgoricaförsamlingen olaglig och beordrade armén att upplösa den ställde sig snabbt Albanien och Italien bakom Montenegro och hotade Storserbien med krig om de inte lämnade Montenegro ifred. Dessa deklarationer följdes snart av liknande utfästelser från Österrike och Ungern samt Ryssland. Storserbiens regent kronprins Alexander hade endast några månader tidigare avskedat den demokrativänlige premiärministern Nicola Pasic, och hade infört envälde. Han vägrade lyssna på sina rådgivare som samtliga besvor honom att backa, och beordrade istället armén att invadera Montenegro om de inte kapitulerat innan den sjunde januari 1920 – den ortodoxa juldagen.

koalitionen.jpg

Nationernas Koaltion kunde inte lösa montenegrokrisen

I gryningen den sjunde januari 1920, efter flertalet diplomatiska turer, dundrade den serbiska armén över Montenegros gräns. Efter att Nationernas Koalition misslyckats med att medla i konflikten förklarade Italien, Ryssland, Ungern och några timmar senare även Albanien och Österrike sin intention att stå vid Montenegros sida, och gav Serbien 24 timmar på sig att dra sig ut ur Montenegro. När de 24 timmarna passerat förklarade först Italien och sedan Ungern Serbien krig och invaderade, de följdes nästa dag av Ryssland, Österrike och Albanien, vilka alla nu marscherade in i Serbien.
På bara några få dagar vände den serbiska krigslyckan från att ha varit en enda stor triumfmarsch – om än kantad med skärmytslingar – in i Montenegro till ett desperat försvarskrig på alla fronter.

För de som invaderade Serbien var dock inte situationen helt glasklar – de hade alla olika krigsmål – till exempel nöjde sig Österrike sig med att invadera och annektera Krain, medan Italien landsatte två regementen med Bersaglieri i Albanien och Montenegro och skickade infanteri söderut längs med den dalmatiska kusten. Den serbiska armén lyckades dock inte utnyttja denna splittring inom de anfallande arméerna, utan fann sig snart överväldigade och tvingade till reträtt i norr och öster, samtidigt som de precis lyckades hålla sina positioner mot Albanien och Montenegro.
Situationen i söder förvärrades när Bulgarien gick in i kriget den trettonde februari 1920, och skickade sina trupper mot Skopje – en handling som fick hela den södra serbiska fronten att kollapsa. Alexander, som hittills inte haft någon som helst avsikt att kapitulera tvingades öppna ögonen för det faktum att kriget inte gick att vinna.

alexander.jpg

Alexander flydde till rumänien och sedan vidare till Portugal, där han gick i exil

I mars 1920 kunde ungerska trupper, efter att ha slagit de serbiska trupperna i Vojvojdna i grunden, marschera in i Belgrad och tvinga en chockad serbiska regering att kapitulera – Alexander var redan på väg över den rumänska gränsen. I freden som följde krossades den storserbiska drömmen för alltid – Krain splittrades i en östlig och en västlig del, vilka annekterades av Österrike och Italien, som samtidigt fick kontrollen över en ganska stor bit av den Dalmatiska kusten. Stora delar av Vojvojdna annekterades till Ungern, medan Makedonien splittrades mellan Bulgarien och Albanien, som också annekterade Kosovo. Montenegros självständighet stadsfästes, samtidigt som de annekterade flera gränsområden, framförallt den viktiga hamnen Dubrovnik.
Regeringen återlämnades till den nu ganska senildemente och harmlöse Peter I, och kronprins Alexander uteslöts från tronföljden till förmån för George, vars tidigare misstag (vilka inkluderade att ha sparkat en tjänare till döds) förläts. En permanent ryska närvaro etablerades också i Belgrad som ett led i försöken att skapa rysk kontroll över Balkan.

Europa1936.jpg

Europa efter det tredje balkankriget

Det tredje balkankriget var bara en del i flera ryska försök att skapa hegemoni över Balkan med omkringliggande territorier, bland annat hade ryssarna efter världskriget slut tillskansat sig kontrollen över det turkiska järnvägsnätet och i förlängningen den turkiska ekonomin, krossat general Mustafa Kemals republikanska uppror, avsatt Mehmed VI och satt den (1924) tolvårige Ertuğrul Osman IV – sonson till sultan Abdul Hamid II – på tronen, en handling som i princip förvandlade det Osmanska Riket till en rysk lydstat.
Det ryska kejsardömet säkrade även kontrollen över Bosporen genom skapandet av fristaden Konstantinopel, en frihandelszon som i teorin skulle styras av Nationernas Koalition, men som snart blev helt ryskdominerat, bland annat genom den mäktige ryska generalkonsulen general Nikolaj Yudenich.

fristadenkonstantinopel.jpg

Fristaden Konstantinopels flagga

Resultatet av detta var att Ryssland var en av Europas politiskt mäktigaste nationer i november 1932, när tsar Nikolaus II dog stilla i Kreml, men fortfarande ekonomiskt svagt och internt splittrat. Detta skulle ändras under hans son, den 28-årige Alexei II, som besteg tronen den tredje december samma år.

alexeiII.jpg

Leve tsaren!
 
Hmm.... Så kan det gå. Men Ryssland måste väl kolapsa snart, deras industri kan ju inte vara den bästa.
 
Väldigt intressant. Fristaden Konstantinopel :confused: :p
Hoppas inte dom attackerar Grekland och går bersärkargång genom hela Balkan ;)
 
Nu väntar vi på nästa uppdatering. Ryssland måste ju kollapsa när man expanderat så snabbt på så kort tid...
 
Vi skal se Alexei ordner biffen og omdanner det tilbakestående Russiske imperium til en stabil og mektig stormakt, og gjøre den klar til å motstå Frankrikes mektige armeer som vil flomme over slettene når lille korporal de Gaulle får orden i sysakene i det gjenoppståtte franske imperium! :p
 
Nikolai said:
Vi skal se Alexei ordner biffen og omdanner det tilbakestående Russiske imperium til en stabil og mektig stormakt, og gjøre den klar til å motstå Frankrikes mektige armeer som vil flomme over slettene når lille korporal de Gaulle får orden i sysakene i det gjenoppståtte franske imperium! :p
:( :mad:
 
mycket bra!
 
Bar, nu vill vi se tidning :)
 
DEL LIX

I USA (nu med 49 stjärnor i stjärnbaneret med insläppandet av det före detta kanadensiska Acadia i unionen) hade intet av den pessimism som gripit Frankrike och resten av Europa i och med portugisiska sjukan skönjts, istället hade optimismen varit på uppgång ända sedan krigsslutet tack vare det ständiga inflödet av pengar från Europa, som dragit på sig enorma skulder till USA under kriget. USA kunde därför snart bli ett av världens rikaste och framför allt stabilaste länder – de stora oroligheterna under 30-talet hade ännu inte anlänt, och det socialistiska hotet, särskilt från Eugene V Debs hade neutraliserats, till största delen tack vare 1918 års ”sedition act”.

Som en konsekvens av detta kunde president Hughes lätt väljas om år 1920, även om hans nya vicepresident Calvin Coolidge var något av en joker i leken, eftersom han bara kommit in i politiken på allvar när han 1918 blivit guvernör över Massachusetts. Trots denna något riskabla kampanjkandidat fick Hughes 404 elektorsröster mot demokraternas 135, varav samtliga kom från den forna södern med undantag för Acadia, som starkt röstade demokratiskt, troligtvis i protest över att ha separerats från övriga Kanada.

coolidge.jpg

Något av en joker

I mångt och mycket kan USA sägas ha börjat resan mot att bli en supermakt just vid den här tiden – från att ha varit ett land i världens utkanter, en kuriositet, gick hon till att bli ett land med ständigt stigande börsmarknad och som dessutom var fordringsägare gentemot en stor del europeiska stater, särskilt Storbritannien och den Tyska Federationen, skulder som det tog hela 1920-talet att reglera. Som grädde på moset flödade också franskt skadestånd in i USA fram till 1922, samt i mindre skala från 1925 och framåt.

USA gick också med i Nationernas Koalition när det bildades 1919, trots högljudda protester från delar av den demokratiska minoriteten i kongressen, och förbjöd dessutom alkoholförsäljning, -import, -konsumtion och –export i det artonde tillägget till konstitutionen 1917, även om det inte trädde i kraft förrän två år senare år 1920. Trots förbudet fanns det tillgång till sprit för den som var villig att betala (Hughes själv lär ha haft en eller annan flaska i Ovala rummet), och en svart marknad växte snart upp, där gangstrar som Al Capone och Bugs Moran snabbt blev rika på den olagliga handeln. Som en konsekvens avskaffades det hela 1933.

I Kanada hade den forne milisledaren Sam Hughes cementerat sin position som premiärminister genom skapandet av det extremnationalistiska Canadian Unity Party år 1918, med sig själv som obestridd ledare. Hughes, som ironiskt nog delade efternamn med sin demokratiskt valde ämbetskamrat i söder fick dock inte leva för att se sin skapelse utvecklas, och han dog i augusti 1921. Efter en kort maktkamp inom partiet utsågs den radikale poeten Tom MacInnes som ny partiledare, mestadels tack vare partiets protestantreligiösa falang under ledning av prästen William Aberhart, något som gav CUP en starkt religiös, antikatolsk framtoning. MacInnes förklarade omedelbart sin lojalitet gentemot London och framförallt vicekonungen, en viss sir Julian Byng. Dessa uttalade i sin tur sitt stöd för den kanadensiske premiärministern.

innes.jpg

"All we demand is the dominance of our own race…” -- Tom MacInnes

År 1924 beslutade det brittiska parlamentet att avsluta ockupationen av Quebec, något som ansågs vara alltför dyrt i en tid då Storbritannien skakades av stora skulder till USA och växande arbetskonflikter, och man beslutade att istället för att återge provinsen sin dominionstatus skulle den överlämnas till Kanadensiska Enhetsstaten, vilket nu var dominionens officiella namn. Detta skapade genast problem för MacInnes regering, eftersom Quebec var fullt av fransktalande katoliker, som absolut inte tyckte om att styras av ett närapå fundamentalistiskt protestantiskt parti.

Lösningen levererades av regeringens grå eminens, justitieministern William Aberhart, som lade fram Case Homage, en plan som involverade tvångsmässigt förflyttande av alla fransktalande kanadensare till de Nordvästra Territorierna och Yukon. Officiellt skedde detta för att ”levnadsförhållandena i Quebec (…) inte är tillräckliga för en så stor befolkning”, och för att ”stimulera ekonomin i de Nordvästra Territorierna och Yukon”. Detta innebar förflyttandet av närmare två och en halv miljoner människor från Quebec till Kanadas norra områden, där det knappt fanns några som helst vägar.

deportation-1.jpg

Fransktalande på väg västerut via tåg

Det är inte nödvändigt att säga att förflyttningarna var mycket svåra, och att Quebecborna ibland vägrade ge sig av frivilligt – dessutom var det en enorm logistisk operation att förlfytta så många människor så långt; 1940 höll man fortfarande på med deportationerna. Nationernas Koalition, Washington DC och London protesterade, men kunde i princip inte göra något – Kanada försvarade sina handlingar väl, och ingen brydde sig egentligen, det rörde sig trots allt endast om fransmän som gått med på Frankrikes sida i kriget. De förtjänade med andra ord vad de fick. Vad NK, USA och Storbritannien inte insåg var att de ofrivilligt gav de Gaulle och Front Française vatten på sin kvarn genom vad de Gaulle kallade ”systematiska övergrepp från de barbariska koalitionsmakterna”. Och det franska folket lyssnade.
 
Last edited:
(Jag är medveten om att det här balanserar farligt nära gränsen för forumets regler, men strikt sett har jag inte brutit dem)