DEL LIV
Fronten vid Österrikes kapitulation
I Frankrike inleddes 1918 med att Napoleon IV avskedade den externalistiske och allt med impopuläre premiärministern Gabriel Hanotaux för att ersätta honom med militaristen och generalmajoren Maxime Weygand, i hopp om att denne bättre skulle kunna vända krigslyckan tillsammans med den nye stabschefen Robert Nivelle. Det är dock onödigt att säga att militaristerna saknade stöd i parlamentets båda kammare, och det faktum att de nu ursinniga externalisterna gaddade ihop sig med resten av oppositionen i motstånd mot Weygands regering gjorde att det blev omöjligt för Weygand att styra de dagliga affärerna – om man undantar krigsaffärerna, vilka genom en lag från 1915 inte krävde parlamentets godkännande. Därmed bestämde sig Weygand efter ett antal trevande försök för att inte röra till den inrikespolitiska situationen i Frankrike, utan istället helt inrikta sig på att föra kriget till ett för Frankrike lyckligt slut – en inte helt lätt uppgift vid den tiden.
Maxime Weygand (mil) blev ny fransk premiärminister
Weygands första direktiv var att inleda fullskalig rekrytering av alla de olika folkslag inom Frankrike som tidigare inte inkallats – det gällde bland annat Flamländare, Holländare och Tyskar. Dessa ”icke-fransmän” sattes upp i förband som skiljde sig i storlek från regementen upp till divisioner tillsammans med de fransmän som på grund av ålder eller fysiska handikapp inte tidigare inkallats. Dessa män som gick under den samlande beteckningen Franc-Garde fick oftast bristfällig träning och gamla gevär som snabbt plockats ut ur depåer där de tidigare legat och samlat damm. Tack vare Weygands initiativ kunde den franska armén snabbt svälla med uppemot två miljoner man tills juli 1918, då koalitionen inledde sin offensiv vid Ems i samband med offensiven på Balkan.
Likväl var koalitionens ledare säkra på seger när de den tjugofjärde juli, två dagar efter att offensiven på Balkan startats, inledde sin offensiv vid Ems, med målet att totalt bryta de franska försvarslinjerna, rensa allt område öster om Rhen på franska trupper och falla in i Holland, något som skulle tvinga fransmännen att kapitulera, ett inte alltför otroligt scenario, då det franska folket nu inte bara var på svältgränsen, utan faktiskt svalt på gatorna.
Weygand väntade sig – trots kejsarens förväntningar – inte att kunna hålla koalitionen utanför Frankrikes gränser, och absolut inte att hålla dem vid Ems, han började därför också att göra vissa förberedelser för en stridande reträtt mot Rhen, där han hoppades kunna tillfoga fienden så stora förluster att Frankrike skulle kunna få fram inte en seger, men väl en ärbar fred. Den här synen delades inte av Robert Nivelle, som förde befäl över trupperna vid Ems, och Weygands direktiv om att förbereda armén för en stridande reträtt följdes endast delvis.
Anfallet på Ems gick helt som planerat – de franska styrkorna, trots att de hade mycket mer mat än folket i Frankrike, kapitulerade i massor, och de icke-franska medlemmarna i Franc-Garde lade i bästa fall ner sina vapen och kapitulerade, och i värsta fall hjälpte de koalitionstrupperna genom att ta till vapen mot franska trupper. Situationen hjälptes inte av att Nivelle inte gjort några som helst förberedelser för den stridande reträtt som Maxime Weygand föreställt sig skulle ske. Franc-Gardets opålitlighet gjorde sig också känd - i en spektakulär kupp tog en brigad holländska Franc-gardister över Amsterdam den fjärde september, då koalitionstrupper redan stod vid Zuiderzee öster om Meppel.
Amerikanska trupper korsar den holländska gränsen
Oskar von Hutier, befälhavare över den tredje nortyska armén, en styrka med uppdrag att storma Groningen och korsa Waddenzee för att anfalla provinsen Nordholland och rycka så långt söderut som Amsterdam, sammanfattade det hela i sina memoarer med: ”Vi tyskar hade fått uppleva ockupationens hemskhet under fyra år; hur jag önskar att det var fransmän och inte holländare som stod vid vägkanten och såg hur våra trupper marscherade förbi”
Vid början av september stod fronten vid den holländska delen av Rhen, och von Hindenburg beslutade att avsluta offensiven för att låta Napoleon IV söka vapenstillestånd.
Maxime Weygand ansåg precis som von Hindenburg att Frankrike nu inte hade något annat val än att söka fred med koalitionen, med kejsaren vägrade och avskedade istället Weygand den andra oktober för att istället utse sin son Napoléon Louis Chrétien Eugène Bonaparte som premiärminister. Detta fick de allierade att inleda ytterligare en offensiv i november – den här gången in i det franskockuperade Rhenlandet. Samma historia upprepade sig där med ett franskt sammanbrott och reträtt västerut till Rhen, där nordtyska och före detta sydtyska trupper korsade floden och intog Straßburg och Metz lagom till jul.
Napoléon Louis Chrétien Eugène Bonaparte ersatte Weygand som premiärminister
Den tredje januari gick koalitionens gemensamma högkvarter ut med en förklaring där de hotade Frankrike med ytterligare en offensiv och total ockupation om de inte bad om vapenstillestånd. Till och med kronprins Napoléon insåg det meningslösa i att fortsätta kriget - inte nog med att koalitionsarméerna hade korsat Rhen, de hade också ockuperat hela Bretagne och hotade att bryta ut på den franska slätten, och i Katalonien var franska trupper på full reträtt - och rådde sin fader att kasta in handduken innan koalitionens arméer nådde Paris. Enligt ett ögonvittne lär då Napoleon IV ha lämnat över ett dokument till sonen med orden ”så dör drömmen” innan han lämnade palatset och tog tåget till Schweiz – dokumentet var en abdikation.
Det enda som återstod för den man som nu teoretiskt sett var Napoleon V var att be om vapenstillestånd med koalitionen, något som också skedde i von Hindenburgs privata järnägsvagn i Schwarzwald den femtonde januari 1919. Klockan tolv nästa dag tystnade vapnen för första gången på nästan fem år, och freden spred åter sina vingar över den sönderrivna europeiska kontinenten.
Fronten vid Frankrikes kapitulation