• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Det står Operation Tannhäuser, vilket tyder på att det är en plan. Annars hade det stått "Franska operationer i Schweiz och Balkan, april 1941"
 
DEL LXXVIII

Av alla staterna på Balkan var troligtvis Grekland den som hade störst chans att stå emot en fransk-italiensk invasion. Detta var dock inte på grund av landets militära makt – den grekiska armén, flygvapnet och flottan var trots att de förstärkts av tusentals serber, rumäner, bulgarer, montenegriner och albaner som flytt söderut undan den framryckande franska armén totalt föråldrade och saknade liksom många andra balkanstater viktig utrustning, såsom tillförlitliga pansarvärnsvapen. Förstärkningarna hade dessutom stjälpt mer än de hjälpt; grekerna hade helt enkelt inte tillräckligt med ammunition för dem alla, och administrativt var de allierade soldaterna en börda.

GeorgII.jpg

Georg II tillät Metaxas att avskaffa den grekiska demokratin

Det som faktiskt gjorde Grekland till det land som var mest troligt att hålla emot den franska invasionen var, som vi har sett, inte den grekiska arméns utrustning, utan att den grekiska armén var mycket mer motiverad än de andra balkanstaterna (Rumänien inte inräknat) och hade norra Greklands bergiga terräng på sin sida. Anledningen till att grekerna var så pass motiverade till att slåss för sitt fosterland finns lättas i den så kallade 4:de augusti-kuppen. Ända sedan det tredje balkankriget hade Grekland befunnit sig i ett tillstånd som kom kallas för ordnad anarki. Den ena svaga regeringen avlöste den andra, och sedan kung Georg II tvingats abdikera och republik införts hade situationen förvärrats ännu mer. År 1935 skakades landet av ett kuppförsök, och i ett försök att skapa ordning bad den rojalistiska majoriteten i det grekiska parlamentet kungen att återvända.

Kungens återkomst hjälpte dock föga i att stabilisera landet, och general Ioannes Metaxas regering kunde inte genomföra en konsekvent politik. Upplopp och stort missnöje återfanns bland bönderna i norr, och det fanns en stor oro bland etablissemanget att norditalienska agitatorer skulle radikalisera befolkningen och skapa en marxistisk stat enligt RSIs riktlinjer. I början på augusti hotade en generalstrejk att lamslå landet, och premiärminister Metaxas beslutade – med kungens tysta medgivande – att en gång för alla dra ett streck över den grekiska sociala oron. Den fjärde augusti upplöstes parlamentet och den grekiska demokratin avskaffades. Militär sattes in för att hålla kontroll.
Det är lätt att göra misstaget att tro att alla auktoritära regimer lider av stort internt missnöje, men i själva verket är det inte alltid så. Metaxas kupp avslutade en mycket orolig tid för det grekiska folket, och den stora massan välkomnade honom som Greklands räddare. Han tackade dem genom att dö av blodförgiftning i januari 1941. När nu Frankrike gjorde stora framstötar ner i Balkan slöt därför det grekiska folket upp som en man bakom Metaxas efterträdare, den forne säkerhetsministern Konstantinos Maniadakis.

Metaxas.jpg

Ioannes Metaxas; gör statskupp, sedan dö

Den grekiska militärledningen planerade att – precis som rumänerna – hålla de franska trupperna i grekiska Makedonien så länge det gick för att sedan retirera söderut, överge Aten för att sedan hålla en linje över det Korintiska näset. När Peloponnesos föll skulle grekerna sedan fortsätta striden från den grekiska övärlden och Kreta, såvida inte brittiska trupper anlände från Egypten för att förstärka försvaret av antingen Makedonien eller Peloponnesos.

Problemet med den grekiska planen var att den förutsatte att grekerna skulle ha tid till en gradvis reträtt söderut, och exakt hur naivt detta var visades när franska stormvagnar demonstrativt bröt igenom det grekiska försvaret norr om Ioaninna den tjugonde maj 1941, ryckte fram femton mil på fem dagar och rullade snabbt fram över Thessaliens slätter – och detta var bara början. Det grekiska överkommandot, under befäl av Alexander Papagos fann sig plötsligt överhopat av rapporter om franska genombrott, framryckningar och förfrågan om reträtter. Det franska flygvapnet hade, i samverkan med det italienska, slagit ut nästan hela sin grekiska motsvarighet under den första dagens strider, och Aten befann sig i panikstämning; rykten spreds att franska stormvagnar befann sig i stadens utkanter, och deserterande soldater från andra balkanstater spred oro över hela landet.

motattack.jpg

De grekiska soldaterna blev kända för sina modiga men fruktlösa motattacker

Den grekiska armén satte upp ett modigt motstånd, och försökte få fransmännen att betala för varje kvadratcentimeter grekisk mark, men de fann sig snart övermannade och isolerade. Med franska stormvagnar bakom sig, efterföljande franskt infanteri framför sig och franska dykbombare i luften fann de ingen annan råd än att kaptiulera.
Efter två veckors strider hade den grekiska krigsplanen totalt havererat; norra Grekland hade – med undantag för ett fåtal isolerade positioner – fallit till de Gaulles framrusande arméer, vilka nu tagit paus för att organisera sig för stormningen av Aten, vilket hölls av en tillfällig styrka, sammansatt av de delar av den grekiska armén som ännu inte kapitulerat.

Det franska anfallet på Aten genomfördes i två etapper – först korsade stora franska styrkor Patrasgolfen och landsteg på Peloponessos, en handling som fick Aten att förlora allt värde utom möjligen som en nationalsymbol, och i den andra etappen intog EP-trupper standes förstäder. Den franske befälhavaren Antoine Béthouart insåg vid det här laget att en attack mot Aten endast skulle resultera i fler döda fransmän och skapa enorm förstörelse på de klassiska byggnaderna, och beslutade därför att tillfälligt avsluta de offensiva operationerna i Aten och bad om tillstånd från Aachen om att få förhandla; mycket till sina underordnades förtvivlan. Det är också möjligt att Béthouart kände sympati för det grekiska folket, men han lade absolut inte fram sådana åsikter i sin dagsrapport – sympati för ”genetiskt underlägsna” var definitivt inte en merit i de Gaulles Frankrike.
För en gång skull visade sig de Gaulle medgörlig i militära frågor, och ansåg enligt sin bror Xavier de Gaulle (vår främsta källa när det gäller de Gaulles liv) att det var fördelaktigt att förhandla. ”Det ändrar inte deras öde”, lär Guiden ha sagt, ”och om vi kan spara hundratals rättrogna fransmäns liv genom att förhandla så ska vi förhandla”.

papagos-bethouart.jpg

Papagos och Béthouart kom aldrig riktigt överens

Papagos och Béthouart möttes för första gången under franska och grekiska soldaters vaksamma ögon utanför Aten den åttonde juni 1941. Den franska balkankampanjen hade då pågått i lite mer än två månader, under vilka de franska arméerna triumferat igen och igen (möjligen med undantag för Rumänien). Den grekiska armén hade å andra sidan försvarat sig modigt men ändå tvingats retirera ända tillbaka till Aten. Både Papagos och Béthouart var överens om att strider inne i Aten skulle vara lönlösa, och att staden borde ges över till fransmännen innan dess antika byggnader totalförstördes. Problemet var bara att de två männen omöjligt kunde komma överens om de exakta omständigheterna. Papagos – som redan mötte stark opposition från framför allt kungahuset samt premiärminister Maniadakis, vilka inte ville ge upp Aten – ville att den grekiska garnisonen skulle få fri lejd samt att den atenska befolkningen skulle behandlas med respekt.

Den franske generalen kunde gå med på att behandla Atens befolkning väl (åtminstone tills de Gaulle befallde något annat), men han förklarade att det skulle vara omöjligt för honom att ge grekerna fri lejd. Förhandlingarna bröt ner, och den femtonde juni efter en veckas fruktlösa förhandlingar beordrade de Gaulle Béthouart att rycka fram.
Anthoine ansåg själv att en sådan manöver skulle vara vansinne, men när Papagos själv förklarade att han inte kunde förhandla mer – hur mycket han än ville, beordrade den franska generalen in de franska trupperna i den grekiska huvudstaden.

Bronstein.jpg

Leon Bronstein tvangs lämna Ryssland 1948

Den strid som följde härpå beskrevs av en sextioårig rysk krigskorrespondent med en variation på de ord som den franske fältmarskalken Bosquet använde för att beskriva den lätta brigadens anfall vid Balaklava. Marskalk Bosquet hade sagt att ”Det är magnifikt, men det är inte krig”. Vänstertidningen Iskras korrespondent Leon Bronstein skrev: ”Det är inte magnifikt, och det är krig”.
Här genomförde grekerna den strid som de planerat att genomföra i Makedoniens berg – de bet sig fast i varje hus, varje byggnad. Gatorna var fyllda av barrikader byggda av möbler från de hus som för tillfället utgjorde fronten, och Atens befolkning hjälpte till så gott de kunde i försvaret. Män och pojkar fick ett gevär och några patroner innan de skickades till barrikaderna, medan kvinnor och flickor (Grekland var vid denna tid ett mycket patriarkaliskt samhälle) fick springa med förnödenheter och ammunition till fronten.

Under tre långa veckor slog de franska soldaterna sig fram genom ett Aten som låg alltmer i ruiner. Akropolis bytte ägare uppemot tio gånger under striderna, och både sidor använde den dominerande höjden som artilleriposition. Det var också nu som Parthenon slutligen reducerades till den grund som vi kan se idag genom både fransk och grekisk artillerield.
Inga fångar togs – ingen kapitulerade. När de sista grekiska försvararna begick kollektivt självmord vid berget Lykabettos inne i Aten hade 4376 franska soldater dött och många fler sårats. De grekiska förlusterna är svårare att bestämma men man brukar räkna uppemot tio tusen döda och sårade. Staden Aten var förvandlad till en grushög.

aten.jpg

Del av Aten efter den franska erövringen
 
Last edited:
Meep. Så var det med det. Är det bara jag som är lättad över att det här är fiktivt?
 
Kommer läsa hela n'r jag får tid :( Men det jag hunnit med håller samma klass som alltid
 
Jeg håper virkelig noen av kulturminnene overlevde!:eek:
 
Bara så ni vet ska jag börja överföra de tidiga bilderna från Imageshack och andra ställen till Photobucket. Tror inte det ska bli några problem, men om något skulle hända vet ni vad som ligger bakom det.

Nu är jag klar, men det blev bara 45 uppdateringar istället för 46 :confused:
troligtvis har jag glömt föra in en ändring, men om ni ser någon bild som ligger någon annan stans än Photobucket så säg till mig.
 
Last edited:
Ah, vad trevligt att se 2 utmärkta uppdateringar! :)
 
Jag kommer inte att uppdatera förrän jag överfört alla bilder till Photobucket, och det kommer att ta runt två dagar - bara så ni vet.
 
bra uppdatering!!
 
Mitt internet är väldigt opålitligt för tillfället, och jag kommer inte att uppdatera förrän det ordnat upp sig.

EDIT: Puh, jag lyckades få iväg det här meddelandet efter fyra försök
 
Zuckergußgebäck said:
Mitt internet är väldigt opålitligt för tillfället, och jag kommer inte att uppdatera förrän det ordnat upp sig.

EDIT: Puh, jag lyckades få iväg det här meddelandet efter fyra försök
:(
vlket företag har du?
(mitt är också opålitligt nämligen)
 
Flooper X said:
:(
vlket företag har du?
(mitt är också opålitligt nämligen)

Han har telia. Bytte från BB till telia under våren.
Själv har jag comhem.
 
