Alla i Bollnäs är ju judar, så det handlar ju om dem hela tiden.
Det är dock synd att Flooper smyger in lite anti-semitism i sin bollnäs.
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Alla i Bollnäs är ju judar, så det handlar ju om dem hela tiden.
Det är dock synd att Flooper smyger in lite anti-semitism i sin bollnäs.
Aah dumma jagAlla i Bollnäs är ju judar, så det handlar ju om dem hela tiden.
Det är dock synd att Flooper smyger in lite anti-semitism i sin bollnäs.
o Jasså? Vart då, jag såg ingen i varje fall.
Det är det som är meningen, Flooper smyger in det så man knappt märker det.
(det är ett skämt)
Haha jag känner mig så korkad just nu...
Nu ser jag ju vilken antisemit vi har att göra med här... Tycker fan Liberman ska kräva en ursäkt av paradox för all antisemitism som tråden dryper av.
Jag använde RickRand (Länk), en random-scenario-generator till victoria. Förvånansvärt rolig faktiskt
Angående judarna är tyvärr VdG rätt på det, det kommer inte vara så mycket fokus på Judendomen som sådan, eftersom det är ett ganska sekulärt styre och alla länderna på hela kontinenten dessutom är judar. Däremot är det ett judiskt Bollnäs, så jag tänkte någon form av judisk antydning var på sin plats. Och varför då inte skriva "Gud är min domare" på hebreiska?
Kapitel II
Santiago-Aires förbindelsen
Santiago-Aires förbindelsen
Det fjärde telegukrigets inverkningar på den politiska balansen i Sydamerika var omvälvande, minst sagt. Vänskapsbanden mellan Nya Zeeland och Bollnäs blev för evigt brutna, förlusten av halva riket var mer än de kunde tåla, men samtidigt innebar samma förlust också att Nya Zeeland spelat ut sin roll som en maktfaktor i området. Vad som storpolitiskt var viktigare var att Kuba nu insåg misstaget i att lämna över makten till Philippe I. Även om inga sanktioner infördes blev relationerna betydligt mycket kyligare länderna emellan. Bollnäs intervention i Fjärde Telegukriget var en uppenbar utmaning mot alla de av Kuba uppsatta reglerna, och även om man rent tekniskt inte hade brutit mot några avtal blev detta början på en mycket lång rivalitet länderna emellan. Bollnäs hade i ett slag förlorat sina två viktigaste vänner, men förvärvet, en av Sydamerikas största hamnar och dessutom hjärtat i den Nyzeeländska ammunitionsindustrin, skulle ge dem en gyllene möjlighet att bli oberoende.
Vid den här tiden var Bollnäs i huvudsak en jordbrukande stat. Den stora stoltheten var ullproduktionen. Bollnäs var världens största enskilda ullproducent, och de stod för en sjundedel av världens totala produktion. Den agrara produktionen bestod också av Frukt och Boskap. Detta var läget främst i de Telegu- och Dyuladominerade låglanden. I de franska högländerna var kol och järn den främsta produktionen. Det var också där som landets industrier var placerade, i synnerhet fokuserade på städerna Santiago del Estero och Tucumán. Högländerna var vid denna tid mycket isolerade från resten av landet, och även om Kungen kom därifrån fanns det en mycket stark lojalitet till Bolivia, vart även de flesta exporterna gick. Detta hade inte varit ett problem tidigare, men i och med förvärvandet av en hamn ville Philippe I nu styra exporten till Buenos Aires. Som stark pannationalist ville han givetvis även knyta området till resten av riket. Det var av denna anledning han planerade Santiago-Aires förbindelsen, även känd som "Kronjärnvägen".
Bollnäs efter det Fjärde Telegukriget. Pilarna illustrerar statens export, som fortfarande var väldigt tungt nationellt knuten. Endast en mycket liten andel av produktionen exporterades genom Buenos Aires.
Järnvägen var fortfarande en relativt ny uppfinning vid denna tid. Även om flera av de afrikanska stormakterna redan hade ganska stora närverk fanns det i Sydamerika en mycket stark skepsis till mediet. nästan alla stater hade byggt en liten sträcka på prov, men dessa var, just på grund av sin ringa storlek, nästan aldrig lönsamma, och man hade därför dragit slutsatsen att de gamla metoderna nog fungerade bäst. Bollnäs var unikt endast i det avseendet att man inte ens hade en liten provjärnväg. I det agrara samhället var det ytterst få som hade pengar nog att finansiera ett sådant projekt, och de som hade det trodde sig ha lärt läxan från andra länder. När projektet lades fram ansågs det, precis som många andra av kungens projekt hade ansetts och skulle komma att anses, vara någonstans mellan bisarrt och omöjligt. Planen hade ursprungligen varit att be rika prospektater finansiera projektet, men detta visade sig omöjligt. I de franska områdena fanns ingen vilja att skicka sina produkter till Buenos Aires överhuvudtaget. I Teleguområdena ansåg man det vara ett hopplöst projekt, och Dyula hade inget att tjäna på det, eftersom järnvägen inte ens skulle gå genom deras land.
När det stod klart att finansieringen inte skulle kunna genomföras fattade Kungen än en gång ett kontroversiellt beslut. Inte bara skulle en sådan, enligt den tidens mått, gigantisk järnväg byggas. Den skulle finansieras helt av staten. Det vore nog säkert att säga att många ledare i Bollnäs grannländer log i mjugg över den uppenbart sinnesskadade Philippe när detta offentliggjordes, men likväl satte arbetet igång med järnvägen, en järnväg som skulle skära rätt genom de etniska klyftorna, och som i framtiden kom att bli symbolen för den starka, enade Bollnäsiska staten.
Santiago-Aires förbindelsen, Övriga av staten finansierade järnvägar, och Privata järnvägar som konstruerades åren efter kronjärnvägen.
Det torde vara uppenbart för alla som har någon idé om vår nutid att detta järnvägsprojekt kom att bli en av de bästa investeringarna någonsin. Effekterna kan inte underskattas. Den komparativa fördel Bollnäs fick över andra sydamerikanska länder var enorm, och det dröjde inte länge innan varje land med självrespekt hade ett järnvägsnät av liknande magnitud. Det skulle kunna sägas att Philippe I var den som introducerade Järnvägen i Amerika. För Bollnäs del skulle kronjärnvägen komma att bli starten på en mycket lång period av industriell utveckling. De positiva ekonomiska effekterna för både Höglanden, Buenos Aires och låglanden däremellan skulle bli enorma, och linjen skulle bli ryggraden i det skelett av järnvägar som senare täckte så gott som hela landet. Kronjärnvägen var en förutsättning för att den Bollnäsiska industrin skulle kunna växa. Den var en förutsättning för allt som Bollnäs senare företog sig. Den var det sista steget Bollnäs tog från platsen som en irrelevant buffertstat till att bli en lokal maktfaktor.
________________
Ja, detta kommer vara den enda rent ekonomiska uppdateringen. Ni kan vara lugna
Last edited:
Måste man ha revolutions för att kunna använda rickrand?
jag vet inte, det borde fungera utan tror jag, programmet anpassar sig efter vilka filer som ligger i mappen (vilket bevisas av att Bollnäs är med i scenariot). Men det är väl en fråga för RickRand tråden.
Jag använde i varje fall inte den rekommenderade versionen tror jag (har inte fixat hotfixes), och det fungerar finfint.
Kapitel III
Kaliforniska Kriget
Kaliforniska Kriget
Med exportvägen över havet säkrad och redo fanns det bara ett bekymmer. Det var frågan om vem som skulle köpa alla varorna. Den dåvarande industriproduktionen var tillräckligt liten för att kunna absorberas av den egna marknaden och grannländerna, men som alltid hade Philippe I större planer. Han ville skapa en väldig export, värdig att konkurrera med de Afrikanska stormakterna. Och för att kunna göra det måste först en väldig marknad hittas, att exportera allt till. Här var grannarna otillräckliga. Inte bara hade de redan egna produktioner, deras produktion överträffade ofta Bollnäs egen i omfattning. Dessutom hade Kuba starka intressen på den Sydamerikanska marknaden. Källan till deras makt var i huvudsak deras överlägsna industri, och de andra staternas beroende av denna industri. Att utmana Kuba där skulle leda till starkare motsättningar staterna emellan än Philippe var villig att riskera, kanske till och med krig.
Lösningen var att härma de Afrikanska stormakter som Philippe ville utmana. Deras strategi var att sluta handelsavtal med härskarna i Europa, Stilla havet och Nordamerika, och mer eller mindre tvinga dem att köpa varorna. Det var denna strategi som hade givit dem industriell överlägsenhet, och det var den enda strategi som kunde ge Bollnäs samma överlägsenhet. Men att följa den skulle innebära att gå emot länder vars industriella och militära makt fick Kuba att framstå som maktlöst. Fördelen var att de var belägna på en annan kontinent, på andra sidan havet. Kunde Bollnäs bara kontrollera haven skulle deras gigantiska mängd divisioner inte vara dem till någon nytta.
