Kapitel III
Kaliforniska Kriget
Med exportvägen över havet säkrad och redo fanns det bara ett bekymmer. Det var frågan om vem som skulle köpa alla varorna. Den dåvarande industriproduktionen var tillräckligt liten för att kunna absorberas av den egna marknaden och grannländerna, men som alltid hade Philippe I större planer. Han ville skapa en väldig export, värdig att konkurrera med de Afrikanska stormakterna. Och för att kunna göra det måste först en väldig marknad hittas, att exportera allt till. Här var grannarna otillräckliga. Inte bara hade de redan egna produktioner, deras produktion överträffade ofta Bollnäs egen i omfattning. Dessutom hade Kuba starka intressen på den Sydamerikanska marknaden. Källan till deras makt var i huvudsak deras överlägsna industri, och de andra staternas beroende av denna industri. Att utmana Kuba där skulle leda till starkare motsättningar staterna emellan än Philippe var villig att riskera, kanske till och med krig.
Lösningen var att härma de Afrikanska stormakter som Philippe ville utmana. Deras strategi var att sluta handelsavtal med härskarna i Europa, Stilla havet och Nordamerika, och mer eller mindre tvinga dem att köpa varorna. Det var denna strategi som hade givit dem industriell överlägsenhet, och det var den enda strategi som kunde ge Bollnäs samma överlägsenhet. Men att följa den skulle innebära att gå emot länder vars industriella och militära makt fick Kuba att framstå som maktlöst. Fördelen var att de var belägna på en annan kontinent, på andra sidan havet. Kunde Bollnäs bara kontrollera haven skulle deras gigantiska mängd divisioner inte vara dem till någon nytta.
Afrika 1836, med stormakterna markerade. Awadh och Kuba är de enda stormakterna som inte ligger i Afrika
Detta var vad som skulle bli ledordet i den Bollnäsiska militärdoktrinen under nästan åttio år. Landtrupper hölls på ett minimum, med nästan två tredjedelar av armén bestående av oprofessionella reservtrupper som endast mobiliserades under krigstid. Allt ekonomiskt fokus lades på att ha den största och bästa flottan. Genom att kontrollera haven skulle Bollnäs hållas säkert. Arbetet startades nästan omedelbart efter att Buenos Aires erövrats, och det dröjde bara några år innan man hade en formidabel flotta bestående av 10 fregatter och 3 tyngre stridsskepp. Därtill hade fyra transportskepp konstruerats för att kunna förflytta en mindre insatsstyrka. Detta var inget mot vad Böhmen, Kokand eller Parma kunde stoltsera med, men så länge flottan inte splittrades skulle den kunna hantera de flesta sjöstrider, även mot dessa bjässar.
Med denna styrka kände sig Philippe trygg nog att lägga upp mer detaljerade planer för exakt var och hur expansionen skulle äga rum. Det logiska vore Nordamerika eller Västeuropa. Dessa områden var geografiskt nära Bollnäs, sjövägen gick dessutom inte förbi något annat lands territorialvatten, och de västafrikanska länderna var heller inte lika mäktiga som de östafrikanska. Problemet var att området ansågs vara allt för centraliserat, en militär närvaro skulle kräva väldigt tunga resurser, och det fanns ingen chans att få ett avtal utan militära resurser eftersom det redan var tungt exploaterat av Afrika. Philippe valde att göra en till vågad satsning. Stillahavsnationerna i väst var även de väldigt outvecklade och redo att exploateras. Detta arbete sköttes visserligen av Kokand, men eftersom de låg så långt bort från Afrika var handeln ineffektiv och helt beroende av förnödenhetsstationer vid Indiens sydspets. Utan dessa stationer kunde Kokand inte nå stilla havet, och därför var det Philippes mål att ta kontrollen över dessa stationer.
