Ett Skillnadernas Krig

[Zuckergußgebäck]

Tack allihopa. Jag blir rörd till tårar.

Hur som helst, jag jobbar lite smått på nästa uppdatering, men ett annat projekt uppslukar mig hela tiden. Det är nästan klart nu...

[Van der Gent]

Jag väntar uppdateringen, som jag säker kommer vara bra och hålla mycket god kvalité.

[Nikolai]

Jeg er spent på hva dette nye prosjektet ditt er, Zucker.

[The Wookiee]

Humm, spenderade större delen av dagen på paradox-forumet, och i synnerhet den här tråden. Mycket väl skriven Zuckergeb.. Zuckerbugeruc... Zuckergebubä... Mycket väl skrivet hörru!

Funderar själv på att starta en svensk AAR...

[Snake IV]

Om jag berättade det skulle det ju inte vara en hemlighet.

Om du bara berättar det för mig är det fortfarande en hemlighet.

[Zuckergußgebäck]

DEL XIX

Fransmännen var inte de enda som var beroende av konvojer. Britterna hade stora förnödenhetsupplag i Valletta, men de hade inte räknat med att så många skepp samtidigt skulle förlita sig på Valletta för förnödenheter. Mallorcaslaget hade använt en stor del av den kvarvarande ammunitionen, och koldepåerna var helt tomma, vilket resulterade i att den brittiska flottan snällt fick stanna kvar i hamn tills mer kol och ammunition kunde anlända.


De brittiska kollagren var nästan tömda och räckte inte för några vidlyftigare aktioner

Britterna hade tack vare spioner i amiralitetet i Madrid kunnat studera den spansk-franska försvarsplanen för Gibraltar Sund. Frederick Richards, First Sea Lord lär ha suckat rejält när han och hans stab mottog de första kartorna över minfält och artilleripositioner i området.

Frankrike hade investerat rejält i att bygga upp Gibraltars försvar efter den brittiska genombrytningen i december, och vid det här laget täcktes sundet av ett flertal stora minfält som tvingade fartyg att röra sig långsamt och i sicksack för att komma igenom helskinnade. Franska och spanska torpedbåtar patrullerade inloppen och grovt artilleri täckte sundets båda sidor.


Gibraltar hade under den fransk-spanska ockupationen blivit en ännu svårare nöt att knäcka än vad det varit

Det var klart att en genombrytning skulle bli ytterst kostsam, om den ens lyckades, men flottan i Valletta krävde desperat mer kol. Richards kunde självklart skicka kolet och ammunitionen runt Afrika via Suezkanalen, precis som trupptransporterna skickades, men detta skulle ha tagit alltför lång tid – särskilt som den brittiska planen krävde att flottan hela tiden bekämpade den franska närvaron i Medelhavet och förhindrade konvojer till Nordafrika.

Richards valmöjligheter var ytterst begränsade – han hade formulerat en plan för att skeppa förnödenheterna via Tyskland, men Österrike, Italien och den Sydtyska Federationen svarade samtliga att de på grund av internationell lag inte kunde tillåta transporter av militärt material genom sina länder. Inte heller kunde de idka handel med de krigförande (att Frankrike köpte in stora mängder matvaror från dem bekymrade dem inte nämnvärt). Det Osmanska Riket hade stängt Marmarasjön för alla skepp, så en transport via Ryssland var inte heller möjlig.


Richards två rutter till Alexandria - båda lika obehagliga

Då återstod endast två möjligheter, nämligen att försöka bryta igenom Gibraltar eller skicka förnödenheterna runt Afrika. Richards valde efter noggrann eftertanke det senare alternativet. Sjökrigföringen i Medelhavet fick upphöra tills vidare.