Afrika 1836, med stormakterna markerade. Awadh och Kuba är de enda stormakterna som inte ligger i Afrika
Detta var vad som skulle bli ledordet i den Bollnäsiska militärdoktrinen under nästan åttio år. Landtrupper hölls på ett minimum, med nästan två tredjedelar av armén bestående av oprofessionella reservtrupper som endast mobiliserades under krigstid. Allt ekonomiskt fokus lades på att ha den största och bästa flottan. Genom att kontrollera haven skulle Bollnäs hållas säkert. Arbetet startades nästan omedelbart efter att Buenos Aires erövrats, och det dröjde bara några år innan man hade en formidabel flotta bestående av 10 fregatter och 3 tyngre stridsskepp. Därtill hade fyra transportskepp konstruerats för att kunna förflytta en mindre insatsstyrka. Detta var inget mot vad Böhmen, Kokand eller Parma kunde stoltsera med, men så länge flottan inte splittrades skulle den kunna hantera de flesta sjöstrider, även mot dessa bjässar.
Med denna styrka kände sig Philippe trygg nog att lägga upp mer detaljerade planer för exakt var och hur expansionen skulle äga rum. Det logiska vore Nordamerika eller Västeuropa. Dessa områden var geografiskt nära Bollnäs, sjövägen gick dessutom inte förbi något annat lands territorialvatten, och de västafrikanska länderna var heller inte lika mäktiga som de östafrikanska. Problemet var att området ansågs vara allt för centraliserat, en militär närvaro skulle kräva väldigt tunga resurser, och det fanns ingen chans att få ett avtal utan militära resurser eftersom det redan var tungt exploaterat av Afrika. Philippe valde att göra en till vågad satsning. Stillahavsnationerna i väst var även de väldigt outvecklade och redo att exploateras. Detta arbete sköttes visserligen av Kokand, men eftersom de låg så långt bort från Afrika var handeln ineffektiv och helt beroende av förnödenhetsstationer vid Indiens sydspets. Utan dessa stationer kunde Kokand inte nå stilla havet, och därför var det Philippes mål att ta kontrollen över dessa stationer.
Att provocera fram ett krig med Kokand var otroligt enkelt. Allt som krävdes var att sluta ett avtal med en av staterna. Detta var något man ändå skulle behöva göra, skulle handel kunna äga rum behövdes det en operationell bas, och det skulle krävas ett avtal för att få denna bas. Ön Fiji valdes för dess närhet till den Australiska kontinenten och dess relativa närhet till Sydamerika. Ön ägdes vid denna tid av den Kaliforniska republiken, en örepublik som täckte hela södra och västra söderhavet. Dess självständighet var garanterad av Kokand. Själva kriget mot Kalifornien var lätt. En liten skvadron bärande en militärdivision skickades till Fiji, medan resten av flottan samt tre divisioner skickades till Kaliforniens huvudstad, Kiribati. Endast mindre militära strider genomfördes innan Kaliforniens president skrev på ett avtal där han lovade Bollnäs en monopolställning för all internationell handel in och ut ur Kalifornien. Likaså lovades att ögruppen Fiji skulle lånas ut permanent till den Bollnäsiska staten.
Invasionen av Kalifornien, samt de vunna territorierna: Fiji-öarna.
Allt detta hände innan Kokand ens hade tid att reagera, men snart nog kom en formell krigsförklaring samt ett förkunnande om att avtalet hade varit ett brott mot både Kaliforniens suveränitet och tidigare avtal mellan Kokand och Kalifornien. Man krävde att hela avtalet skulle rivas upp, och att Bollnäs skulle hålla sig undan från stilla havet framöver. När detta hände var Bollnäs dock redan hemmastadda i Fiji, och hela flottan samt två militärdivisioner var redan på väg mot södra Indien. Målet var att snabbt ta över kontrollen över förnödenhetsstationerna, och därmed hindra Kokand från att nå Stilla havet. Så länge kampen var om Indien och inte om Stilla havet skulle till och med en mindre förlust i praktiken innebära en seger. Samtidigt hoppades man att man kunde ta Kokands flotta med överraskning. Eftersom Kokand antagligen bara skulle skicka runt halva sin flotta mot dem inledningsvis skulle en seger där kunna göra kriget jämnt.
