• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Din nya, olästa post tände ett falskt hopp i mig :(
 
DEL CVIII

Samtidigt som den franska armén med all kraft kastade sig mot sin ryska motsvarighet i slagen vid Dnjepr och Kasplya utkämpades ett mer småskaligt krig på en helt annan plats av det ryska imperiet. Förvisso skulle kriget komma att avgöras runt Smolensk, men striderna var inte helt och hållet begränsade till floderna Dvina och Dnjepr samt området mellan dem; ända sedan de franska arméerna först stormade in över den ryska gränsen i Polen hade strider utkämpats i Rysslands frusna (i alla fall på vintern) nord.

Storhertigdömet Finland hade varit en del av det ryska imperiet ända sedan 1809, då dess månghundraåriga band till Sverige kapades i napoleonkrigens virvlar och politiska intriger. Sedan dess hade Finland genomgått ett växlande antal perioder med relativ självständighet, nominell självständighet och brutala förryskningsförsök. En period av synnerligen kraftiga förryskningsförsök under Nikolaus II och generalguvernör Bobrikov avlöstes av en period av internt självbestämmande fram till 1909 då generalguvernör Seyn åter tog itu med den finska självständigheten. Under det första världskriget – eller det åttonde koalitionskriget – slappnades förtrycket av till viss grad, bara för att återupptas ännu starkare när Ryssland gick segrande ur både detta krig och det tredje balkankriget.

Bobrikov.jpg

Nikolaj Bobrikov - själva sinnebilden för förryskningspolitiken

Ryssland skulle kanske klarat av att förryska Finland helt och hållet om det inte vore för den stora depressionen som bröt ut 1929. Ryssland var då förvisso en av Europas politiskt och militärt mäktigaste stater, men landets ekonomi var fortfarande bräcklig, något som depressionen gav grymma bevis på. Den exportberoende finska ekonomin slogs nästan helt och hållet ut, och arbetslösheten i storfurstendömet närmade sig snabbt fyrtio procent. Detta ledde i sin tur till att den undertryckta finska nationalismen åter blossade upp igen, med upplopp och terrorattacker i flertalet av landets större städer. Bakom dessa attacker stod för det mesta den högerextrema Lapporörelsen och dess ledare Vihtori Kosola.

Lapporörelsens attacker ledde till att den åldrande Nikolaus II satte in den ryska armén för att återställa ordningen, något som ledde till en ständigt ökande våldsspiral som drabbade den finska civilbefolkningen värst och förhindrade varje försök till återuppbyggnad av den sargade finska ekonomin. Det var inte förrän Nikolaus IIs död i november 1932 och Alexei IIs trontillträde som situationen förändrades. Den nye tsaren förklarade sig vara villig att förhandla med moderata vänster- och nationalistgrupperingar och inleda demokratiska reformer, något som bekräftades av Alexander Kerenskijs upphöjande till premiärministerposten år 1934.

Lapporrelsen.jpg

Lapporörelsen höll även massmöten, vilka ofta slutade med våldsamma kravaller mellan dem och den ryska ordningsmakten

En normalisering av situationen i Finland var fördelaktig för både tsaren och de moderata krafterna inom det finska parlamentet, varför förhandlingar inleddes mellan den ryska regeringen och det finska parlamentets talman, Pehr Evind Svinhufvud, om hur Lapporörelsen skulle kunna krossas och hur den finska ekonomin kunde komma på fötter igen. Det finska parlamentet och Svinhufvud själv ansåg att den bästa metoden för att uppnå detta var att ta bort det som upprörde det finska folket och som därmed också närde Kosolas män; förryskningspolitiken. År 1935 fattades beslutet att Finlands plats inom det ryska kejsardömet skulle ”omvärderas”, och i slutet på året gavs Finland vittgående självbestämmande, samtidigt som Storfurstendömet utökades åt öster genom införlivandet av bortre Karelen och Kolahalvön. Okhranan och stora delar av de ryska trupperna drogs bort från landets gränser.