Att provocera fram ett krig med Kokand var otroligt enkelt. Allt som krävdes var att sluta ett avtal med en av staterna. Detta var något man ändå skulle behöva göra, skulle handel kunna äga rum behövdes det en operationell bas, och det skulle krävas ett avtal för att få denna bas. Ön Fiji valdes för dess närhet till den Australiska kontinenten och dess relativa närhet till Sydamerika. Ön ägdes vid denna tid av den Kaliforniska republiken, en örepublik som täckte hela södra och västra söderhavet. Dess självständighet var garanterad av Kokand. Själva kriget mot Kalifornien var lätt. En liten skvadron bärande en militärdivision skickades till Fiji, medan resten av flottan samt tre divisioner skickades till Kaliforniens huvudstad, Kiribati. Endast mindre militära strider genomfördes innan Kaliforniens president skrev på ett avtal där han lovade Bollnäs en monopolställning för all internationell handel in och ut ur Kalifornien. Likaså lovades att ögruppen Fiji skulle lånas ut permanent till den Bollnäsiska staten.
Invasionen av Kalifornien, samt de vunna territorierna: Fiji-öarna.
Allt detta hände innan Kokand ens hade tid att reagera, men snart nog kom en formell krigsförklaring samt ett förkunnande om att avtalet hade varit ett brott mot både Kaliforniens suveränitet och tidigare avtal mellan Kokand och Kalifornien. Man krävde att hela avtalet skulle rivas upp, och att Bollnäs skulle hålla sig undan från stilla havet framöver. När detta hände var Bollnäs dock redan hemmastadda i Fiji, och hela flottan samt två militärdivisioner var redan på väg mot södra Indien. Målet var att snabbt ta över kontrollen över förnödenhetsstationerna, och därmed hindra Kokand från att nå Stilla havet. Så länge kampen var om Indien och inte om Stilla havet skulle till och med en mindre förlust i praktiken innebära en seger. Samtidigt hoppades man att man kunde ta Kokands flotta med överraskning. Eftersom Kokand antagligen bara skulle skicka runt halva sin flotta mot dem inledningsvis skulle en seger där kunna göra kriget jämnt.
Detta gick mer eller mindre helt enligt planen. Stationerna var helt obevakade när flottan anlände, och att ta kontroll över dem var en smal sak. Några veckor senare anlände Kokands stridsflotta, och precis som beräknat hade de bara skickat en mindre grupp, sex tunga fartyg och en fregatt. Sammanlagt sju skepp mot Bollnäs 13. Dessa sju skepp var dessutom utarmade, man hade från Kokands sida inte ens tagit med i beräkningarna att förnödenhetsstationerna skulle kunna vara hotade, och när flottan anlände var det med minimala lager av krut, mat och ammunition. Samtliga Kokandiska skepp sänktes, medan de Bollnäsiska skeppen inte blev mer skadade än att de kunde repareras på plats i den indiska hamnen. Efter detta slag var de två flottorna jämnstarka, och planen var nu att provocera fram resten av den Kokandiska flottan genom att göra räder mot deras handelsposter i Persien och Arabien.
Segern vid Indien kom dock att bli slutet på kriget. resten av Kokands flotta stannade i hamn, och istället slöts ett kompromissförslag. Det gamla fördraget med Kalifornien revs upp och ersattes av ett där Kokand och Bollnäs hade lika rätt till handel med Kalifornien. Indien nämndes dock inte alls i freden, och Bollnäs behöll sin kontroll över de väsentliga förnödenhetsposterna. I praktiken var således Kokand avskärmat från hela den östra halvan av Asien såväl som Stilla havet, och hade ingen reell möjlighet att utnyttja sin rätt att handla med någon av Stillahavsnationerna. Kokand hade med andra ord lidit en stor förlust, en förlust som inte skulle glömmas i första taget...
Bollnäsiska Indien fem år efter kriget
Philippe satsade samtidigt på att säkra och utnyttja det pris som segern givit. Hamnen i Fiji expanderades för att både kunna hantera den ström av handelsgods som skulle föras mellan Stilla havet och Bollnäs. En permanent garnison sattes också upp bestående av två divisioner. Ytterligare två divisioner stationerades permanent i Indien. Man byggde även ett fort i Indiens inland för att säkra makten över området. Två nya flottor bestående av tre fregatter vardera sattes upp för att bevaka och skydda Bollnäs kontroll över haven. Ytterligare skepp byggdes för att adderas till huvudflottan. Men även inrikespolitiskt förändrades mycket. Skattelättnader och frihet från tullar erbjöds alla som ville utnyttja de nya avtalen. En statlig riksbank skapades, vars främsta mål var att erbjuda lån med låg säkerhet till alla som ville starta nya företag. Under bara några månader exploderade ekonomin i Bollnäs.