Detta gick mer eller mindre helt enligt planen. Stationerna var helt obevakade när flottan anlände, och att ta kontroll över dem var en smal sak. Några veckor senare anlände Kokands stridsflotta, och precis som beräknat hade de bara skickat en mindre grupp, sex tunga fartyg och en fregatt. Sammanlagt sju skepp mot Bollnäs 13. Dessa sju skepp var dessutom utarmade, man hade från Kokands sida inte ens tagit med i beräkningarna att förnödenhetsstationerna skulle kunna vara hotade, och när flottan anlände var det med minimala lager av krut, mat och ammunition. Samtliga Kokandiska skepp sänktes, medan de Bollnäsiska skeppen inte blev mer skadade än att de kunde repareras på plats i den indiska hamnen. Efter detta slag var de två flottorna jämnstarka, och planen var nu att provocera fram resten av den Kokandiska flottan genom att göra räder mot deras handelsposter i Persien och Arabien.
Segern vid Indien kom dock att bli slutet på kriget. resten av Kokands flotta stannade i hamn, och istället slöts ett kompromissförslag. Det gamla fördraget med Kalifornien revs upp och ersattes av ett där Kokand och Bollnäs hade lika rätt till handel med Kalifornien. Indien nämndes dock inte alls i freden, och Bollnäs behöll sin kontroll över de väsentliga förnödenhetsposterna. I praktiken var således Kokand avskärmat från hela den östra halvan av Asien såväl som Stilla havet, och hade ingen reell möjlighet att utnyttja sin rätt att handla med någon av Stillahavsnationerna. Kokand hade med andra ord lidit en stor förlust, en förlust som inte skulle glömmas i första taget...
Bollnäsiska Indien fem år efter kriget
Philippe satsade samtidigt på att säkra och utnyttja det pris som segern givit. Hamnen i Fiji expanderades för att både kunna hantera den ström av handelsgods som skulle föras mellan Stilla havet och Bollnäs. En permanent garnison sattes också upp bestående av två divisioner. Ytterligare två divisioner stationerades permanent i Indien. Man byggde även ett fort i Indiens inland för att säkra makten över området. Två nya flottor bestående av tre fregatter vardera sattes upp för att bevaka och skydda Bollnäs kontroll över haven. Ytterligare skepp byggdes för att adderas till huvudflottan. Men även inrikespolitiskt förändrades mycket. Skattelättnader och frihet från tullar erbjöds alla som ville utnyttja de nya avtalen. En statlig riksbank skapades, vars främsta mål var att erbjuda lån med låg säkerhet till alla som ville starta nya företag. Under bara några månader exploderade ekonomin i Bollnäs.
Då du inte använder Strindberg får denna Bollnäs inte min Godkännandesäl.
Last edited:
Det stod att den inte fungerade med andra moddar, och paradoxalt nog valde jag att inte använda strindberg eftersom jag visste att jag hade moddat in bollnäs i det
Sen visade det sig att bollnäs fanns i denan också, men som tur var fungerade det ändå
RickRand fungerar utmärkt med Strindberg.Det stod att den inte fungerade med andra moddar, och paradoxalt nog valde jag att inte använda strindberg eftersom jag visste att jag hade moddat in bollnäs i det
Sen visade det sig att bollnäs fanns i denan också, men som tur var fungerade det ändå
Jo, det var min privatmod (du märker kanske att landet jag spelar inte finns i vanilla
) jag var orolig för, men det var ju inga problem där helelr, så jag skulle lika gärna ha spelat strindberg. Det är nog bara ekonomimoddar (typ VIP) som gör förstör saker
Kapitel IV
Det första svenska kriget
Det första svenska kriget
Efter det Kaliforniska kriget började Bollnäs i växande grad närma sig en status som en stormakt. Flottan byggdes konstant ut och var snart en av världens mäktigaste. Industriproduktionen utökades, tio år efter kriget skulle den ha fördubblats, och samtidigt fick Bollnäs mer respekt i det internationella samfundet. Det var en blomstrande tid, och det var nog få som vid denna tid skulle kunna tänka sig att statens hela fundament var hotat. Likväl var det just det läget man befann sig i.
Bollnäs militära strategi var, som nämnts tidigare, att hålla sig med en mäktig flotta för att försvara både sig självt och sina intressen från andra stormakter. Armén utgjordes av en liten professionell kärna, specialiserad på småskaliga interventioner på andra kontinenter, och en stor reserv av civilister som kunde kallas in vid en eventuell invasion landvägen. Under den här perioden bestod den stående armén av tvåhundratusen man. Av dessa var hundratjugotusen reserver, tjugotusen var stationerade i Fiji och ytterligare tjugotusen var stationerade i Indien. Den stridsberedda armén i själva fastlandet utgjordes av endast fyrtiotusen soldater, uppdelade i fyra divisioner som hade uppdrag att beskydda varsitt område: Teleguzonen, Dyulazonen, Franska zonen och Buenos-Aireszonen. Deras arbetsuppgifter var framför allt att kontrollera folket och upprätthålla ordning i de fall då regelrätt revolt utbröt. Vid krig skulle de försöka uppehålla fienden så snabbt som möjligt, och samtidigt hjälpa till vid mobiliseringen. Till sin hjälp fanns vissa försvarsverk konstruerade vid strategiska gränser. Det enda som upprätthölls i någorlunda skick var dock den minimala gränsen mot Kuba i öst. Eftersom ingen vid den här tiden på allvar trodde att krig skulle bryta ut i fastlandet, och revolter dessutom inte var något som hände under denna blomstringstid, var dessa divisioner, såväl som reserven, grovt misskötta. Att vara posterad i hemlandet ansågs vara halvvägs till att bli civilist, och de som var en del av reserven var i praktiken civilister.
