DEL LXXIX
Strider liknande de i Aten skedde också under operation Tannhäuser. De Gaulle hade räknat med att schweizarna skulle vara illa förberedda och snabbt kapitulera inför det fransk-italienska anfallet. De flesta Schweizare var trots allt katoliker, och de hade demonstrerat sin stora ovilja mot att styras av protestanter (åtminstone var det så de Gaulle såg det hela) i Sonderbundupproret 1847.
Oturligt nog för den franska armén hade ungefär hundra år gått sedan det katolska upproret, och den schweiziska nationalkänslan hade växt sig mycket stark under dessa år, särskilt under första världskriget, då det schweiziska folket hade samlat sig för att värna sin neutralitet.
Den stående schweiziska armén var inte stark, men till skillnad från många andra länder hade Schweiz ett mycket väl rustat invasionsförsvar. Varje frisk vuxen man deltog på något sätt i det schweiziska försvaret, och alla hade sina gevär hemma i garderoben.
När fransk-italienska trupper korsade gränsen utan förvarning den andra maj 1941 mobiliserades den schweiziska armén på bara några dagar. Soldater dök snabbt upp på sina samlingsplatser, kvitterade ut uniformer och påbörjade försvaret av sitt hemland. De som inte kunde nå uppsamlingsplatserna tog helt sonika fram sitt gevär ur garderoben och försvarade sig bäst de kunde eller flydde in i skogen för att inleda ett gerillakrig. Det schweiziska flygvapnet lyfte från vanliga bilvägar och tog upp striden med de franska flygplanen.
Bf 109 "Willy" med schweiziska nationalitetsbeteckningar
Under invasionens första dagar gjorde fransmännen och italienarna goda framsteg, men deras vanliga chockkrigstaktik fungerade inte i Schweiz, där den bergiga terrängen i söder och skogarna i norr inte tillät varken pansaroffensiver eller effektivt utnyttjande av genombrott. Istället försökte de rycka fram till fots, per motorcykel eller lastbil, vilket inte gick särskilt fort. Efter en veckas långsamma framryckningar och sporadiskt motstånd mötte de plötsligt beslutsamt försvar från den schweiziska armén. Främre enheter fann sig låsta i utnötningsstrider med trupper som var vana vid terrängen. Bakre trupper och förnödenhetslinjer anfölls av partisaner, och för fransmännen livsviktiga broar var sprängda. Den snabba erövringen av Basel i krigets inledningsskede gav inte heller fransmännen några större fördelar.
I tron att Schweiz flygvapen inte skulle hinna ta till luften innan de förstördes hade ytterst få jaktplan förlagts till området, och överste Martin Valins nionde luftarmé hade därför endast femtio föråldrade biplan av typen Bleriot S.510 att sätta emot schweizarnas tyskproducerade Bf 109 ”Willy”, vilka hade visat sitt värde vid försvarsoperationer under den franska invasionen av den Tyska Federationen år 1940. Valin hade moderna Potez 632-dykbombare till sitt förfogande, men deras förmåga till luftstrider var mycket begränsade.
Resultatet blev att under endast tre dagar sköts den nionde luftarmén totalt sönder och samman av det schweiziska flygvapnet under ledning av generalmajor Hans Bandi. Utan luftunderstöd avstannade de fransk-italienska anfallen långt ifrån sina slutmål, och fann sig låsta i en strid som de omöjligt kunde vinna. De Gaulle reagerade genom att avskeda överste Valin, skapa den tionde luftarmén av flygplan dragna från hela det franska imperiet samt förlägga stora truppstyrkor till Schweiz; däribland delar av
Escouades de Protection, hans personliga livgarde.
