DEL LXXXIII
Efter Colombias och Perus förhållandevis snabba kollaps tack vare den brasilianska centrifugaloffensiven beredde sig den brasilianska armén sig för att invadera Chile och La Plata. Idén bakom offensiven var enkel; splittra de platineansk-chilenska arméerna och inta Buenos Aires och Santiago del Chile fortast möjligt. När de respektive huvudstäderna fallit skulle de båda nationerna snabbt falla samman och lämna endast isolerade arméförband i stridande skick, vilka snabbt och relativt smärtfritt kunde plockas upp av brasilianskt infanteri.
Ända sedan krigets början hade de båda ländernas arméer genomfört oroande rörelser på var sin sida av gränsen, men utan att genomföra några större offensiver. Den enda någorlunda stora strid som utkämpats skedde i april när platineanska trupper försökte inta den före detta bolivianska huvudstaden La Paz, endast fem mil från gränsen. Den brasilianska armén drog på order av generalstabschef Dutra då tillbaka sina trupper, och lät La Paz falla till platineanerna. Sporrade av de lätta förlusterna försökte La Platas tredje armé under ledning av general Edelmiro Farrell att rycka vidare in i Bolivia, i hopp om att överraska brasilianarna och avsluta kriget medan Brasiliens huvudstyrka var fastlåst i strider i Peru och Colombia.
General Edelmiro Farrell
Oturligt nog för platineanarna hade Dutra inga planer på att tillåta fienden att manövrera inne i Bolivia. Enda anledningen till att han hade övergett La Paz var för att staden helt saknade militärt värde, och att det var mycket lättare att hålla en försvarslinje nordost om staden. När den tredje platineanska armén ryckte fram mötte den därför kraftigt motstånd längs den ökända Yungasvägen, en väg ironiskt nog byggd av paraguayanska krigsfångar i Bolivia under det Stora Sydamerikanska Kriget. På denna smala väg, med lodrätt bergvägg på ena sidan, och lodrätt stup på den andra tvangs platineanarna att stanna sin framryckning allteftersom det brasilianska motståndet hårdnade. I början på maj gav de upp försöken att bryta igenom, och drog sig istället tillbaka mot La Paz, där de satte upp försvarslinjer. General Cordeiro de Farias, som förde befäl över de brasilianska trupperna i området beslutade sig för att inte följa efter.
Fram till början på september 1942 hade de fortsatta striderna mellan Brasilien och La Plata mer karaktär av ett gerillakrig än något annat. Mindre skärmytslingar utkämpades hela tiden, och ingen sida hade den styrka som krävdes för att genomföra en större offensiv. Den platineanska tredje armén drogs i slutet på juni till större delen tillbaka från sina positioner runt La Paz, och skickades istället norrut för att hjälpa den alltmer kollapsande Peruanska armén, något som totalt tog bort den sista slagkraftiga styrkan i hela Sydamerika med undantag för Peru. I början på september började dock platineanska luftspaningar visa oroande militär uppbyggnad runt Curitiba, i södra Peru och i området norr om La Paz. Det stod klart att den brasilianska offensiven skulle komma snart, och platineanarna gjorde vad de kunde för att förstärka sina försvarsställningar runt Rio de La Plata och norr om Buenos Aires.
Brasilianska soldater på patrull vid Curitiba
Den tjugoandra september rullade stormvagnarna igen.
Brasilianarna slog snabbt hål i den platineanska frontlinjen, rusade framåt genom de områden som annekterats av La Plata efter det Stora Sydamerikanska Kriget och hotade att nå Rio de la Plata snabbare än vad La Platas militärledning räknat med. Trots tappert motstånd ryckte de brasilianska trupperna fram på alla fronter, och det såg ut som om både La Platas och Chiles öde var beseglat. Den tionde oktober retirerade kvarlevorna av den tredje armén ut ur det som en gång varit Bolivia, och de första och andra arméerna var på full reträtt mot Rio de la Plata, ivrigt förföljda av brasilianska stomvagnar och Potez 632-or. Den tjugofemte oktober 1942, endast en månad efter offensivens inledning, stod så de brasilianska förtrupperna vid Rio de la Plata.