Naturligtvis innebar inte detta att Lapporörelsen försvann över en natt, men genom dessa ryska eftergifter som gjorde Finland något mindre självständigt än en stat i dåtidens USA (i vissa fall, som när det gälle militärmakten, blev Finland till och med mer självständigt än en amerikansk delstat) förlorade den till större delen sitt folkliga stöd. Rörelsen fortsatte att föra en tynande existens fram tills den franska invasionen, då den slutgiltigt krossades genom massarresteringar och framryckande franska trupper. Finland blomstrade åter upp, och nådde fram tills krigsutbrottet upp till en levnadsstandard som var högre än resten av det ryska kejsardömet och som låg på ungefär samma nivå som de övriga skandinaviska staterna. Detta hade i sin tur effekten att finnarna var beredda att dö för sin status som ett halvautonomt storfurstendöme, något som fransmännen snart upptäckte när deras soldater korsade Torne älv den femtonde augusti 1943.

finskretrtt.jpg

Finskt cykelinfanteri retirerar

Den franska planen för invasionen av Storhertigdömet Finland var, i förhållande till många andra franska invasionsplaner genom tiderna, förhållandevis enkel. Stormvagnar och ett antal regementen med fjälljägare – Chasseurs alpins – skulle rycka fram söderut längs den finska kusten, understödda av en mindre avdelning av det franska flygvapnet. Samtidigt skulle franskt marininfanteri landsättas på strategiska punkter längs hela den finska västkusten för att skapa oreda och förhindra finnarna från att föra fram förstärkningar. Slutligen skulle två franska infanteriregementen inta Åland för att på så sätt tvinga finnarna att lägga stora truppstyrkor för att försvara mot ett potentiellt anfall mot Åbo eller Helsingfors.

Den franska flottan ställde den tolfte torpedbåtsflottiljens samtliga båtar, tillsammans med den lätta kryssaren La Galissonnière, till den franska arméns förfogande för operationer i Östersjön under Operation Nimrod . Även om dessa fartygs främsta uppgift var att förhindra den ryska flottan från att bryta sig ut ur Kronstadt skulle de även understödja striderna i Finland, främst genom att ”med alla till buds stående medel förinta Storfurstendömets flotta, med särskild fokus på pansarskeppen Ilmarinen, Väinämöinen och Lemminkäinen samt kryssarna Ukko (f.d. ryska Aurora), Ahto (f.d. ryska Askold) och Joukahainen (f.d. ryska Bogatyr)”. Förvisso verkar detta som en övermänsklig uppgift med tanke på att fransmännen endast hade ett fåtal torpedbåtar och en kryssare till sitt förfogande, men den finska flottan var uppbyggd med ett potentiellt krig med Sverige eller den Tyska Federationen i tankarna, länder som inte fokuserade lika hårt på torpedbåtar som frankrike gjorde. Därför led den finska marinen brist på jagare, och hade därför även svårt att försvara sina större fartyg mot torpedbåtsangrepp.

Ukko.jpg

Den finska kryssaren Ukko överlevde den inledande franska attacken, men stängdes in i skärdgården

Den franska invasionen, som inleddes samtidigt som huvudanfallet mot ryska Polen, mötte inledningsvis endast lätt motstånd. Den finska armén var endast partiellt mobiliserad, och fransmännen anföll med en sådan kraft att finnarna inte kunde göra något annat än att dra sig tillbaka. Det lilla finska flygvapnet och den ryska flygkontingenten i Storfurstendömet förstördes nästan helt under invasionens första dagar, och de flygplan som överlevde luftoffensiven var stationerade så långt från fronten att de inte kunde hindra fransmännen från att erövra luftherraväldet och sätta in Potez 632-dykbombare mot de retirerande finnarna. Fransmännen landsteg på den finska västkusten utan att möta något som helst motstånd, och den finsk-ryska garnisonen på Åland lyckades endast med nöd och näppe hålla sig fast på öarna. Den enda större missräkningen för fransmännen var att den finska flottan lyckades överleva genom att minera sina baser till en sådan grad att de franska torpedbåtarna inte kunde komma åt dem.

Trots denna lysande början på offensiven blev fransmännen snart väldigt förvånade över finnarnas offervilja och mod – det som finnarna själva kallade sisu.Finska förband bevarade sin disciplin trots de franska stormvagnarnas oupphörliga anfall, och även om fransmännen snabbt vann terräng längs Nordfinlands fåtaliga vägar lyckades de aldrig förinta de finska styrkorna, som var tränade i konsten att operera självständigt utan kontakt med omvärlden. Snarare än att kapitulera en masse, som ryssarna gjorde i Polen, stred finnarna till döden eller försvann österut in i de väglösa skogar och träskmarker som var utmärkande för östra och norra Finland. Redan efter offensivens första dagar fann fransmännen att de ”inte hade några finska soldater framför sig, men tusentals av dem bakom sig”, som en fransk officer uttryckte det. De finska trupper som inte kunde retirera åt söder eller öster stannade nämligen kvar bakom den franska fronten och gjorde fiendens försörjningsleder osäkra.

Finsktmotstnd.jpg

Finska soldater slår tillbaka ett franskt anfall strax norr om Uleåborg

Den tjugofemte augusti, tio dagar efter operation Nimrods början, befann sig de franska pansarspjutspetsarna mellan Gamlakarleby och Vasa. Det franska överkommandot hade räknat med att Storfurstendömet nu skulle befinna sig i upplösningstillstånd med armén i spillror och vägar fulla av flyktingar. Enligt planen skulle vägen mot Sankt Petersburg och ett möte med den i Baltikum framryckande Armégrupp C ligga öppen. Istället befann sig de franska trupperna i ena änden av en utdragen och av finska jägartrupper belägrad försörjningsled, och med en flera hundra kilometer bred flank. Arméöverkommando Finland, som enligt planerna för Operation Nimrod skulle ha haft den lättaste uppgiften av alla de franska styrkorna under invasionen, rapporterade att de snart skulle vara tvungna att avsluta framryckningen och vad om förstärkningar för att skydda sin utsatta flank och återställa ordningen i de ”ockuperade” områdena.

Fransmännens problem innebar emellertid inte att problemen var över för den finska armén, med fältmarskalk Hjalmar Strömberg i spetsen. Till deras fördel var det faktum att fransmännen som förutspått ryckte fram längs den finska västkusten, vilket innebar att den finska krigsplanen rullade på som planerat. Detta faktum var emellertid också till finnarnas nackdel; västkusten och Storfurstendömets sydvästra spets var (och är) Finlands mest folktäta regioner, vilket innebar att ju längre fransmännen ryckte fram, desto fler vapenföra män hamnade bakom fiendens linjer och blev därmed omöjliga att mobilisera. Ju längre fransmännen ryckte fram, desto mer skadade de sig själva, samtidigt som de skapade stora manskapsproblem för den finska armén. Strömberg viste att han var tvungen att stoppa den franska framryckningen innan den omintetgjorde Storfurstendömets möjligheter att slåss, men samtidigt var den finska armén ännu inte redo att slå tillbaka, en kombination som blev farligare och farligare för var dag.

Strmberg.jpg

Marskalken själv

Strömbergs lösning var egentligen bara ett konstaterande av det uppenbara; man var tvungen att stoppa den franska framryckningen med de trupper som stod till hands. Uppgiften att stoppa de franska pansarspjutspetsarna föll på den 46-årige översten Paavo Talvela, som redan tidigare visat sitt kunnande i fördröjnings- och avvärjningsstrider när han under krigets första dagar, trots övermäktigt motstånd, lyckades hålla reträttvägen från Kemi öppen tillräckligt länge för att de finska trupperna däri skulle kunna retirera söderut. Nu befann han sig, likt många andra finska högre officerare, vid det finska högkvarteret i Björneborg i väntan på omplacering; hans regemente hade nämligen smält bort under den långa reträtten söderut och resterna inlemmats i andra truppstyrkor i behov av förstärkningar.

”Egentligen”, skrev Talvela senare, ”gick utnämningen väldigt enkelt till. Jag mottog ett meddelande i vilket jag beordrades att inställa mig vid marskalkens kontor klockan 8:30 följande dag. När jag kom dit på utsatt tid släpptes jag in genom dörren och bads slå mig ner i stolen framför det bastanta ekskrivbordet, bakom vilket marskalken själv satt. ’Jag har beslutat att utnämna Er till befälhavare för samtliga finska styrkor mellan Björneborg och Vasa.’, sade han. ’Ni kommer att få ytterligare detaljer vid Er ankomst till Er nya befälspostering i Kristinestad. Några frågor?’”

Den exakta sanningshalten i Talvelas version av händelserna är omstridd; hans memoarer författades långt efter de händelser de beskriver och kan i mångt och mycket jämföras med Erik Dahlbergs memoarer vad det gäller tillrättalägganden och självförhärliganden. Vissa historiker har framgångsrikt argumenterat för att Talvela fick nyheten om sin nya utnämning via ett telegram från en av Strömbergs adjutanter. Faktum kvarstår emellertid att överste Paavo Talvela gavs så gott som obegränsade befogenheter att ordna försvaret på den för Storfurstendömet absolut viktigaste fronten i slutet på augusti.

Talvela.jpg

Talvela - kompetent mytoman?

Talvela anlände till Kristinestad den tjugoåttonde augusti 1943 och fann stadens gator kusligt öde. Befolkningen hade på talman Svinhufvuds och generalguvernör Mannerheims uppmaning stannat kvar i sina hem och ”bevarat lugnet”, vilket förhindrat den typ av massflykt som fyllt de tyska vägarna och förlamat den tyska armén år 1940. Likväl var allt inte som det skulle. Både befolkningens och soldaternas moral var på bristningsgränsen, och även om ingen vägrade fortsätta strida så var det heller ingen som tvivlade på att deras reträtt längs kusten skulle fortsätta och att kriget var förlorat.

