• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Storargentina will rise! Oh, vad kul när vi kommer till paret Perón. :)
 
Zuckergußgebäck said:
I östra Paraguay låg ett område som kallades för Gran Chaco.

Bra uppdatering, men jag trodde Gran Chaco låg i väst? :confused:
 
DEL LXIX

En sak som kan sägas om Nationernas Koalition, men inte om de Gaulle var att de höll sitt ord. De folkomröstningar som de Gaulle hade fått dem att godkänna genom att lova att han inte tänkte göra fler framstötar i Europa hölls enligt schemat år 1938 i Spanien, Schweiz och Tyskland, där Elsass-Lothringen, Morteau och de två departementen Pyrénées-Atlantiques och Hautes-Pyrénées röstade JA till att återförenas med Frankrike med en överväldigande (96,77%) majoritet, något som bidrog till att fälla Otto Wels andra socialistiska ministär (Wels hade tillfälligt förlorat presidentposten till Theodor Heuss från Liberale Volkspartei år 1930 bara för att återta den 1935) genom ett misstroendevetum i riksdagen och han efterträddes av sin partikamrat Hans Vogel. Liknande händelser utspelade sig också i Spanien, där Maria I tvangs byta ut den nu ganska impopuläre premiärministern Manuel Azaña mot militärens favorit, nationalhjälten Francisco Franco, som egenhändigt lyckats hindra den spanska armén sammanbrott under världskriget.

Det enda problemet var att ingen folkomröstning hölls i Nederländernas Förenade Provinser, där den diktatoriska presidenten och matematikern Marcel Minnaert hade suttit på sin post i fjorton år. Minnaert var – enligt en utländsk bedömare – en drömmare, totalt fokuserad på sin idé om ett “Större Nederländerna”, en egenskap som gjorde honom illa lämpad för sin position som granne till ett expansionistiskt Frankrike.
Precis som Bretagne och Provence var De Förenade Provinserna en helt artificiell skapelse, mer skapad som en metod för att hålla Frankrike i schack än som ett uttryck för nationalism eller en särskild nationalkänsla. Detta hade blivit uppenbart 1922, då etniska motsättningar mellan flamländare och valloner samt religiösa motsättningar mellan protestanter i norr och katoliker i söder ledde till upplopp och väpnade strider. Denna våldspräglade tid kom starkt att påverka det extrainsatta valet 1924, då Minnaert red in i presidentpalatset i Antwerpen på en folklig våg som desperat sökte efter ordning.

minnaert.jpg

Marcel Minnaert. NFPs ledare mellan 1924 och 1938

Den nyinsatte presidenten lyckades snabbt lägga locket på striderna och skapat viss ordning inom landet, men på bekostnad av ett extremt hat från samtliga folkgrupper inom landet. Endast ingripanden från NK hade lyckats hålla honom kvar vid makten, och när han 1938 vägrade utföra folkomröstningar med motivationen att De Sju provinserna var en oupplöslig politisk enhet samt att NK hade beslutat att folkomröstningarna skulle ske mellan 1938 och 1940 gick han in på en farlig stig. Endast de mycket modiga eller mycket dumma retades med de Gaulle. Exakt vad som passade in på Minnaert är oklart.
Därför vände sig de Gaulle efter de tyska och franska folkomröstningarna i augusti respektive september 1938 mot NFP i oktober, och började bearbeta Minnaert på diplomatisk väg, samtidigt som franska trupper samlades vid gränsen. När en upprörd Minnaert, med visst stöd av NK gav sitt slutgiltiga nej till en mycket samlad Charles Maurras den tolfte oktober 1938 stod franska trupper redan klara att korsa gränsen.