Som ett komplement till det egna försvaret hade man lierat sig med Furiska härskare norr om Sverige. Dessa områden saknade dock en stark centralmakt och hade så gott som inga organiserade trupper. I praktiken var alliansen verkningslös och militärt irrelevant.
Den Bollnäsiska försvarssituationen tiden innan det Första Svenska kriget, med gränserna för militärdistrikten samt viktiga försvarsverk markerade.
I relation till detta kan ställas till exempel Sveriges armé vid samma tid. Den var mer konventionellt uppbyggd, och bestod enbart av professionella förband. Sverige hade sextiotusen man. Istället för att ha ett mobiliseringssystem höll man i fredstid divisionerna underbemannade, när krig hotade kunde man då snabbt fylla alla divisionerna, och hade då ett befälssystem klart. Detta upplägg var väldigt typiskt för området, både i omfattning och struktur. Fördelen var att man snabbt kunde ha en mycket slagkraftig styrka. Nackdelen var att det var dyrare att upprätthålla, och man kunde därmed inte komma i närheten av de tvåhundratusen man som Bollnäs kunde stoltsera med. Men Bollnäs krävde nästan två månader innan de mobiliserade divisionerna var redo för strid, en process som i Sverige tog endast några dagar.
Jämförelsen med Sveriges försvar är givetvis inte slumpaktig. Ända sedan Bollnäs skapades som stat hade Sverige hyst en stark revanschism mot dem. Så gott som hela Bollnäs hade tillhört Sverige innan det Tredje Telegukriget. Höga röster inom det svenska hovet talade om vikten av återställa den nationella enigheten, med vilket man menade att annektera alltifrån hela Bollnäs till enbart de norra Dyuladominerade områdena. Efter det kaliforniska kriget insåg man att Bollnäs var på väg att växa sig mycket starkt, och pressen ökade på Kungen att kuva dem, innan det var för sent. Bollnäs militära struktur var ingen hemlighet vid den här tiden, åtminstone inte en välbevarad sådan, och man visste hur dålig form den Bollnäsiska hemarmén befann sig i. Många militärstrateger menade att ett snabbt, resolut anfall skulle kunna krossa deras militär långt innan mobiliseringen var klar. En plan skissades upp, enligt vilken de Svenska styrkorna snabbt skulle invadera söderut, skära av Santiago-Airesförbindelsen (och därmed stoppa ammunitionsleveranserna till hela den nordvästra halvan av landet, såväl som lägga strypgrepp på ekonomin) och därefter ockupera den södra halvan av Bollnäs, allt inom de två månader de hade på sig innan kriget bröt ut. Gjorde man detta skulle det inte finnas någon chans för bollnäs att sätta upp ett resolut motstånd, och man menade att bara man fick kontrollen över kronjärnvägen skulle man vara i ett läge där Bollnäs inte skulle ha något annat val än att ge vika och lämna över Dyulaområdena.
Denna plan lät i teorin oslagbar, och det är inte så förvånande att Kungen köpte den. En snabb förevändning för krig skapades, Dyulaområdet hade vid den tiden ingen järnväg, och Sverige anklagade nu Philippe för att vara francocentrisk och förtrycka Dyulafolket. En incident vid den svenska gränsen orkestrerades senare (att den var fabricerad av Sverige är allmänt accepterat av dagens historiker, då den Bollnäsiska armén i området inte anses ha haft kapaciteten att genomföra en aktion av den magnituden så nära gränsen) och krig förklarades "I självförsvar och i försvar av hela det Dyulanska folket". Kort därefter strömmade sextiotusen man in över den Bollnäsiska gränsen, söderut, mot järnvägen.
Den svenska offensiven, på bilden syns även de Bollnäsiska arméerna med sina försvarsposteringar och Santiago-Aires förbindelsen
En andra offensiv genomfördes i norr för att förhindra en Bollnäsisk kniptångsmanöver.
Last edited: