DEL LXX
Mörka moln hopade sig även över Italien, där Mussolinis fascister åter var på frammarsch efter 1922-24 års lågvattenmärke. I en allians med en grupp radikala kardinaler och kyrkliga funktionärer utmanade Mussolini kungahuset och regeringens auktoritet och uppenbara flathet mot de gudlösa kommunisterna i norr. Med politiskt stöd och pengar från både Vatikanen och Frankrike kunde fascisterna säkra en majoritet i det italienska parlamentet år 1937 och därmed – trots att parlamentet ända sedan inbördeskriget varit i praktiken maktlöst – börja förvandla Italien till en fascistisk stat enligt gaullistiska riktlinjer. Det hela gick så långt att i februari 1938 var fascismen en stat i staten, med resultatet att ingen annan än Mussolini hade något att säga till om i fråga om politik.
Rötan åt även på den katolska kyrkan; en stor del av de kyrkliga fuktionärerna, både i Italien och resten av världen var mycket imponerade av Gaullismens tydliga respekt för religionen, och de såg med glädje på hur de Gaulle förvandlade Frankrike till vad de såg som en gudfruktig teokrati. Påven Pius XI, som visserligen ogillade kommunism och religionsfietliga aktiviter, men predikade tolerans mot alla religioner – inklusive protestantism – gjorde vad han kunde för att begränsa gaullismens inflytande över religionen, men oddsen var honom övermäktiga, särskilt som hans hälsa började vackla. Vid påvens död den tionde februari 1939 var därför även Vatikanen kraftigt gaullistisk, med resultatet att vid den påvliga konklaven gick kardinalerna förbi den tidigare favoriten kardinal Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli för att istället välja en obskyr österrikisk gaullist.
Hans Helighet Julius IV Unificator
Kardinal Theodor Innitzer – nu Julius IV – ansåg sig själv vara en sann folkets förkämpe, särskilt som han växt upp under mycket knappa omständigheter i en småstad i Böhmen. Hans far hade varit industriarbetare, och själv hade han innan han kommit in vid prästseminariet varit lärling i en textilfabrik. Dessa knappa omständigheter hindrade honom inte från att – eller bidrog kanske till att – bli en stenhård nationalintegralist, särskilt fascinerad av Alexis Carrels läror om den protestantiska rasens underlägsenhet. Innitzer ansåg att det var hans öde att fullfölja de Gaulles dröm om ett katolskt världsrike, och tog därför något som ingen påve innan honom haft; ett tillnamn. Julius IV blev Julius IV
Unificator, Julius Förenaren.
Julius IV Unificator och Mussolini arbetade snabbt fram – om inte ett ömsesidigt förtroende – så åtminstone ett ömsesidigt beroende centrerat king viljan att ersätta det i deras mening korrupta och ogudaktiga kungahuset Savojen med en ny korporatistisk stat i katolicismens tecken. Avskaffandet av det – även i folkets ögon – impopulära kungahuset var enligt dem det första steget mot ett enande av Italien och kanske slutligen även världen under nationalintegralismens fana – de Gaulle hade onekligen sagt saker som lutade åt det.
För att göra detta möjligt (Julius IV) och för att säkra Italiens roll i den kommande världsordningen (Mussolini) söktes närmare kontakter med Europas muskelknutte Frankrike, något som de Gaulle tog emot med glädje (som vi ska få se drog inte de Gaulle helt jämnt med Plínio Salgado).
Palmiro Togliatti - RSIs generalsekreterare 1924-1939
Chansen att ena Italien kom snabbare än väntat – i juli 1939 tvangs RSIs generalsekreterare Palmiro Togliatti avgå, sedan han uttryckt stöd för de tyska socialdemokraterna och socialdemokratin i allmänhet, en ideologi som RSI officiellt fördömde som ”socialgaullism”. Både Mussolini och Julius IV tog det efterföljande maktvakuumet och –kampen som en chans till att besegra RSI snabbt och med relativt få förluster. Den fjortonde juli korsade italienska trupper gränsen, bara för att mötas av hårt motstånd. Den katolska revolution som Julius IV hade väntat sig blev inte av, och de flesta medborgare i RSI såg i påven och Mussolini inte befriare, utan erövrare.
De flesta arbetare i RSI var mycket riktigt katoliker, men de stödde absolut inte en nationalintegralistisk, gaullistisk kyrka, de flesta stödde istället kardinal Elia Dalla Costa, ärkebiskop av Florens, som under namnet Stefan XI (efter 1962 Stefan X) var den första motpåven på fem hundra år - utnämnd både av en grupp traditionalistiska kardinaler som senare fråntogs kardinalsvärdigheten av Julius IV. Stefan XI hade stöd av stora delar av de nordamerikanska, asiatiska och afrikanska katolikerna, och uttalade öppet från sitt gömställe i Zürich sitt stöd för RSI samt religiösa socialister över hela världen.