EP-soldat. Lägg märke till den vita hjälmen med de (förbjudna) kamouflageränderna samt armbindeln med de två runorna ("E" och "P")
Den tjugoandra maj 1941, efter tjugo dagars strider skickades kodordet
Troyes ut till flygfält runt omkring Schweiz, och en av de största luftarméerna i världens historia skickades över den franska gränsen. En fransk soldat beskrev ljudet av motorerna som ”världens undergång”, och beskrev sedan hur ”vi hoppade ut ur våra skyddsvärn och hurrade för allt vad vi var värda. Här flög den största samling flygplan någonsin, och våra hurrarop blandade sig med dånet från motorerna för att sedan eka genom dalarna”.
De franska flygplanen fokuserade sin attack främst på de områden där fransk spaning indikerat att det schweiziska flygvapnet hade sina baser, men också på förnödenhetslinjer, reserver och fronttrupper. Schweizarna satte emot allt de kunde, och sköt ner ett stort antal franska flygplan, men tvangs snart alltmer på defensiven inför de oupphörliga franska jaktplansvågorna. I början på juni var det schweiziska flygvapnet så gott som sönderskjutet, och kunde endast med möda behålla luftherraväldet över Schweiz större städer, vilka nu bombades natt och dag i ett försök att bryta ner fiendens moral.
Med luften rensad på fientligt flyg återupptog fransmännen framryckningen mot sina huvudmål: städerna Zürich, Bern och Genève. Av dessa anfall var det mot Genève svårast. Redan under krigets första dagar hade franska pansartrupper brutit igenom de schweiziska försvaren på den flacka marken runt staden och totalt kört över Cointrinflygplatsen, vilken också fungerat som tillfällig bas för det schweiziska flygvapnet. De kunde dock inte rå på själva staden, vilken istället inneslöts och blockerades genom sjösättandet av franska torpedbåtar i Genèvesjön. Den pansarstyrka som dundrat omkring på slätterna där rusade istället åt nordost längs sjöns norra strand, där den prompt stötte på hårt motstånd i skogarna runt Mollendruz, fem mil norr om Genève.
Schweiziska soldater vid Mollendruz
När fransmännen återtog luftherraväldet över Schweiz kunde denna styrka därmed fortsätta norrut, samtidigt som bombningarna av Genève ökade i styrka och intensitet. Oroade över att skada stadens katolska befolkning utan att den hade möjlighet att ta skydd valde den tionde luftflottan att inte använda gasbomber, för att istället släppa flygblad vilka uppmuntrade alla sanna katoliker att ta till vapen mot sina protestantiska förtryckare, eller åtminstone ta skydd i sina källare. De flesta följde det senare rådet, såvida de inte var med i den schweiziska armén, och då sköt de bara tillbaka mot de franska bombplanen.
När franskt infanteri gick in i staden den sjunde juni 1941 fann de en syn liknande den i Aten – schweiziskt infanteri satt i varenda byggnad, understödda av från den Tyska Federationen importerade PzSw III, vilka hade en kuslig förmåga att beskjuta fransmännen från lättförsvarade positioner för att sedan snabbt försvinna när franska pansarvärnssoldater närmade sig. Franska stormenheter (bland annat delar av ett fristående kompani från EP – första gången som Guidens privata säkerhetsstyrka såg strid) lyckades tack vare effektivt luftunderstöd att slå sig fram ända till Genèves sönderskjutna katedral innan de tvingades stanna inför stadigt stigande förluster - vilka kanske berodde på EPs fula ovana att ge sina soldater vita hjälmar, ett skick som först avskaffades 1943 efter trägna förfrågningar från stridsförbanden i EP-Front. Det finns till och med episoder där EP-soldater förbjudits att kamouflera sina hjälmar!
”De schweiziska soldaterna i Genève”, påstod en fransk officer i sina memoarer, ”var precis som de i Aten – självmordsbenägna och fanatiska”. Han fortsatte med att säga att ”schweizarna hade dock en viktig fördel jämfört med grekerna; de hade vapen”.