Zuckergußgebäck said:
Jag tror jag har telia.
OK, jag har bredbandsbolaget, som har ett tekniskt problem som gör att vissa kunder kan tappa sin uppkoppling under vissa stunder (rim?)
men det verkar (peppar peppar) ha löst sig nu
 
DEL LXXIX

Strider liknande de i Aten skedde också under operation Tannhäuser. De Gaulle hade räknat med att schweizarna skulle vara illa förberedda och snabbt kapitulera inför det fransk-italienska anfallet. De flesta Schweizare var trots allt katoliker, och de hade demonstrerat sin stora ovilja mot att styras av protestanter (åtminstone var det så de Gaulle såg det hela) i Sonderbundupproret 1847.
Oturligt nog för den franska armén hade ungefär hundra år gått sedan det katolska upproret, och den schweiziska nationalkänslan hade växt sig mycket stark under dessa år, särskilt under första världskriget, då det schweiziska folket hade samlat sig för att värna sin neutralitet.

Den stående schweiziska armén var inte stark, men till skillnad från många andra länder hade Schweiz ett mycket väl rustat invasionsförsvar. Varje frisk vuxen man deltog på något sätt i det schweiziska försvaret, och alla hade sina gevär hemma i garderoben.
När fransk-italienska trupper korsade gränsen utan förvarning den andra maj 1941 mobiliserades den schweiziska armén på bara några dagar. Soldater dök snabbt upp på sina samlingsplatser, kvitterade ut uniformer och påbörjade försvaret av sitt hemland. De som inte kunde nå uppsamlingsplatserna tog helt sonika fram sitt gevär ur garderoben och försvarade sig bäst de kunde eller flydde in i skogen för att inleda ett gerillakrig. Det schweiziska flygvapnet lyfte från vanliga bilvägar och tog upp striden med de franska flygplanen.

Schweiziskaflygvapnet.jpg

Bf 109 "Willy" med schweiziska nationalitetsbeteckningar

Under invasionens första dagar gjorde fransmännen och italienarna goda framsteg, men deras vanliga chockkrigstaktik fungerade inte i Schweiz, där den bergiga terrängen i söder och skogarna i norr inte tillät varken pansaroffensiver eller effektivt utnyttjande av genombrott. Istället försökte de rycka fram till fots, per motorcykel eller lastbil, vilket inte gick särskilt fort. Efter en veckas långsamma framryckningar och sporadiskt motstånd mötte de plötsligt beslutsamt försvar från den schweiziska armén. Främre enheter fann sig låsta i utnötningsstrider med trupper som var vana vid terrängen. Bakre trupper och förnödenhetslinjer anfölls av partisaner, och för fransmännen livsviktiga broar var sprängda. Den snabba erövringen av Basel i krigets inledningsskede gav inte heller fransmännen några större fördelar.

I tron att Schweiz flygvapen inte skulle hinna ta till luften innan de förstördes hade ytterst få jaktplan förlagts till området, och överste Martin Valins nionde luftarmé hade därför endast femtio föråldrade biplan av typen Bleriot S.510 att sätta emot schweizarnas tyskproducerade Bf 109 ”Willy”, vilka hade visat sitt värde vid försvarsoperationer under den franska invasionen av den Tyska Federationen år 1940. Valin hade moderna Potez 632-dykbombare till sitt förfogande, men deras förmåga till luftstrider var mycket begränsade.
Resultatet blev att under endast tre dagar sköts den nionde luftarmén totalt sönder och samman av det schweiziska flygvapnet under ledning av generalmajor Hans Bandi. Utan luftunderstöd avstannade de fransk-italienska anfallen långt ifrån sina slutmål, och fann sig låsta i en strid som de omöjligt kunde vinna. De Gaulle reagerade genom att avskeda överste Valin, skapa den tionde luftarmén av flygplan dragna från hela det franska imperiet samt förlägga stora truppstyrkor till Schweiz; däribland delar av Escouades de Protection, hans personliga livgarde.