Till större delen på grund av Stefan XI föll RSI inte samman under trycket för den italienska armén, och fronten stelnade några mil in på RSIs territorium. Den hjälp från Frankrike som de båda italienska ledarna väntat sig men inte bett om innan de inledde fientligheterna kom aldrig – de Gaulle hade helt andra saker att tänka på i juli och augusti 1939.
Stefan X - den första motpåven på 500 år
En av faktorerna i de Gaulles huvudvärk år 1939 var den brasilianske ”Lídern” Plínio Salgado. Ação Integralista Brasileira under Salgado var vad den franske ideologiministern Charles Maurras föraktfullt kallade ”halvgaullistiskt”. Salgado delade stora delar av Gaullismens idéer; han trodde på en korporatistisk stat, på folkets broderskap, planekonomi och militarism. Den del av Gaullismen som han inte trodde på var dock den allra allvarligaste; Salgado var integralist, men i den klassiska benämningen. Han var med andra ord inte
nationalintegralist. Hans idéer om folkets broderskap sträckte sig bortom katoliker, och han ansåg att alla människor, oavsett ras och religion skulle vara förbundna som en kropp och samarbeta mot ett större mål. Han förkastade öppet gaullismens idé om katolsk genetisk överlägsenhet som ”befängd”, och hade flertalet protestanter och judar som vänner och medarbetare.
Brasilien - en av faktorerna i de Gaulles huvudvärk
Vad Salgado inte insåg var att varken AIB, den katolska befolkningen eller armén var klassiska integralister, utan istället nationalintegralister som samtliga stödde Julius IV Unificator (något som Salgado också gjorde, men med viss reservation). Som de flesta vet är denna mix av ogillande det klassiska receptet på problem för ett latinamerikanskt land, och det var absolut inte annorlunda i Brasilianska Staten. En opposition inom AIB höll på att bildas runt armébefälhavaren och milisledaren Gustavo Barroso, en övertygad nationalintegralist, eller som han själv kallade det; ”integralgaullist”.
Med en så pass Salgadofientlig stämning inom både de breda massorna och partiet skulle en statskupp – för Brasiliens bästa naturligtvis – vara en mycket enkel sak, vilket det också visade sig vara.
Den trettonde augusti 1939 bevittnade Brasiliens Líder Plínio Salgado en militär- och partiparad strax utanför Rio de Janeiro. Strax efter klockan tolv skulle en enhet ur AIBs grönklädda paramilitära organisation – för ovanlighetens skull utrustade med franska berthiergevär och MAS-38 k-pistar – marschera förbi presidentens läktare. Vad som hände sedan är oklart, men det står i alla fall klart att de förbipasserande milismännen stannade upp och stormade läktaren, vars vakter lät den komma förbi. Vad som är oklart är vad som föregick hela händelsen – vissa påstår att någon på läktaren anföll presidenten, och att grönskjortorna endast rusade till presidentens hjälp, medan andra anser att det skottet på läktaren misstolkats, och att det i själva verket var Barroso som signalerade till sina styrkor att börja anfallet.
I vilket fall som helt kunde presidentens läkare endast konstatera att presidenten tillsammans med en stor del av hans stab var död. Som svar rullade militären in på huvudstadens gator och installerade Barroso – som ”mirakulöst överlevt” attentatet mot presidenten – som ny brasiliansk Líder. De få av president Salgados protestantiska och judiska rådgivare som överlevt attentatet arresterades omedelbart som delaktiga och skickades till fångläger i Amazonbäckenet, samtidigt som Julius IV Unificator i hemlighet gav Barroso syndernas förlåtelse för en ”eventuell” inblandning i attentatet, som Vatikanen (och därmed Gud) inte tänkte se som mord.
Gustavo Barroso, Brasiliens nya Líder
Barroso fick en ”belöning” också av de Gaulle. Den brasilianska armén köpte snabbt upp stora mängder av franska gevär av föråldrade modeller (mestadels Berthiergevär, vilka producerats i stora mängder innan de fasats ut för det nya MAS-36) tillsammans med stora mängder föråldrade franska flygplan och torpedbåtar till stora underpriser, med resultatet att den brasilianska armén snabbt fick en enorm mobiliseringskapacitet, med vapen som var föråldrade med europeiska mått, men väl en match för hennes grannar.