Ett Skillnadernas Krig

Jag ska börja med att be om ursäkt om ni trodde att detta var en uppdatering.

Det här är inte dött, men som de som läst min forumblogg kan vittna om har jag inte haft tid att skriva på ESK på ett tag, och projektarbetet kommer också emellan. Det här kommer att uppdateras, men jag vågar inte uttala mig om när.

DEL CVI

Efter det att fransmännen – om än med svåra förluster – hade överkommit det ryska försvaret vid L/R-linjen lade sig ett bedrägligt lugn över territoriet mellan Dvina och Dnjepr, alltmedan båda sidor desperat försökte se efter sina ställningar.

För ryssarna var situationen ljus; de hade visserligen misslyckats med att hålla L/R-linjen, men de hade genom sitt hårda motstånd där skrämt upp fransmännen, och visat världen att den ryska armén ännu inte var slagen, något som den franska propagandan påstod. Den ryska krigsindustrin började nu också komma igång på allvar, vilket resulterade i att Pepeljajev, den ryska Smolenskfrontens befälhavare, nu hade fler stormvagnar, lastbilar, gevär, patroner, artilleripjäser, taggtrådsrullar och stridsflygplan än tidigare. Viktigast av allt var dock att den ryska mobiliseringsprocessen kommit igång på allvar, något som resulterade att tusentals soldater långsamt fyllde upp hans tidigare så uttunnade led.


Den ryska krigsindustrin rullar igång

För fransmännen var situationen radikalt annorlunda. Den franske befälhavaren, Général d'armée Joseph de Goislard de Monsabert, led akut brist på soldater och materiel, något som den uttänjda franska befolkningen och krigsindustrin inte kunde förse honom med. På en förfrågan från den artonde juli 1944 till rustningsminister Eugene Schueller om det möjligen gick att öka ”den redan oacceptabla manskapsersättningstakten” fick den franska generalen svaret ”vi ger Er vad vi kan. Om Ni vill ha fler soldater så får det bli fjortonåringar”.

Detta innebar dock inte att den franska armén i juli 1944 var en helt utarmad styrka – tvärt om. De Monsaberts styrkor i ”gapet” var fortfarande stora och slagkraftiga, men de började visa otrevliga tecken på att utarmas, och det gick inte att fullt ut ersätta arméns förluster. De franska soldaterna hade överlägset bättre utrustning än de ryska, men om denna utrustning bröt ner fanns det inte tillräckligt med reserver att tillgå. Fransmännen kunde fortfarande strida, men var samtidigt väldigt överbelastade. Det stod klart för samtliga att om Frankrike skulle kunna tvinga fram ett avgörande i öst, så var de tvungna att göra det innan år 1945.


de Montsabert var hårt pressad, men inte lika hårt som den franska demografin

Situationen komplicerades emellertid av att de Gaulle blivit fascinerad av att erövra Dubrovno, en stad precis vid ”gapets” mynning, vars nordvästra sida var en av de få punkter ryssarna höll på Dnjeprs väststrand. Guiden oroade sig för att staden skulle användas som en språngbräda av ryssarna för att innesluta de franska trupperna i Smolensksektorn, en farhåga som franskt spaningsflyg tillsammans med signalspaning långt tidigare hade vederlagt – alla ryska trupper som kunde avvaras i Dubrovno hade flyttats till Smolensks försvar. De Gaulle brydde sig emellertid inte om slika petitesser - ”om det inte finns ryssar där idag, så finns de där imorgon”, sade han, ”och om de inte finns där idag är det lätt att ta staden och undvika att bli fallna i ryggen”.

Den franska generalstaben, som nu åtskilliga gånger till väldigt liten nytta försökt avråda Guiden från katastrofala idéer, gav här efter med endast några mindre missnöjesyttringar. Kanske var de rädda för Guidens vrede. Oavsett vilket mottog de Monsabert den artonde juli 1944 instruktioner om att överföra två infanteridivisioner till ett kommande anfall mot Dubrovno, ett meddelande som förmodligen förvirrade och upprörde den franske befälhavaren i lika grad. Han hade nämligen strax efter det att han kört över L/R-linjen telegraferat Guiden och sagt att ett avgörande på den ryska fronten måste tvingas fram innan 1945 (ett ganska djärvt drag, med tanke på de Gaulles sinnestillstånd), och så gott som omedelbart fått ett svar i vilket Guiden höll med om hans analys och så gott som gav honom fria händer att rycka fram mot Smolensk. Och nu hade Guiden i ett svep dragit tillbaka detta för att anfalla en plats som de Monsabert sedan länge ignorerat och halvt glömt bort. Guidebefäl var dock guidebefäl, och de Monsabert sände därför iväg två av sina värdefulla reservdivisioner – divisionerna i fronten hade splittrats upp under striderna och skulle vara så gott som omöjliga att samla ihop och ersätta utan att avbryta offensiven österut. Detta minskade ytterligare det antal trupper fransmännen kunde sätta in i striderna runt floden Kasplya, där Pepeljajev hade satt upp sin nästa försvarslinje.


Ryskt artilleri vid Kasplyalinjen

Anfallet mot Dubrovno var i mång och mycket ett hafsverk, särskilt som soldaternas marschtid från sina positioner bakom den franska huvudstyrkan till fronten vid Dubrovno hade gjorts så kort som fyra dagar, något som både gjort soldaterna utmattade och tvingat dem att överge sin tunga utrustning. Anfallet inleddes på morgonen den tjugoandra juli 1944, då de två franska divisionerna nått fram till sina startpositioner efter fyra dagars hård marsch. För att hinna fram inom de mycket snäva och av Guiden fastställda tidsramarna hade de knappt unnat sig någon vila, och dessutom tvingats lämna sin tunga utrustning bakom sig. Framför dem, i ett nätverk av skyttegravar och hastigt byggda kulsprutenästen väntade de ryska soldaterna. För första gången på nästan trettio år skulle franska soldater försöka krossa en fientlig försvarslinje så gott som utan understöd.

Ni får ursäkta kvalitén på den här uppdateringen, då den i praktiken endast är halvklar. Den skrevs emellertid innan uppehållet, och jag känner att jag måste knyta ihop trådarna i nästa uppdatering istället.

Det här är inte ens roligt. Skall omedelbart be en moderator ta bort ovanstående (EDIT: Gathenhielm tog bort spamposten, så det rör sig inte om Ahura Mazda).

Angående uppdateringar så jobbar jag på nästa när andan faller på.

DEL CVII

Guidens beslut att förflytta trupper från ”gapet” till Dubrovno kunde inte ha kommit på en dåligare tidpunkt för de Monsabert. Hans trupper hade visserligen intagit L/R-linjen, men endast efter hårda strider som lämnat dem utmattade. Dubrovnoffensiven berövade de Monsabert de utvilade reserver han hade tänt kasta in i striderna för att utnyttja genombrottet, vilket gjorde att han tvangs skicka fram utnötta förband mot de ryska ställningarna vid floden Kasplya. Hans situation hjälptes dessutom inte av att de ryska partisanförband som opererade bakom hans linjer systematiskt – och på särskilda order från den Kejserliga Försvarskommitténs Partisanbyrå – förstörde järnvägar och vägar in mot stridszonen, med särskild fokus på bränsletransporter.


Ryska partisaner förbereder sprängningen av en järnvägslinje

Pepeljajev hade å sin sida sett hur den ryska arméns situation i gapet förbättrades dag för dag. Reserver fyllde upp de gap i de ryska linjerna som skapats under den franska offensivens första dagar, och allt fler stormvagnar kunde sättas i beredskap bakom den nya ryska försvarslinjen vid floden Kasplya, som gick tvärs över gapet mellan Dvina och Dnjepr. I luftstriderna hade än så länge ingen sida lyckats för övertaget, även om den ryska krigsindustrins ansträngningar gjort att luftstridernas fokus flyttats från den ryska sidan av fronten till den franska. Över huvud taget steg moralen i de ryska styrkorna, och Pepejajev började dra upp planer för att slå tillbaka mot de franska styrkorna.

I planeringen av den första ryska motoffensiven i gapet ansåg Pepeljajev, och hans kollegor inom Smolenskfrontens generalstab, att fransmännen troligtvis skulle försöka erövra Smolensk så fort som möjligt, innan de försökte rycka vidare mot Moskva eller började anfalla Dvina- och Dnjeprfronternas flanker. På grund av rapporter från den ryska motståndsrörelsen samt det nyss inledda (och redan fastkörda) anfallet mot Dubrovno ansåg de dessutom att fransmännen förmodligen inte hade tillräckligt mycket trupper till sitt förfogande för att genomföra en klassisk kniptångsmanöver för att omringa Smolensk. Istället var det mer troligt att de skulle anfalla rakt väster om staden, varefter de skulle försöka arbeta sig runt förstäderna och omringa staden på det sättet. Allra mest troligt var att de skulle anfalla via Motorväg 3.


Motorväg 3 innan kriget

Motorväg 3 var en smal men välbyggd väg som gick mellan Vitebsk och Smolensk. Den var ett resultat av det sysselsättningsprogram som dragits igång av Aleksej II och Kerenskij i depressionens fotspår, och gick mellan Smolensk och Vitebsk. Genom ett ingenjörsmässigt misstag gick vägen emellertid alldeles för långt söderut, varför den bytte riktning i Golinky, som ju var det ställe där den ryska L/R-linjen kollapsat. I ett försök att rätta upp misstaget gick därför vägen åt nordost efter Golinky, över Kasplya och fram till det lilla samhället Volokovaya, där den åter bytte riktning till östsydöst, in mot Smolensk. Detta gjorde att vägen fick formen av ett spelvänt N, något som gjorde den rätt ineffektiv som motorväg. Den var emellertid tvåfilig och asfalterad, vilket gjorde den till den perfekta framryckningsvägen för franska stormvagnar. Till råga på allt hade Motorväg 3s bro över Kasplya inte sprängts, då den fortfarande användes som reträttväg av de ryska styrkorna.