Invasionen av De Förenade Provinserna skulle bli en mycket intressant operation för de Tassigny, särskilt som han lagt ner de senaste tre åren på att se till att liknande fiaskon som de i Provence och Bretagne inte upprepades. För första gången skulle den nya franska armén testas i strid, om än mot en illa förberedd och illa motiverad motståndare.
Planen var att franska stormvagnar snabbt skulle bryta igenom det fientliga försvaret, ignorera eventuella fientliga stödjepunkter och rycka norrut så långt som bränslet tillät. De skulle assisteras av åtminstone fyra divisioner fallskärmsjägare, vilka somtliga skulle landsättas öängs deras framryckningsleder. Efter stormvagnarna skulle i teorin motoriserat infanteri följa efter, men på grund av Frankrikes mediokra industrialla situation var större delen av infanteriet ännu inte motoriserat.
Vid midnatt mellan den tolfte och trettonde oktober 1938 startades tusentals motorer längs hela den norra franska gränsen. Transportplan lyfte, eskorterade av de nya Dewoitine D.520 för att släppa sin dödliga last av fallskärmsjägare. Stormvagnar och lastbilar rullade fram till sina startpositioner. När solens strålar började lysa upp Flandern, Vallonien och Pas-de-Calais inleddes offensiven.

Till skillnad mot vad de flesta SPR-officerare trodde anföll inte fransmännen rakt norrut mot Lille, utan istället gick deras huvudanfall åt nordväst, i riktning mot Cambrai och Arras.
För första gången i världshistorien fick någon armé känna av vad fransmännen kallade Guerre de Choc, Chockkrig. De franska stormvagnarna – huvudsakligen av den nya Char D2, som förhoppningsvis hade färre problem än den gamla Char D1 – skar snabbt igenom de illa förberedda försvararna och dundrade iväg mot horisonten. Alla försök av NFP-infanteri att sätta sig till motvärn stoppades brutalt av stormvagnarnas kulsprutor och 47mm kanon. De chockade överlevande samlades snart upp av efterföljande franskt infanteri, klätt i de nya franska grönblåa uniformerna med Casque Adrian modèle 1937 på huvudet och en nyproducerad MAS-38 k-pist per pluton.

offensiv.jpg

Fransk infanterilöjtnant på offensiven i Pas-de-Calais. Lägg märke till MAS-38an

Liksom på marken härskade fransmännen också i luften. De i Paraguay redan testade Amiot 143M bombade truppformationer, högkvarter och broar, samtidigt som D.520or sköt sönder NFP-jaktplan på marken och i luften, med resultatet att fransmännen snart hade luftherravälde över hela södra SPR, något som tillät dykbombare av typen Potez 632 att sättas in. P632orna blev snart ett symbol för terror när de med vrålande motorer svepte ner för att släppa sin bomblast med dödlig precision. Den flamländska kampanjen visade dock en svaghet hos dessa skräcksymboler; Potez 632 var mycket sårbar för luftanfall om de inte eskorterades konstant, en lärdom som Frankrikes fiender senare skulle utnyttja till fullo.

SPRs överbefälhavare hann egentligen inte reagera förrän franska trupper hade intagit Lille – österifrån istället för söderifrån som NFP-befälhavarna räknat med – och hotade att skära av de trupper som fanns i söder, och då reagerade de endast genom att få panik. Det fanns egentligen ingen möjlighet till kommunikation mellan och med de olika förbanden, eftersom franska fallskärmsjägare skurit av telefon- och telegrafledningar och till skillnad från fransmännen hade NFP inga bärbara radioapparater med lång räckvidd. När franska stormvagnar nådde den engelska kanalen vid Dunkerque den trettonde november 1938, tankade och fortsatte norrut mot Oostende bröt därför den lilla militära sammahållning som fanns kvar i armén samman. Tiotusentals vallonska och flamländska soldater som kände mer sammahörighet med sina franska (i vallonernas fall) katolska (i flamländarnas fall) bröder lade ner sina vapen och kapitulerade. Vissa vände till och med sina vapen mot sitt land och hjälpte fransmännen framåt.

POW.jpg

Chockade holländska krigsfångar utanför Calais

De enda soldater som förblev någonlunda lojala mot NFP var holländarna, och inte ens de var säkra på om de ville stödja en redan dömd stat med en president som dessutom var flamländare. Även om de förblev lojala kunde de inte förhindra att fransmännen ryckte fram genom Flandern och Vallonien, intog Antwerpen och stod vid Rhens södra strand den åttonde december, något som sigtnalerade NFPs dödsdom. NK hade protesterat mot de Gaulle i starka ordalag, men inget av de starka medlemsländerna verkade vara villigt att gripa in, och man bestämde sig istället för att offra De Förenade Provinserna på världsfredens altare. Den fjortonde december mötte Charles de Gaulle representanter för Europas stormakter i Neuchâtel, där en plan för uppstyckningen av NFP drogs upp.

I den så kallade Neuchâtelöverenskommelsen styckades De Förenade Provinserna upp. Frankrike fick Pas-de-Calais och Vallonien med undantag för de territorier som låg öster om Maas, vilka annekterades av den Tyska Federationen. Flandern blev en självständig republik (även om de Gaulle snart installerade Gaullisten Hendrik Elias som president där, vilken prompt förklarade sin nation i union med Frankrike) som i norr gränsade till den Holländska Republiken, vari Protestantische Beweging in Nederland (PBN)s ledare Anton Mussert snart tog kontrollen med motivationen att de skulle skydda landet från fransk-katolsk aggression.

Europa1938.jpg

Europa 1938

Detta krig utgjorde den egentliga upptakten för det kataklysmiska konflikt som snart skulle uppsluka Europa. De Gaulle hade fått sin vilja fram, men hade också sänt ut ett meddelande om Gaullismens aggressiva natur till världen, som svarade med att rusta. Stormmolnen hopade sig över Europa.
 
Last edited:
toppenuppdatering!
 
Utmärkt zucker! :D
 
Vad kommer härnäst? Vilket blir Frankrikes Polen?
Det får vi se i nästa avsnitt av Ett Skillnadernas Krig, efter reklamen!
 
Tayya said:
Vad kommer härnäst? Vilket blir Frankrikes Polen?
Det får vi se i nästa avsnitt av Ett Skillnadernas Krig, efter reklamen!
Kriget börjar faktiskt inte riktigt än, en eller två uppdateringar mellan.
 
Tayya said:
Vad kommer härnäst? Vilket blir Frankrikes Polen?
Det får vi se i nästa avsnitt av Ett Skillnadernas Krig, efter reklamen!

Nää, det ska väl inte vara exakt likadant :p .


Bra uppdatering föresten :). Skönt när dom kommer tätt. Vilken glädje när man kommer tillbaka efter landet och hittar dussintals! Eller hur? :D .
 
Jag väntar fortfarande på den protestantiska väckelserörelsen i Sverige :(
Annars var det en bra uppdatering :)
 
DEL LXX

Mörka moln hopade sig även över Italien, där Mussolinis fascister åter var på frammarsch efter 1922-24 års lågvattenmärke. I en allians med en grupp radikala kardinaler och kyrkliga funktionärer utmanade Mussolini kungahuset och regeringens auktoritet och uppenbara flathet mot de gudlösa kommunisterna i norr. Med politiskt stöd och pengar från både Vatikanen och Frankrike kunde fascisterna säkra en majoritet i det italienska parlamentet år 1937 och därmed – trots att parlamentet ända sedan inbördeskriget varit i praktiken maktlöst – börja förvandla Italien till en fascistisk stat enligt gaullistiska riktlinjer. Det hela gick så långt att i februari 1938 var fascismen en stat i staten, med resultatet att ingen annan än Mussolini hade något att säga till om i fråga om politik.

Rötan åt även på den katolska kyrkan; en stor del av de kyrkliga fuktionärerna, både i Italien och resten av världen var mycket imponerade av Gaullismens tydliga respekt för religionen, och de såg med glädje på hur de Gaulle förvandlade Frankrike till vad de såg som en gudfruktig teokrati. Påven Pius XI, som visserligen ogillade kommunism och religionsfietliga aktiviter, men predikade tolerans mot alla religioner – inklusive protestantism – gjorde vad han kunde för att begränsa gaullismens inflytande över religionen, men oddsen var honom övermäktiga, särskilt som hans hälsa började vackla. Vid påvens död den tionde februari 1939 var därför även Vatikanen kraftigt gaullistisk, med resultatet att vid den påvliga konklaven gick kardinalerna förbi den tidigare favoriten kardinal Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli för att istället välja en obskyr österrikisk gaullist.

Innitzer.jpg

Hans Helighet Julius IV Unificator

Kardinal Theodor Innitzer – nu Julius IV – ansåg sig själv vara en sann folkets förkämpe, särskilt som han växt upp under mycket knappa omständigheter i en småstad i Böhmen. Hans far hade varit industriarbetare, och själv hade han innan han kommit in vid prästseminariet varit lärling i en textilfabrik. Dessa knappa omständigheter hindrade honom inte från att – eller bidrog kanske till att – bli en stenhård nationalintegralist, särskilt fascinerad av Alexis Carrels läror om den protestantiska rasens underlägsenhet. Innitzer ansåg att det var hans öde att fullfölja de Gaulles dröm om ett katolskt världsrike, och tog därför något som ingen påve innan honom haft; ett tillnamn. Julius IV blev Julius IV Unificator, Julius Förenaren.

Julius IV Unificator och Mussolini arbetade snabbt fram – om inte ett ömsesidigt förtroende – så åtminstone ett ömsesidigt beroende centrerat king viljan att ersätta det i deras mening korrupta och ogudaktiga kungahuset Savojen med en ny korporatistisk stat i katolicismens tecken. Avskaffandet av det – även i folkets ögon – impopulära kungahuset var enligt dem det första steget mot ett enande av Italien och kanske slutligen även världen under nationalintegralismens fana – de Gaulle hade onekligen sagt saker som lutade åt det.
För att göra detta möjligt (Julius IV) och för att säkra Italiens roll i den kommande världsordningen (Mussolini) söktes närmare kontakter med Europas muskelknutte Frankrike, något som de Gaulle tog emot med glädje (som vi ska få se drog inte de Gaulle helt jämnt med Plínio Salgado).

Togliatti.jpg

Palmiro Togliatti - RSIs generalsekreterare 1924-1939

Chansen att ena Italien kom snabbare än väntat – i juli 1939 tvangs RSIs generalsekreterare Palmiro Togliatti avgå, sedan han uttryckt stöd för de tyska socialdemokraterna och socialdemokratin i allmänhet, en ideologi som RSI officiellt fördömde som ”socialgaullism”. Både Mussolini och Julius IV tog det efterföljande maktvakuumet och –kampen som en chans till att besegra RSI snabbt och med relativt få förluster. Den fjortonde juli korsade italienska trupper gränsen, bara för att mötas av hårt motstånd. Den katolska revolution som Julius IV hade väntat sig blev inte av, och de flesta medborgare i RSI såg i påven och Mussolini inte befriare, utan erövrare.

De flesta arbetare i RSI var mycket riktigt katoliker, men de stödde absolut inte en nationalintegralistisk, gaullistisk kyrka, de flesta stödde istället kardinal Elia Dalla Costa, ärkebiskop av Florens, som under namnet Stefan XI (efter 1962 Stefan X) var den första motpåven på fem hundra år - utnämnd både av en grupp traditionalistiska kardinaler som senare fråntogs kardinalsvärdigheten av Julius IV. Stefan XI hade stöd av stora delar av de nordamerikanska, asiatiska och afrikanska katolikerna, och uttalade öppet från sitt gömställe i Zürich sitt stöd för RSI samt religiösa socialister över hela världen.
Till större delen på grund av Stefan XI föll RSI inte samman under trycket för den italienska armén, och fronten stelnade några mil in på RSIs territorium. Den hjälp från Frankrike som de båda italienska ledarna väntat sig men inte bett om innan de inledde fientligheterna kom aldrig – de Gaulle hade helt andra saker att tänka på i juli och augusti 1939.