Det fransmannen sade stämde också – till skillnad från den hellenska armén var de schweiziska trupperna mycket väl rustade för strid, och de hade framför allt väl fungerade pansarvärnsgevär och –kanoner. Varje franskt försök till pansarframryckning slogs hänsynslöst ner av beslutsamt schweiziskt motstånd, och det var endast när de schweiziska trupperna i Genève var pressade till bristningsgränsen, endast höll en liten strimma land vid den plats där Genèvesjön övergår i Rhône samt hade slut på ammunition som de kapitulerade. De var då runt 150 man.
Det hade funnits omkring 3000 man runt Genève vid krigets början.
Fransmännen tog 217 fångar, de 150 medräknade.
Schweiziska soldater byter skytteställning i Genèves ruiner
Framryckningen mot Zürich gick mycket lättare för fransmännen. Understödda av Potez 632-dykbombare och det nyerövrade luftherraväldet gjorde de franska trupperna stora framsteg samtidigt som schweizarna började få ont om ammunition. Trots detta lyckade de genom irreguljär krigföring och vapen tillverkade av vad som fanns till hands (dynamit kom till stor användning här) slå ut stora antal franska stormvagnar under den franska framstöten, vilket tillsammans med en stark motattack vid Enbrach, tretton kilometer nordost om Zürich lyckades stanna den franska pansarkolonnen den elfte juni.
Tvärt emot vad som beordrats från Aachen beslutade kolonnens befälhavare Marie Pierre Kœnig att använda sin kårs (trettioåttonde) förråd av kemiska stridsmedel för att försöka trycka ut schweizarna ur staden.
Till skillnad från rumänerna hade dock den schweiziska armén tillräckliga lager med gasmasker, och klarade därför av att hålla stånd mot attacken. Vad de inte klarade av var när Kœnigs stormvagnar assisterade av infanteri rullade över dem och fortsatte relativt ohindrat mot Zürich, vilket till skillnad från Genève förklarades en öppen stad den sextonde juni. Kœnig blev senare avskedad ur den franska armén för att ha använt gas utan tillstånd, men drogs tillbaka år 1944.
Marie Pierre Kœnig
När Zürich och Genève föll kunde de franska och italienska arméerna börja rikta in sig på att inta Bern. De Gaulle räknade med att den senaste tidens förluster allvarligt skakat den schweiziska regeringen, och att Berns fall skulle få den (och därmed hela den schweiziska krigsmaskinen) att helt upplösas. Guiden hade dock som vanligt underskattat schweizarnas beslutsamhet, och trots att de hade ont om precis allting (framförallt ammunition) lyckades soldaterna från det lilla alplandet att hålla fienden borta från sin huvudstad i hela två veckor, och när Bern föll så föll varken den schweiziska regeringen eller krigsmaskinen med den – det skulle ta ytterligare en månads bittra strider innan Ernst Wetter kastade in handduken och flydde över gränsen förklädd som herde. Den schweiziska armén levde dock en tynande existens i flera år framåt och fortsatte sitt gerillakrig från de otillgängliga bergen i södra Schweiz.
När gränsen slutligen drogs mellan Italien och Frankrike i Schweiz var det troligen många i den franska armén som frågade sig om denna strid verkligen hade varit värd att utkämpas. Tusentals franska och italienska soldater hade dött under en kampanj som varat i två och en halv månad och som dessutom resulterat i enorma förluster i militärt materiel. Fler soldater hade dött för varje kvadratkilometer mark som Frankrike erövrat i Schweiz än motsvarande summa i den Tyska Federationen. Partisaner var ett sort problem i Schweiz, och många militära experter ansåg att det skulle så förbli. I korthet var Operation Tannhäuser en ideologisk nödvändighet för Frankrike, men knappast en militär sådan.
En före detta schweizisk prickskytt, nu partisan
De Gaulle själv hade dock inte tid över för sådana petitesser, han satte redan siktet på det sista landet i Västeuropa som inte stod direkt under honom.
Spanien.