Den tjugoåttonde februari avseglade en ny fransk storkonvoj till Nordafrika, den här gången med kodnamnet ”Eclaire”, efter torpedbåten vid Mallorcaslaget mer än en månad tidigare.
Eclaire var till skillnad från Provence mycket bättre skyddad. Slagskeppspatrullerna hade till större delen övergivits till förmån för slagskeppseskorter, och konvojen liknade närmast en mindre flotta.


Några av Eclaires skepp, fotograferade från en kryssare

Nyheten om att Eclaire hade avseglat nådde snabbt Jellicoe i Valetta, men på grund av bristen på kol kunde han omöjligt löpa ut. Istället satt han kvar i hamnen och gnisslade tänder.
Dessa nyheter skickades vidare med telegraf från Valetta till Alexandria och sedan västerut med kurir till El Alamein där den brittiska nordafrikanska armén hade sitt högkvarter. Bristen på ledarskap inom den brittiska armén sedan Kitcheners sjukdom hade ända sedan slaget vid Mersah Matruh blivit mycket tydligare. Varje man inom Kitcheners stab hade sin egen idé om vad som borde göras för att försvara El Alamein och som ett resultat spenderades mer tid på att skrika på varandra än att fatta beslut.

Nyheten om att fransmännen skulle få nya förnödenheter inom två månader och att Royal Navy inte kunde förhindra det framtvingade dock viss enighet i det brittiska högkvarteret och de första stegen mot ett effektivt försvar av El Alamein togs.


Alger 1899

Den sextonde mars seglade de första skeppen i Eclaire in i Alger och började lossa sin last. Ett militärband hade snabbt skrapats ihop och ackompanjerade en enorm kör av hamnarbetare, soldater och sjömän i Marseljäsen – stadens överkommendant, den femtioårige översten Henri de Gaulle lät dem hållas, trots det faktum att sången var förbjuden i Frankrike.


Tåg på den ironiskt benämnda "Ökenexpressen"

Den enorma lasten – artilleripjäser, granater, ammunition, gevär samt skenor och ett ånglok till järnvägen - som nu hade dragits så långt som Benghazi - tog flera dagar att lasta av (de Gaulle varit tvungen att stoppa sjungandet av Marseljäsen med milt våld så att lastandet kunde fortsätta), men den tjugonde kunde de första tågen börja rulla österut mot Mersah Matruh. Kriget skulle fortsätta. Alexandria hägrade vid horisonten…

[kenneththegreat]

Hehe. Marseillaisen, ammunisjonsproblemer og krangling i staben på en og samme tid Helt klart at begge sider kunne hatt mer disiplin i rangene.

[Zuckergußgebäck]

Hehe. Marseillaisen, ammunisjonsproblemer og krangling i staben på en og samme tid Helt klart at begge sider kunne hatt mer disiplin i rangene.

Sannerligen är 1899 ett omvälvningarnas år.

[Snake IV]

England kan ha motgångar nu, men jag tror ändå på deras slutgiltiga seger.

[kenneththegreat]

England kan ha motgångar nu, men jag tror ändå på deras slutgiltiga seger.

Samme her...

[Van der Gent]

Helvete heller! Frankrike segrar!

[Zuckergußgebäck]

DEL XX

Nordafrika var vid den här tiden ingen lätt miljö att färdas igenom. Den franska järnvägen hade på förvånansvärt kort tid med tanke på klimat och i vissa fall underlag dragits mer än halvvägs till frontlinjen – dock till ett pris. De franska ingenjörstrupperna som varit ansvariga för järnvägen hade tvingats att ”skära av” flertalet hörn och offra kvalitet för kvantitet. Som en konsekvens hade spåren en otrevlig förmåga att gå sönder och skapa förseningar, speciellt vid sådana tidpunkter då det inte fanns reservspår att tillgå.


Inte roligt

Trafiken hade därför begränsats – något som inte gjorde så mycket, lokomotiven var få och det fanns väldigt lite att transportera, åtminstone tills Eclaire löpte in i Alger. Logistiktrupperna mötte nu ett svåröverskådligt problem. Trots ett nytt och ganska effektivt lok led de brist på järnvägsvagnar, och de oroade sig för att linjen inte skulle klara av trycket som de enorma mängderna material som nu skulle transporteras skulle inflika.

Den tjugonde rullade som sagt det första tåget österut, följt av ingenjörernas oroliga blickar. Enligt bevarade listor transporterade tåget följande:

* Två ton stenkol
* Fem hundra gevär
* Femtio tusen patroner
* Sju hundra liter vatten
* Två artilleripjäser
* Sex hundra artillerigranater
* Fem lådor sjukvårdsdetaljer – mestadels bandage
* En kilometer stålskenor med tillhörande syllar
* Ett ton cement
* Ett ingenjörsteam om elva personer
* Fyra ton konserver


Listan återfanns i det utbombade franska riksarkivets källare år 1948

Som en ingenjör beskrev det så var tåget ett ”Buffettåg” med lite av varje men mycket av inget. I själva verket var detta ett provtåg för att kontrollera exakt hur mycket stryk banan kunde ta och för att lägga upp ett schema för transporterna.

Tidigare resor hade tagit omkring en månad att nå fram till slutstationen i Benghazi – vidaretransport till Mersah Matruh hade tagit ytterligare några veckor. Det var därför med en inte särskilt stor optimism som ingenjörerna gav tåget klartecken att lämna Alger för att föra den första lasten förnödenheter till MacMahons väntande armé.

MacMahons trupper hade inte lidit någon större nöd vad det gällde mat och vatten – via neutrala skepp från framförallt Italien och det Osmanska Riket som gick till Libyen fick de åtminstone tillräckligt för att överleva. Det stora problemet för dem var ammunitionen. Maten och vattnet nådde armén via många mellanhänder för att undvika brittiska protester, men om neutrala skepp började transportera ammunition till fransmännen – oavsett hur många mellanhänder den passerade – skulle britterna antagligen känna sig tvungna att ingripa.


Neutralt Skepp

Varken Italien eller det Osmanska Riket ville förarga britterna alltför mycket eftersom de båda hade stora handelsintressen i Imperiet – även om dessa låg nere på grund av kriget. Enda anledningen till att de stöttade Frankrike var att de ville se britterna försvagade i Afrika och till viss mån i Europa. De ville dock inte heller bränna sina skepp om britterna lyckades omgruppera och tvinga tillbaka fransmännen in i Libyen och kanske vidare mot Alger.

De franska farhågorna visade sig stämma – tåget tog sig lyckligt igenom Algeriet utan missöden, men i Tunisien hade syllarna försvunnit och spåren brutits upp. Detta var en vanlig ”olycka” på järnvägen. Beduinerna i området ansåg att järnvägen var ett utmärkt ställe att samla brasved på, och därför bröt de upp spåren och stal syllarna. Ingenjörerna spenderade flera dagar att använda de spår och syllar de hade med sig för att reparera spåret.


Förstörda spår på en av järnvägens frodigare sträckor

Efter ett antal frustrerande dagar kunde de fortsätta, men tvingade upprepade gånger att stanna för att lägga spåren rätt efter att de flyttat sig på det lösa underlaget – ingenjörerna hade inte haft tid med banvallar. På detta sätt tog de sig igenom Algeriet och Tunisien på nästan en månad – den långsamma takten skylldes på att tåget var så tungt så att den skapade skador på ställen där det redan fanns strukturella svagheter.
I Libyen – eller mer historiskt korrekt Tripolis och Cyrenaica – stötte de på ytterligare problem. Libyen var i princip en enda stor sandhög, så skenorna flyttade sig oupphörligen fram och tillbaka vilket skapade ytterligare förseningar.

Den elfte april, ungefär en och en halv månad efter att det lämnade Alger släpade sig tåget in i Benghazi och kunde börja lasta av och överföra lasten till de dromedarer och åsnor som skulle föra den vidare österut. Tåget vände och började resan hem.

Nyheten telegraferades snabbt tillbaka till Alger om att fortsatta försök med tåg skulle vara ytterst ineffektiva, något som tvingade de Gaulle att hitta en alternativ lösning. Han vidarebefordrade telegrammet till Paris och bad om vidare instruktioner.


Henri de Gaulle

De Gaulles skrivelse skapade förvirring i högkvarteret – ingen hade förutsett att en sådan här situation skulle kunna dyka upp. Det stod snart klart att om man inte kunde flytta förnödenheterna via land skulle man vara tvungen att skeppa dem till Mersah Matruh, något som skulle fördubbla konvojernas färdtid och placera dem inom räckhåll för brittiska skepp i Valetta och Alexandria. Saken komplicerades ytterligare av att det inte fanns någon större hamn i Mersah Matruh – den närmaste större hamnen var Benghazi – vilket också råkade vara järnvägens slutstation.

Efter ett antal kvällar med starkt kaffe (en vara som snabbt började bli krigets bränsle), skrik samt arge uppträden från handelsministeriet och chefen för handelsflottan nådde staben ett beslut – konvojerna skulle hädanefter gå från Marseilles till Benghazi varifrån förnödenheterna skulle transporteras vidare till Mersah Matruh över land. Samtidigt skulle ingenjörstrupperna arbeta med att göra järnvägen kapabel att transportera stora mängder förnödenheter snabbt.


K-et i "krig" står inte för "kulor", "kanoner" eller "kavalleri", utan "kaffe"

Beslutet var i mycket ett hafsverk – fransmännen började få ont om tid och folket började bli oroligt över arméns brist på handlingskraft. Snart skulle saker dock åter börja ske i den nordafrikanska öknen…

[Snake IV]

Ett under av Fransk ingengörskonst.

[Van der Gent]

Go france! Snart är britterna i egypten ett minnne blott!

[Zuckergußgebäck]

DEL XXI

Nyheten om den misslyckade transporten från Alger till Benghazi nådde inte bara Paris utan också El Alamein. Exakt hur detta skedde är okänt, men man har antagit att britterna hade en kedja kontakter över den nordafrikanska öknen som snabbt kunde skicka nyheter över fronten till arméns högkvarter.

Nyheten möttes med acklamation i det brittiska högkvarteret – så långt var alla överens, men sprickorna slogs åter upp. En grupp, ledd av Reginald Wingate ville hålla positionerna och förstärka försvaret ytterligare – särskilt som Kitcheners framgångar i Sudan började luckras upp – Fashodakriget hade brutit ut innan Mahdin Abdullah ibn Seijid-Muhammed kunde slutgiltigt besegras.


Mahdisterna var fortfarande en livskraftig rörelse

En ytterligare grupp, ledd av generallöjtnant Robert Broadwood och hans adjutant Douglas Haig argumenterade för ett snabbt anfall för att jaga fransmännen ut ur Egypten så att man senare kunde krossa Mahdin och slutgiltigt besegra Frankrike.

Det stod nu klart att en större konfrontation var på väg samtidigt som Kitchener kämpade mot sin blodförgiftning i Alexandria. Den artonde april bröt stormen ut. Broadwood telegraferade till London och bad om tillåtelse att ta över befälet och därmed slippa Wingates – som Broadwood uttryckte det – ”hämmande inverkan”.


Broadwood och Wingate (den senare i en något omilitarisk klädsel)

Wingate, rasande över att Broadwood gått bakom ryggen på honom stormade argt ut ur befälstältet senare på kvällen när Broadwood gav honom nyheten – Broadwood uttryckte enligt ögonvittnen sig på ett sådant sätt att Wingate fick intrycket om att han hade fått svar och att Wingate avsatts från sin post.