Moralen i de fria sydamerikanska arméerna var nu farligt låg, och de paraguayanska och bolivianska enheterna i La Platas armé började långsamt smälta bort. Den tjugosjunde började brasilianska stormvagnar och halvbandvagnar korsa floden på pontonbroar assisterade av Henri Honoré d'Estienne d'Orves nyuppsatta tionde franska torpedbåtsflottilj (baserad i Georgetown och Recife). Även här borstades det platineanska försvaret undan, och det såg ut som om Buenos Aires skulle falla; det enda som stod mellan brasilianarna och La Platas huvudstad var en tunn linje av reservtrupper.
Ingrep
Men plötsligt, som genom ett trollslag vändes den brasilianska framgångssagan till ett kapitalt misslyckande. Den andra november stannade de brasilianska stormvagnarna och halvbandvagnarna för gott. Flygvapnet tvangs stanna på marken. Det Dutra och Padilha fruktat hade hänt; de brasilianska bränsledepåerna var tomma, och även om Brasilien kontrollerade ett´stort antal sydamerikanska oljekällor saknade de fortfarande utrustningen för att raffinera oljan till bensin och diesel.
I och med att pansarspjutspetsarna fastnade bröt också den brasilianska armén samman. Efter nästan ett års oavbrutna strider - ofta i vinterförhållanden - med dålig enhetsrotation var soldaterna fullkomligt utmattade. Deras utrustning hade farit illa av de konstanta framryckningarna, och reservdelar saknades. Dessutom kom det som en psykologisk chock för soldaterna att finna fiender som plötsligt inte var förvirrade och avskurna av stormvagnar, utan istället kunde bjuda ordentligt motstånd i förberedda försvarslinjer. Resultatet var att den brasilianska framstöten totalt avstannade endast några mil från Buenos Aires.
Inledningsvis hade den platineanska generalstaben svårt att förstå vad som hänt, men man insåg snabbt att man var tvungen att dra fördel av att fiendens anfall avstannat. Även om vissa befälspersoner inte gillade idén att gå till motattack omedelbart – de trodde att det var en brasiliansk fälla – så insåg de flesta att något måste göras. Den tredje november anföll de platineanska reservtrupperna tillsammans med de förband som lyckats omorganisera sig de brasilianska linjerna, understödda av det platineanska flygvapnet samt Fi-167
r från de två nyanlända tyska lufthangarfartygen DFLS Wilhelm Röntgen och DFLS Graf Zeppelin.
Ingrep också
En viss överste Juan Perón i den första infanteridivisionen observerade att det var ”som att sparka in en rutten dörr”, och var inte ensam om denna observation. Längs hela den södra sträckan av fronten föll brasilianarna tillbaka, och det såg ut som om Brasilien skulle förlora kriget där och nu. Oturligt nog för La Plata kollapsade den brasilianska armén inte helt, utan behöll ändå en viss kärna av disciplin. Efter att ha retirerat uppemot 200 kilometer på vissa ställen (norr om Buenos Aires var det dock omkring 40 kilometer) flydde Barrossos soldater över Rio de la Plata och satte upp positioner på dess östra strand.
Härpå följde hårda strider under hela november och delar av december, under vilka den platineanska armén försökte ta sig över floden och rulla upp den brasilianska flanken, medan brasilianarna desperat försökte återta initiativet utan motoriserade fordon. Resultatet var att striderna under den senare delen av 1942 utmärktes av ställningskrig och svåra förluster för båda sidor, innan striderna ebbade ut under sommarmånaderna, då båda sidors trupper utmattats.
Brasilianska operationer under 1942 och fronten efter den platineanska motattacken