Talvelas första uppgift blev därför att återställa stridsmoralen bland sina trupper, något han främst försökte göra genom att visa dem att de fortfarande kunde stå upp mot fransmännen i regelrätta strider. Bytet av högste befälhavare för frontavsnittet kom turligt nog i samma veva som de franska befälhavarna tvingades att avstanna framryckningen för att vänta på en tankbilskonvoj norrifrån, något som gav finnarna ypperliga tillfällen att slå in motangrepp mot isolerade franska enheter och generellt sett irritera den franska huvudstyrkan. Under slutet av augusti och början på september 1943 segrade finnarna därför i flertalet mindre slag och orsakade kännbara förluster för de temporärt förlamade fransmännen. I det största av dessa slag, slaget vid Jurva, brakade finska jägartrupper in i flanken på en oförberedd fransk stormvagnsbrigad, en framgång som, om det inte varit för starka franska infanterimotangrepp, hade kunnat resultera i att finnarna hade nått kusten och skurit av de främsta franska trupperna.

Finnarna hölls också tillbaka av Talvela, som fruktade att alla större finska motangrepp skulle misslyckas utan tillgång till reservtrupper. Han höll därför striderna på en intensiv nivå men med mycket försiktiga mål till dess att de utlovade reservisterna anlände. Resultatet blev att den finska stridsmoralen sakta började byggas upp under hösten 1943, samtidigt som den franska försörjningssituationen blev allt värre tack vare upprepade partisanangrepp mot de lastbilskonvojer som - tack vare den franska handelsflottans utsatta situation - utgjorde den franska härens enda försörjningslänk mot norr.

Bethouart.jpg

Antoine Béthouart, hjälten från den franska balkankampanjen

Ju längre hösten led desto mer uppenbart blev det för Antoine Béthouart, chefen för de franska styrkorna i Finland, att han var tvungen att söka ett avgörande innan vintern kom. Snön skulle omöjliggöra alla pansaroperationer längs den finska kusten, något som skulle tillåta finnarna att förstärka sina positioner och sedan gå till motangrepp. Om han ville segra var han tvungen att inta Åbo och helst Helsingfors innan den första snön föll. Béthouart visste att han satsade allt om han faktiskt genomförde en sådan offensiv; misslyckades den skulle en seger – åtminstone på den finska fronten – te sig ytterst osannolik.

Likväl började planer smidas i det franska högkvarteret strax utanför Vasa. Det största franska problemet inför denna offensiv skulle – som tidigare nämnts – vara bränslet. Stormvagnarna saknade tillräckligt med diesel för att kunna genomföra några vislyftigare offensiver, och det franska flygvapnet i Finland skulle få stanna på marken. Det stod klart att allt hopp måste läggas till infanteriet, som nu skulle få stöd av stormvagnarna istället för tvärt om. Béthouarts och hans stab planerade därför att frångå den klassiska franska chockkrigsdoktrinen med operationer på djupet, för att istället försöka utmanövrera och förinta de finska styrkorna på en förhållandevis liten yta. När detta genomförts skulle infanteriet rycka fram söderut och då endast möta lättare oorganiserat finskt motstånd på vägen mot Åbo. Fördelen med denna plan var att bränsleåtgången skulle vara minimal, samtidigt som hela södra Finland lades öppet för de franska trupperna.

Strax före klockan fyra på morgonen den tjugoåttonde september 1943 dånade hundratals franska stormvagnsmotorer igång, samtidigt som tusentals infanterister gjorde de sista kontrollerna av sina vapen. För fransmännen var det bära eller brista. För finnarna likaså.
 
Jag älskar dig ZgB! Eller ja, kanske inte, men jag älskar iaf det här. Det här är något av det bästa jag läst på länge.
 
Bättre sent än aldrig? :eek:o

Du får ta och göra ett inlägg med en översikt över hela världsläget samt någon superkort genomgång av andra världskriget fram till nuvarande "tid"/"handling".
 
Den som väntar på något gott?
 
Ledsen att säga det, mina herrar, men Ett Skillnadernas Krig ligger på is tills dess att jag får ett ryck av inspiration och vilja att skriva vidare
 
Hur kan vi bistå rycket att gripa tag i herr magister ZBG?
 
Det er gått mange år, sikker på at du har alt du planla lagret i hodet så lenge etter?:p
 
Jag har fortfarande huvuddragen fram till idag skisserat i huvudet. Men det skall bara skrivas ner på ett trovärdigt sätt. Vad gäller rycket så tror jag tyvärr att det måste komma inifrån. :(