Exakt vad som hände sedan är oklart – vittnesmålen är mycket osammanhängande, men tydligen hade Wingate supit sig full och muckat gräl med två brittiska soldater. I det efterföljande handgemänget sårades generalen och fördes med ilfart till militärsjukhuset där han dog framåt morgonen.
Omständigheterna runt Wingates död är som man kan se mycket oklara, och det ligger nära till hands att Broadwood eller åtminstone Haig hade något med saken att göra – soldaterna fick i alla fall ett milt straff för vad som vanligtvis hade resulterat i avrättning, de fick avsked på grått papper och bötfälldes kraftigt.

I vilket fall som helst sprängde den så kallade ”palatskuppen” den officersfalang som förordat en defensiv hållning. Under Broadwoods ledning började den brittiska armén att förbereda sig för strid.


Stridsklara Britter

Under tiden som dessa händelser utspann sig i det brittiska högkvarteret hade franska officerare i hemlighet tagit sig in i Sudan och nått Omdurman, Mahdins säte. De undrade om Mahdin var intresserad av ett eventuellt samarbete med Frankrike, till exempel med att lyfta blockaden av Fashoda, där Marchand fortfarande höll stånd i det sönderskjutna fortet. Fransmännen skulle också välkomna ett anfall norrut, speciellt nu när den brittiska armén i Egypten var svårt försvagad. I utbyte erbjöd fransmännen ekonomisk hjälp, vapen samt franskt beskydd efter kriget.

Abdullah var ingen dåre. Han insåg att om fransmännen förlorade skulle britterna omedelbart komma efter honom och kanske också besegra honom. Visst stred det med hans islamistiska övertygelse att sluta avtal med fransmännen, men å andra sidan var makt med franskt inflytande bättre än ingen makt och brittiska bajonetter.


Den före detta Mahdin

Mahdin tog därför emot fransmännen generöst och lyssnade artigt på deras krav. Han klargjorde att han var mycket intresserad av deras erbjudande, men att han inte tänkte trappa upp fientligheterna mot britterna såvida inte fransmännen visade att de fortfarande var kapabla att besegra engelsmännen. Om de intog El Alamein och tviungade tillbaka britterna ännu en gång skulle han med glädje gå med på deras sida. Inte förr.

Fransmännen fick nöja sig med detta halvhjärtade löfte. Det stod dock klart att Mahdin inte skulle ingripa utan en fransk seger, något som inte skulle inträffa utan att förnödenheterna nådde MacMahons armé i Mersah Matruh. Återigen fick fransmännen inse att krigets utgång berodde till större delen på logistik. Hoppet var dock inte ute. ”Eclaire” höll på att ta ombord den last som hon redan lossat och skulle snart avgå mot Benghazi.


Ett av skeppen i "Eclaire"

Segern kanske ändå var inom räckhåll.

[Snake IV]

såvida inte fransmännen visade att de fortfarande var kapabla att besegra fransmännen.

Det enda sättet för Fransmän att vinna, strida mot andra Fransmän.

Bra episod.

[Zuckergußgebäck]

Hoppsan. Fixat.

[kenneththegreat]

Det vi trenger nå er ikke mer konvoikrig, vi trenger et fransk forsøk på å beseire den britiske hjemmeflåten...

[Zuckergußgebäck]

Det vi trenger nå er ikke mer konvoikrig, vi trenger et fransk forsøk på å beseire den britiske hjemmeflåten...

Med vilken flotta då? Den brittiska flottan är fortfarande den mäktigaste i världen, fransmännen vet att hålla sig undan, vilket de hittils visat.

Enda anledningen till att Jellicoe inte ger sig ut för att utplåna fransmännen helt är att hans skepp saknar kol och inte kan lämna Valetta. Gibraltar är stängt, så kolet måste ta den långa vägen runt Afrika. Fransmännen utnyttjar detta tillfälliga övertag till sjöss för att få så mycket förnödenheter som möjligt till Afrika.

[Van der Gent]

I can smell french victory in the air!

Bra uppdatering! Jag väntar lika spänt på nästa.