SoldatEP.jpg

EP-soldat. Lägg märke till den vita hjälmen med de (förbjudna) kamouflageränderna samt armbindeln med de två runorna ("E" och "P")

Den tjugoandra maj 1941, efter tjugo dagars strider skickades kodordet Troyes ut till flygfält runt omkring Schweiz, och en av de största luftarméerna i världens historia skickades över den franska gränsen. En fransk soldat beskrev ljudet av motorerna som ”världens undergång”, och beskrev sedan hur ”vi hoppade ut ur våra skyddsvärn och hurrade för allt vad vi var värda. Här flög den största samling flygplan någonsin, och våra hurrarop blandade sig med dånet från motorerna för att sedan eka genom dalarna”.
De franska flygplanen fokuserade sin attack främst på de områden där fransk spaning indikerat att det schweiziska flygvapnet hade sina baser, men också på förnödenhetslinjer, reserver och fronttrupper. Schweizarna satte emot allt de kunde, och sköt ner ett stort antal franska flygplan, men tvangs snart alltmer på defensiven inför de oupphörliga franska jaktplansvågorna. I början på juni var det schweiziska flygvapnet så gott som sönderskjutet, och kunde endast med möda behålla luftherraväldet över Schweiz större städer, vilka nu bombades natt och dag i ett försök att bryta ner fiendens moral.

Med luften rensad på fientligt flyg återupptog fransmännen framryckningen mot sina huvudmål: städerna Zürich, Bern och Genève. Av dessa anfall var det mot Genève svårast. Redan under krigets första dagar hade franska pansartrupper brutit igenom de schweiziska försvaren på den flacka marken runt staden och totalt kört över Cointrinflygplatsen, vilken också fungerat som tillfällig bas för det schweiziska flygvapnet. De kunde dock inte rå på själva staden, vilken istället inneslöts och blockerades genom sjösättandet av franska torpedbåtar i Genèvesjön. Den pansarstyrka som dundrat omkring på slätterna där rusade istället åt nordost längs sjöns norra strand, där den prompt stötte på hårt motstånd i skogarna runt Mollendruz, fem mil norr om Genève.

schweiziskasoldater.jpg

Schweiziska soldater vid Mollendruz

När fransmännen återtog luftherraväldet över Schweiz kunde denna styrka därmed fortsätta norrut, samtidigt som bombningarna av Genève ökade i styrka och intensitet. Oroade över att skada stadens katolska befolkning utan att den hade möjlighet att ta skydd valde den tionde luftflottan att inte använda gasbomber, för att istället släppa flygblad vilka uppmuntrade alla sanna katoliker att ta till vapen mot sina protestantiska förtryckare, eller åtminstone ta skydd i sina källare. De flesta följde det senare rådet, såvida de inte var med i den schweiziska armén, och då sköt de bara tillbaka mot de franska bombplanen.

När franskt infanteri gick in i staden den sjunde juni 1941 fann de en syn liknande den i Aten – schweiziskt infanteri satt i varenda byggnad, understödda av från den Tyska Federationen importerade PzSw III, vilka hade en kuslig förmåga att beskjuta fransmännen från lättförsvarade positioner för att sedan snabbt försvinna när franska pansarvärnssoldater närmade sig. Franska stormenheter (bland annat delar av ett fristående kompani från EP – första gången som Guidens privata säkerhetsstyrka såg strid) lyckades tack vare effektivt luftunderstöd att slå sig fram ända till Genèves sönderskjutna katedral innan de tvingades stanna inför stadigt stigande förluster - vilka kanske berodde på EPs fula ovana att ge sina soldater vita hjälmar, ett skick som först avskaffades 1943 efter trägna förfrågningar från stridsförbanden i EP-Front. Det finns till och med episoder där EP-soldater förbjudits att kamouflera sina hjälmar!