Den ryska planen var att låta fransmännen göra sitt första anfall mot Kasplyalinjen längs Motorväg 3, och vänta till dess att de franska stormvagnarna rullade över bron vid Volokovaya, för att sedan genomföra ett massivt angrepp mot de franska flankerna. Fransmännens anfall skulle rivas upp, oersätterliga franska stormvagnar och soldater skulle gå förlorade, Smolensk skulle räddas, och den ryska armén skulle få ännu mer tid att förbereda sig på den generaloffensiv som skulle slutgiltigt krossa fransmännen. Planen hade emellertid ett stort problem; en övertro på fransmännens naivitet. Varken de Monsabert eller medlemmarna i hans stab var så dumma att de skulle försöka köra alla sina trupper över den enda icke förstörda bron. Risken för bombanfall och överrasknings var alldeles för stor, samtidigt som det vore fördelaktigt för de franska styrkorna att korsa floden på ett ställe där ryssarna inte väntade sig att de skulle anfalla.


Gick inte att lura

Istället för att centrera sitt anfall på Motorväg 3 valde därför de Montsabert och hans stab att sätta in anfallet runt samhället Kasplya, tre mil nordväst om Smolensk och en mil norr om motorvägen. Samhället, som låg på båda sidor om floden Kasplya, genomkorsades av områdets näst största väg och gav fransmännen utmärkta möjligheter att rycka fram mot Smolensk när de väl lyckats korsa floden. Den franska planen blev därför att samla så mycket artilleri och luftunderstöd som möjligt på ett milsbrett avsnitt vid Kasplya, lamslå försvararna och skicka in EP-trupper för att rensa Nikolauslinjen . Därefter skulle ingenjörs- och pionjärtrupper snabbt bygga tillfälliga broar över floden, varefter franskt pansar kunde korsa floden och rycka fram mot Smolensk. Järnvägsknutpunkten skulle förhoppningsvis falla till de franska pansarspjutspetsarna utan strid, varefter de resterande ryska trupperna vid Kasplyalinjen skulle finna sig isolerade och tvungna att överge sina ställningar och retirera söderut. De Monsabert uppskattade att ”gapet” skulle vara rensat på lite över en vecka.

De följande dagarna, mellan den artonde och den tjugoandra juli, samlade fransmännen under största hemlighetsmakeri alla tillgängliga trupper på det tio kilometer långa frontavsnitt på vilket anfallet skulle äga rum. Fjorton infanteridivisioner och sex pansardivisioner stod emot ett ryskt frontavsnitt där fyra ryska infanteridivisioner trängts ihop. Fransmännen var emellertid utmattade efter den sista tidens strider, och de hade ännu inte fått sina förluster ersatta, med resultatet att de endast hade cirka 95000 man och 300 stormvagnar mot de ungefär 210000 soldater och 900 stormvagnar de skulle haft om divisionerna var fulltaliga. En del pansarkanonvagnar och stormvagnsjagare fanns även representerade bland de franska styrkorna. Det fanns dessutom en hel del franska förband bakom linjerna som reserver, men dessa var ännu värre sargade än de som nu sattes in i frontlinjen och uppgick därför endast till runt 40000 soldater. Fransmännen satte därför sin lit till det fortfarande förhållandevis intakta flygvapnet samt artilleriet, som fortfarande var enormt slagkraftigt.


En allt för vanlig syn

De fyra ryska divisionerna var med en styrka på runt 45000 man så gott som fulltaliga, och befann sig i väl skyddade ställningar. De led emellertid av det faktum att en stor del av manskapet var otränade rekryter, som nyss anlänt från träningslägren, samt av en brist på tyngre utrustning. De kunde emellertid förlita sig på det faktum att de – till skillnad från fransmännen – hade stora truppstyrkor i reserven, vilket gjorde att de hade råd att ta förluster. Deras största problem var dock att de ryska stormvagnarna och de bästa trupper befann sig tio kilometer längre söderut, och att de därför omöjligt kunde slå tillbaka ett franskt anfall, utan endast sakta ner det.

Klockan tre på morgonen den tjugotredje juli 1944 inleddes ett avledande franskt anfall längs Motorväg 3 mot Volokovaya. Franskt infanteri stormade bron och mötte endast lätt motstånd, varefter de öppnade vägen för en mindre fransk pansaravdelning, som rullade rakt in i den ryska fällan. En halvtimme senare, då de ryska soldaterna vid Motorväg 3 var långt inne i de förplanerade manövrar som så småningom skulle bli till ett motangrepp, började Pepeljajev ana oråd då inget större franskt pansaranfall kom. Två minuter senare, klockan 03:32, lokal tid, befarades hans värsta farhågor då marken norr om Volokovaya började skaka av detonationerna från tusentals franska artillerigranater och bomber. Slaget om Kasplya hade inletts, och båda sidor skulle bli förvånade över hur det slutade.