DEL LVIII
Balkans huvudsakliga export har alltid varit, är, och kommer troligtvis att vara politisk instabilitet och rivaliserande folkgrupper, en faktor som inte var mindre sann i november 1919. Med världskrigets slut och skapandet av en storserbisk stat fick panslavismen ny luft under vingarna, och i flertalet stater bildades panslavistiska kommittéer. Montenegro var inget undantag, och i november 1919 förklarade den så kallade Podgoricaförsamlingen Nikola I avsatt och landet i union med Serbien. Detta rimmade illa med både italienska, albanska och framförallt ryska intressen; Nikolaus II ville ha ett splittrat Balkan för att göra rysk kontroll över området lättare – en storslavisk stat som kanske skulle täcka hela halvön var absolut inte i kejsardömets intressen.
När Nikola I därför förklarade Podgoricaförsamlingen olaglig och beordrade armén att upplösa den ställde sig snabbt Albanien och Italien bakom Montenegro och hotade Storserbien med krig om de inte lämnade Montenegro ifred. Dessa deklarationer följdes snart av liknande utfästelser från Österrike och Ungern samt Ryssland. Storserbiens regent kronprins Alexander hade endast några månader tidigare avskedat den demokrativänlige premiärministern Nicola Pasic, och hade infört envälde. Han vägrade lyssna på sina rådgivare som samtliga besvor honom att backa, och beordrade istället armén att invadera Montenegro om de inte kapitulerat innan den sjunde januari 1920 – den ortodoxa juldagen.
Nationernas Koaltion kunde inte lösa montenegrokrisen
I gryningen den sjunde januari 1920, efter flertalet diplomatiska turer, dundrade den serbiska armén över Montenegros gräns. Efter att Nationernas Koalition misslyckats med att medla i konflikten förklarade Italien, Ryssland, Ungern och några timmar senare även Albanien och Österrike sin intention att stå vid Montenegros sida, och gav Serbien 24 timmar på sig att dra sig ut ur Montenegro. När de 24 timmarna passerat förklarade först Italien och sedan Ungern Serbien krig och invaderade, de följdes nästa dag av Ryssland, Österrike och Albanien, vilka alla nu marscherade in i Serbien.
På bara några få dagar vände den serbiska krigslyckan från att ha varit en enda stor triumfmarsch – om än kantad med skärmytslingar – in i Montenegro till ett desperat försvarskrig på alla fronter.
För de som invaderade Serbien var dock inte situationen helt glasklar – de hade alla olika krigsmål – till exempel nöjde sig Österrike sig med att invadera och annektera Krain, medan Italien landsatte två regementen med Bersaglieri i Albanien och Montenegro och skickade infanteri söderut längs med den dalmatiska kusten. Den serbiska armén lyckades dock inte utnyttja denna splittring inom de anfallande arméerna, utan fann sig snart överväldigade och tvingade till reträtt i norr och öster, samtidigt som de precis lyckades hålla sina positioner mot Albanien och Montenegro.
Situationen i söder förvärrades när Bulgarien gick in i kriget den trettonde februari 1920, och skickade sina trupper mot Skopje – en handling som fick hela den södra serbiska fronten att kollapsa. Alexander, som hittills inte haft någon som helst avsikt att kapitulera tvingades öppna ögonen för det faktum att kriget inte gick att vinna.
Alexander flydde till rumänien och sedan vidare till Portugal, där han gick i exil
I mars 1920 kunde ungerska trupper, efter att ha slagit de serbiska trupperna i Vojvojdna i grunden, marschera in i Belgrad och tvinga en chockad serbiska regering att kapitulera – Alexander var redan på väg över den rumänska gränsen. I freden som följde krossades den storserbiska drömmen för alltid – Krain splittrades i en östlig och en västlig del, vilka annekterades av Österrike och Italien, som samtidigt fick kontrollen över en ganska stor bit av den Dalmatiska kusten. Stora delar av Vojvojdna annekterades till Ungern, medan Makedonien splittrades mellan Bulgarien och Albanien, som också annekterade Kosovo. Montenegros självständighet stadsfästes, samtidigt som de annekterade flera gränsområden, framförallt den viktiga hamnen Dubrovnik.
Regeringen återlämnades till den nu ganska senildemente och harmlöse Peter I, och kronprins Alexander uteslöts från tronföljden till förmån för George, vars tidigare misstag (vilka inkluderade att ha sparkat en tjänare till döds) förläts. En permanent ryska närvaro etablerades också i Belgrad som ett led i försöken att skapa rysk kontroll över Balkan.
Europa efter det tredje balkankriget
Det tredje balkankriget var bara en del i flera ryska försök att skapa hegemoni över Balkan med omkringliggande territorier, bland annat hade ryssarna efter världskriget slut tillskansat sig kontrollen över det turkiska järnvägsnätet och i förlängningen den turkiska ekonomin, krossat general Mustafa Kemals republikanska uppror, avsatt Mehmed VI och satt den (1924) tolvårige Ertuğrul Osman IV – sonson till sultan Abdul Hamid II – på tronen, en handling som i princip förvandlade det Osmanska Riket till en rysk lydstat.
Det ryska kejsardömet säkrade även kontrollen över Bosporen genom skapandet av fristaden Konstantinopel, en frihandelszon som i teorin skulle styras av Nationernas Koalition, men som snart blev helt ryskdominerat, bland annat genom den mäktige ryska generalkonsulen general Nikolaj Yudenich.
Fristaden Konstantinopels flagga
Resultatet av detta var att Ryssland var en av Europas politiskt mäktigaste nationer i november 1932, när tsar Nikolaus II dog stilla i Kreml, men fortfarande ekonomiskt svagt och internt splittrat. Detta skulle ändras under hans son, den 28-årige Alexei II, som besteg tronen den tredje december samma år.
Leve tsaren!