dallacosta.jpg

Stefan X - den första motpåven på 500 år

En av faktorerna i de Gaulles huvudvärk år 1939 var den brasilianske ”Lídern” Plínio Salgado. Ação Integralista Brasileira under Salgado var vad den franske ideologiministern Charles Maurras föraktfullt kallade ”halvgaullistiskt”. Salgado delade stora delar av Gaullismens idéer; han trodde på en korporatistisk stat, på folkets broderskap, planekonomi och militarism. Den del av Gaullismen som han inte trodde på var dock den allra allvarligaste; Salgado var integralist, men i den klassiska benämningen. Han var med andra ord inte nationalintegralist. Hans idéer om folkets broderskap sträckte sig bortom katoliker, och han ansåg att alla människor, oavsett ras och religion skulle vara förbundna som en kropp och samarbeta mot ett större mål. Han förkastade öppet gaullismens idé om katolsk genetisk överlägsenhet som ”befängd”, och hade flertalet protestanter och judar som vänner och medarbetare.

Brasilien.jpg

Brasilien - en av faktorerna i de Gaulles huvudvärk

Vad Salgado inte insåg var att varken AIB, den katolska befolkningen eller armén var klassiska integralister, utan istället nationalintegralister som samtliga stödde Julius IV Unificator (något som Salgado också gjorde, men med viss reservation). Som de flesta vet är denna mix av ogillande det klassiska receptet på problem för ett latinamerikanskt land, och det var absolut inte annorlunda i Brasilianska Staten. En opposition inom AIB höll på att bildas runt armébefälhavaren och milisledaren Gustavo Barroso, en övertygad nationalintegralist, eller som han själv kallade det; ”integralgaullist”.
Med en så pass Salgadofientlig stämning inom både de breda massorna och partiet skulle en statskupp – för Brasiliens bästa naturligtvis – vara en mycket enkel sak, vilket det också visade sig vara.

Den trettonde augusti 1939 bevittnade Brasiliens Líder Plínio Salgado en militär- och partiparad strax utanför Rio de Janeiro. Strax efter klockan tolv skulle en enhet ur AIBs grönklädda paramilitära organisation – för ovanlighetens skull utrustade med franska berthiergevär och MAS-38 k-pistar – marschera förbi presidentens läktare. Vad som hände sedan är oklart, men det står i alla fall klart att de förbipasserande milismännen stannade upp och stormade läktaren, vars vakter lät den komma förbi. Vad som är oklart är vad som föregick hela händelsen – vissa påstår att någon på läktaren anföll presidenten, och att grönskjortorna endast rusade till presidentens hjälp, medan andra anser att det skottet på läktaren misstolkats, och att det i själva verket var Barroso som signalerade till sina styrkor att börja anfallet.

I vilket fall som helt kunde presidentens läkare endast konstatera att presidenten tillsammans med en stor del av hans stab var död. Som svar rullade militären in på huvudstadens gator och installerade Barroso – som ”mirakulöst överlevt” attentatet mot presidenten – som ny brasiliansk Líder. De få av president Salgados protestantiska och judiska rådgivare som överlevt attentatet arresterades omedelbart som delaktiga och skickades till fångläger i Amazonbäckenet, samtidigt som Julius IV Unificator i hemlighet gav Barroso syndernas förlåtelse för en ”eventuell” inblandning i attentatet, som Vatikanen (och därmed Gud) inte tänkte se som mord.

barroso.jpg

Gustavo Barroso, Brasiliens nya Líder

Barroso fick en ”belöning” också av de Gaulle. Den brasilianska armén köpte snabbt upp stora mängder av franska gevär av föråldrade modeller (mestadels Berthiergevär, vilka producerats i stora mängder innan de fasats ut för det nya MAS-36) tillsammans med stora mängder föråldrade franska flygplan och torpedbåtar till stora underpriser, med resultatet att den brasilianska armén snabbt fick en enorm mobiliseringskapacitet, med vapen som var föråldrade med europeiska mått, men väl en match för hennes grannar.
 
Last edited:
Finfint. Du har verkligen bestämt dig för Sydamerika :D
 
toppen
jag tror han syftade på att det har handlat om latinamerika två gånger i rad