”De schweiziska soldaterna i Genève”, påstod en fransk officer i sina memoarer, ”var precis som de i Aten – självmordsbenägna och fanatiska”. Han fortsatte med att säga att ”schweizarna hade dock en viktig fördel jämfört med grekerna; de hade vapen”.
Det fransmannen sade stämde också – till skillnad från den hellenska armén var de schweiziska trupperna mycket väl rustade för strid, och de hade framför allt väl fungerade pansarvärnsgevär och –kanoner. Varje franskt försök till pansarframryckning slogs hänsynslöst ner av beslutsamt schweiziskt motstånd, och det var endast när de schweiziska trupperna i Genève var pressade till bristningsgränsen, endast höll en liten strimma land vid den plats där Genèvesjön övergår i Rhône samt hade slut på ammunition som de kapitulerade. De var då runt 150 man.
Det hade funnits omkring 3000 man runt Genève vid krigets början.
Fransmännen tog 217 fångar, de 150 medräknade.

Genve.jpg

Schweiziska soldater byter skytteställning i Genèves ruiner

Framryckningen mot Zürich gick mycket lättare för fransmännen. Understödda av Potez 632-dykbombare och det nyerövrade luftherraväldet gjorde de franska trupperna stora framsteg samtidigt som schweizarna började få ont om ammunition. Trots detta lyckade de genom irreguljär krigföring och vapen tillverkade av vad som fanns till hands (dynamit kom till stor användning här) slå ut stora antal franska stormvagnar under den franska framstöten, vilket tillsammans med en stark motattack vid Enbrach, tretton kilometer nordost om Zürich lyckades stanna den franska pansarkolonnen den elfte juni.

Tvärt emot vad som beordrats från Aachen beslutade kolonnens befälhavare Marie Pierre Kœnig att använda sin kårs (trettioåttonde) förråd av kemiska stridsmedel för att försöka trycka ut schweizarna ur staden.
Till skillnad från rumänerna hade dock den schweiziska armén tillräckliga lager med gasmasker, och klarade därför av att hålla stånd mot attacken. Vad de inte klarade av var när Kœnigs stormvagnar assisterade av infanteri rullade över dem och fortsatte relativt ohindrat mot Zürich, vilket till skillnad från Genève förklarades en öppen stad den sextonde juni. Kœnig blev senare avskedad ur den franska armén för att ha använt gas utan tillstånd, men drogs tillbaka år 1944.

Koenig.jpg

Marie Pierre Kœnig

När Zürich och Genève föll kunde de franska och italienska arméerna börja rikta in sig på att inta Bern. De Gaulle räknade med att den senaste tidens förluster allvarligt skakat den schweiziska regeringen, och att Berns fall skulle få den (och därmed hela den schweiziska krigsmaskinen) att helt upplösas. Guiden hade dock som vanligt underskattat schweizarnas beslutsamhet, och trots att de hade ont om precis allting (framförallt ammunition) lyckades soldaterna från det lilla alplandet att hålla fienden borta från sin huvudstad i hela två veckor, och när Bern föll så föll varken den schweiziska regeringen eller krigsmaskinen med den – det skulle ta ytterligare en månads bittra strider innan Ernst Wetter kastade in handduken och flydde över gränsen förklädd som herde. Den schweiziska armén levde dock en tynande existens i flera år framåt och fortsatte sitt gerillakrig från de otillgängliga bergen i södra Schweiz.

När gränsen slutligen drogs mellan Italien och Frankrike i Schweiz var det troligen många i den franska armén som frågade sig om denna strid verkligen hade varit värd att utkämpas. Tusentals franska och italienska soldater hade dött under en kampanj som varat i två och en halv månad och som dessutom resulterat i enorma förluster i militärt materiel. Fler soldater hade dött för varje kvadratkilometer mark som Frankrike erövrat i Schweiz än motsvarande summa i den Tyska Federationen. Partisaner var ett sort problem i Schweiz, och många militära experter ansåg att det skulle så förbli. I korthet var Operation Tannhäuser en ideologisk nödvändighet för Frankrike, men knappast en militär sådan.

partisan.jpg

En före detta schweizisk prickskytt, nu partisan

De Gaulle själv hade dock inte tid över för sådana petitesser, han satte redan siktet på det sista landet i Västeuropa som inte stod direkt under honom.
Spanien.