DEL L
Även i koalitionens läger höll man på att planera för offensiver 1917 och 1918. Med Trippelmonarkin på fallrepet och ett Frankrike som höll på att svälta ansåg man att krigsslutet var mycket nära. Därför planerade man en generaloffensiv på alla fronter – vid Weser, i Ungern, i Bretagne, Italien, Grekland, Katalonien, Anatolien, Mesopotamien och Palestina. Man hoppades kunna överväldiga ententens trupper i ett enda stort slag, vilket skulle medföra de fientliga arméernas kollaps och avsluta kriget innan 1918.
I Spanien hade Maria I tillsammans med nyanlända brittiska och amerikanska trupper lyckats återupprätta fronten söder om Barcelona, och dessutom hållit sig fast vid makten, en inte alltför lätt uppgift i ett Mariakritiskt Spanien. Året innan hade Maria drivit igenom den så kallade Dynastiakten, vilket formellt skiljde det spanska kungahuset från huset Bonaparte – den spanska dynastin hette numera Ibero. I samma slag hade flaggan också ändrats – det vark kanske inte helt praktiskt att ha en flagga med en fleur-de-lys på när man var i krig mot Frankrike, och en mer ”spansk” vapensköld sattes in istället. Med de amerikanska och brittiska truppernas stöd planerade nu Maria en offensiv med målet att trycka ut fransmännen ur Katalonien och föra kriget till södra Frankrike.
Den nya spanska flaggan
I Bretagne hade Haig fortsatt att stampa med Henry Rawlinsons och Frederick William von Preussens hjälp. Under de två år som gått sedan landstigningen hade de brittiska trupperna gjort endast minimala framsteg, något som ytterligare förstärkte Haigs redan skamfilade rykte efter hans tveksamma insatser i Fashodakriget. Haig avsattes och pensionerades till förmån för William Frederick som nu befordrades och tog över Haigs tomma befälspost.
För William Frederick Albert Victor von Preussen fanns det ingenting som hette försiktighet eller eftertanke. Hans idé om krigföring var att kasta så mycket manskap som möjligt mot fienden utan en tanke på konsekvenserna, något som var skrämmande likt den entledigade Douglas Haigs idéer om krigföring. Likväl ryckte de brittiska styrkorna i Bretagne framåt mycket längre under William Frederick än vad de gjort under Haig, bland annat tvingades fransmännen slutligen i början av 1917 att överge Morlaix, den järnvägsknutpunkt som under två år gäckat britterna samt den viktiga torpedbåtsbasen Concarneau, något som tvingade fransmännens frontbåtar att förflyttas femton kilometer österut till Port-Manech vid Avens mynning, en plats med mycket bristfälliga ankringsmöjligheter och utan järnvägsförbindelser (kort därefter flyttades båtarna ytterligare trettio kilometer österut till Lorient).
Fyra nya franska torpedbåtar på väg ut ur Lorient
Vid tiden för de franska offensiverna höll William Frederick på att planera en offensiv mot hamnen Paimpol på Bretagnes nordkust. Om hamnen intogs skulle viss trafik därmed kunna gå över Paimpol istället för Morlaix och Brest, något som ytterligare skulle förbättra den ansträngda brittiska försörjningssituationen, samt minska antalet flaskhalsar där franska torpedbåtar kunde härja vilt.
På Balkan hade situationen varit mer eller mindre stabil sedan 1915 – båda sidor hade stått och stampat, och ingen av dem hade de resurser som krävdes för att utkämpa ett krigsavgörande slag. Bulgarerna och till en viss del den franska Medelhavsflottan hade varit intresserade av att ta den strategiskt viktiga grekiska hamnen Salonika. Offensiven, som genomfördes i maj 1916 lyckades dock inte ta sig över Chalkidikihalvön sedan grekiska trupper utkämpat en modig försvarsstrid som kom att kollas slaget vid Stavros. Efter detta misslyckande där alldeles för många österrikare och fransmän dog beslutade ententens två huvudmedlemmar Österrike och Frankrike att det fick vara nog med bulgariska äventyr, istället skulle så många fientliga trupper som möjligt hållas kvar i Grekland för att förhindra att de användes någon annanstans.
Den politiska situationen i Mellanöstern vid krigsutbrottet
Även i de mer perifera fronterna som Palestina och Mesopotamien hade strider pågått. Turkarna hade inlett kriget i februari år 1915 med en offensiv på Sinai med målet att nå Suezkanalen och därmed stänga den för koalitionens fartyg, något som till en viss del lyckades – turkarna nådde Suezkanalen, till större delen på grund av att Sinais status hade varit osäker ända sedan Fashodakriget och britterna därför inte hade några större trupper där.
Det turkiska försöket att korsa kanalen och inta Egypten var dock inte lika lyckat, och brittiska maskingevär utplånade den första turkiska anfallsvågen över kanalen, varefter turkarna drog sig tillbaka norrut. I slaget vid Romani i augusti misslyckades turkarna återigen med att ta tillbaka initiativet, och britterna tryckte snart ut turkarna ur Sinai, men det första slaget vid Ghaza som en bekräftelse på att britterna bitit sig fast på halvön och inte tänkte låta turkarna rycka fram mot kanalen igen.
Under 1916 hade fronten stått och vägt allteftersom Palestina blev allt mer ignorerat av båda sidor – turkarna drog tillbaka trupper för att stoppa ryssarna i Armenien, medan britterna var i desperat behov av trupper i det allt blodigare slaget vid Berrien, med resultatet att befälhavarna på båda sidor inte hade resurser att genomföra några större operationer även om de velat. Som ett resultat av sin - oförskyllda - ”brist på initiativ” ersattes befälhavaren Archibald Murray av den mer lovande femtioåriga Edmund Allenby, både på grund av att Allenby hade stora befälstalanger, men också att han hamnat på kollisionskurs med Douglas Haig angående hur kampanjen i Bretagne bäst skulle skötas – en relegering till Palestina skulle få bort honom från den omedelbara kretsen runt Haig, som trots detta ändå ersattes av William Frederick.
Allenby säkrade sitt rykte som en kompetent befälhavare vid det tredje slaget vid Ghaza i slutet av 1917, då han kunde börja framryckningen mot Jerusalem, även om de samtida händelserna i Europa överskuggade denna lysande seger.
Edmund Allenby vann flera lysande segrar i Mellanöstern
I Mesopotamien (nuvarande Irak) hade britterna ryckt fram sakta med säkert mot det vid horisonten hägrande målet Bagdad. Britterna intog snabbt hamnen Basra, men tack vare franska generaler lyckades osmanerna slå tillbaka, besegra en brittisk styrka vid Ctesiphon i april 1915 och sedan innesluta och belägra den vid Kut, något som lade alla brittiska
Offensiver i Mesopotamien i malpåse till slutet på 1916, då den brittiska armén i området hade återhämtat sig efter Kuts kapitulation i slutet av april 1916. I början av 1917 stod de brittiska styrkorna redo att återta Kut och fortsätta norrut mot Baghdad, särskilt som dne osmanska armén började knaka i fogarna efter ett antal katastrofala nederleg mot ryssarna i Anatolien.
Likväl skulle Baghdads fall den elfte mars 1917 och Allenbys intåg i Jerusalem exakt nio månader senare överskuggas totalt av de kataklysmiska händelserna i Europa som var under uppsegling.