Själv tycker jag det annars hade varit Frankrike som exploitat, som skickar billiga fredserbjudanden till min alliansledare-AI som han intet ont anande acceptererar, trots att vi kickar ass ;/
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Handlar om var man drar gränsen också. Om jag går efter min egen erfarenhet så stjäl AIn minst lika många belägringar som jag gör så fort han har möjlighet till det. EU2 är det i särklass mest frustrerande spelet jag någonsin spelat, men det är onekligen också ganska härligt när mekaniken spelar en i händerna. Om du tycker det tar kål på prestationsvärdet att utnyttja det får det stå för dig, jag är bara ute efter kicken det ger mig att ge några fransoser på pumpen 
Skulle AIn vara lika bra som en människa skulle det nog inte ens vara ett problem och en exploit, tyvärr tror jag möjligheten att få AIn att överväga att försvara sig mot siege-stealing är rätt begränsad om man inte vill försämra AIn i övrigt.
Skulle nog dock gå att programmera AIn aktivt siege-steala utan problem, men jag tror inte de lagt till det (det skulle bara frustrera). Alla siege steals från AIns sida är nog slumpmässiga.
Skulle nog dock gå att programmera AIn aktivt siege-steala utan problem, men jag tror inte de lagt till det (det skulle bara frustrera). Alla siege steals från AIns sida är nog slumpmässiga.
Självklart, men AIn är exempelvis inte programmerad att fokusera sina investeringar 100% inom ett område heller utan sprider ut det över allting. Ej heller är den särskilt intelligent när det gäller krigsföring i övrigt. Tycker du även att det är en exploit att fokusera sina investeringar så att allt går till infrastruktur, eller att dela upp sin armé så att man undviker att förlora hälften till attrition innan belägringen är färdig? Som sagt är det alltid en fråga om gränsdragning.
Det är inte jag som tyckte det. Posten jag mestadels svarade (och borde citerat) är:
Jag håller fullt med om att det är en del av spelet man naturligt kör på med om man är medveten om den. Det är inte som att det är jätteenkelt som 1 province minor i alla fall.
Posten jag mestadels svarade (och borde citerat) är:Jag håller fullt med om att det är en del av spelet man naturligt kör på med om man är medveten om den. Det är inte som att det är jätteenkelt som 1 province minor i alla fall.
Tredje Fransk-Navarranska Kriget
Krig var något som baskerna skytt i århundraden. Detta stolta bergsfolk visste sin plats i världen och värderade sin neutralitet högst av allt. Därför hade man varit mer intresserad av att sköta sina får medan Kastilien, Portugal, Léon och Aragonien skördat frukterna av den framgångsrika reconquistan mot Iberiens morer. Därför hade man nöjt sig med det lilla bergsrike som Gud givit dem, vilket var lätt att försvara och som både fåren och folket trivdes i. Baskerna var inget krigförande folk och man insåg helt enkelt sina begränsningar som ett litet kungarike som ingen gav närmare tanke åt.
Men vid sekelskiftet hade det sent om sider gått upp för Navarra att någonting var på väg att hända i Europa. Ett efter ett hade de franska hertigdömena gått under, och Spanien hade enats och sedan Iberien rensats från morer börjat intressera sig mer och mer för att expandera norrut över Pyreneerna. Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att Navarra hade bitit ifrån från det hörn de funnit sig inmålade i. Det märkliga var att de vunnit sin självständighet, och dessutom expanderat så till den grad att dess hertig börjat utmana den franska kungen om tronen. Det stridsodugliga baskiska folket hade funnit ett sätt att skrämma slag på sin motståndare utan att använda egen militär makt, och därpå byggdes också deras framgång.
Flera saker tydde dock på att den navarranska kungen var mindre medveten om den sanna bakgrunden bakom hans rikes bravader. Vitt och brett skröt han runt om i alla Europas hov om den mäktiga baskiska krigsmakten, och omedelbart efter det senaste kriget gav han order om att investera allt man hade för att nå upp till Frankrikes militärteknologiska nivå. Efter två år lyckades man, och Juan kunde stoltsera genom Pamplonas gator med en, om än liten, så i alla fall relativt högteknologisk armé. De nya hillebarderna glänste i solskenet och trots att Frankrike skaffat musköter under tiden så var de Navarras stolthet och en symbol för dess enorma framgångar den senaste tiden.
Sju år senare dog vår kära Juan och efterföljdes av sin lika kära men blott 13 år gamle son, Henri. Den sista tiden byggde han upp en 30 000 man stark armé, men visade sig på äldre dagar för gammal för att orka utnyttja den. Han skulle ju själv aldrig lyckas bli kung av Frankrike så vad var anledningen? Istället byggdes ekonomin upp och hans folk kände sig rätt tillfreds med sin fredliga tillvaro i sin nyvunna relativa stormakt.
Henri visade sig snart vara lika uppblåst som sin far och letade omedelbart efter ett nytt tillfälle att angripa sin granne i norr, ett tillfälle som skulle komma fortare än han trodde. I öst hade Österrike varit det andra landet i Europa som expanderat våldsamt under början av 1500-talet, och på grund av den österrikiska hertigens större utrustning hade Europas vrede riktats ditåt istället. En koalition bestående av större delen av Europas länder hade förklarat krig mot hertigen, och där ingick även Frankrike och dess italienska allians.
Rädd för vad som skulle hända om Frankrike expanderade i östlig riktning och hoppfull om att de franska trupperna skulle vara upptagna i Tyskland och Nederländerna hade förmyndarrådet inga svårigheter med att övertyga den nya kungen att ta tillfället i akt och ställa sig och sin allians på de makthungrigas sida med en krigsförklaring mot Frankrike så snart den femåriga vapenvilan avslutats. Som anledning angavs Frankrikes annektering av den bortgångne Juans vänner i det kortvariga hertigdömet Bretagne och arresteringen av prinsessan Ana, Henris äldsta syster och en bitchig ung dam som Juan mer än gärna gift bort norrut.
Det tredje kriget mot Frankrike visade sig bli det hårdaste slaget hittills mellan de två kungarikena. Frankrike hade nyligen också fått en ny ung kung - Frans I - som visade mer intresse för armén och större färdigheter på slagfältet än sin föregångare. Navarras allierade visade sig inte lika intresserade att utöka det baskiska rikets utbredning längre och Navarra fick utkämpa kriget mer på egen hand vilket Henri snart uppdagade skulle bli lättare sagt än gjort. Ganska snart lyckades gränsområdena med hjälp av belägrande artilleri och mobilt kavalleri precis som tidigare gånger intas, men därefter gick det trögt. Henri försökte upprepade gånger i ungdomlig krigsupphetsning pressa mot Paris för att en gång för alla vinna en total seger, men blev varje gång slagen tillbaka av de numerärt överlägsna franska arméerna.
Efter fyra år fick Spanien nog av stridstupparna och gav Frankrike ett fredserbjudande vilket de trots ett övertag på slagfältet accepterade. Navarra vann i avtalet Auvergne samt två områden norr om floden Loire, vilket den spanska kungen hävdade gav ett ypperligt strategiskt övertag genom att gränsen mot Frankrike förlängdes ytterligare. Kung Henri, som nu blivit 22 år gammal, var inte lika säker. Han undrade om det med denna gräns fanns någon chans i världen att Frankrike skulle undvika att invadera Navarra och utkämpa kriget på baskisk mark nästa gång, och hur det skulle gå i det troliga scenariot att det inte fanns det.
Last edited: