• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Tyskland kan ryke og reise.;)
 
DEL L

Även i koalitionens läger höll man på att planera för offensiver 1917 och 1918. Med Trippelmonarkin på fallrepet och ett Frankrike som höll på att svälta ansåg man att krigsslutet var mycket nära. Därför planerade man en generaloffensiv på alla fronter – vid Weser, i Ungern, i Bretagne, Italien, Grekland, Katalonien, Anatolien, Mesopotamien och Palestina. Man hoppades kunna överväldiga ententens trupper i ett enda stort slag, vilket skulle medföra de fientliga arméernas kollaps och avsluta kriget innan 1918.

I Spanien hade Maria I tillsammans med nyanlända brittiska och amerikanska trupper lyckats återupprätta fronten söder om Barcelona, och dessutom hållit sig fast vid makten, en inte alltför lätt uppgift i ett Mariakritiskt Spanien. Året innan hade Maria drivit igenom den så kallade Dynastiakten, vilket formellt skiljde det spanska kungahuset från huset Bonaparte – den spanska dynastin hette numera Ibero. I samma slag hade flaggan också ändrats – det vark kanske inte helt praktiskt att ha en flagga med en fleur-de-lys på när man var i krig mot Frankrike, och en mer ”spansk” vapensköld sattes in istället. Med de amerikanska och brittiska truppernas stöd planerade nu Maria en offensiv med målet att trycka ut fransmännen ur Katalonien och föra kriget till södra Frankrike.

Kopiaavibero.jpg

Den nya spanska flaggan

I Bretagne hade Haig fortsatt att stampa med Henry Rawlinsons och Frederick William von Preussens hjälp. Under de två år som gått sedan landstigningen hade de brittiska trupperna gjort endast minimala framsteg, något som ytterligare förstärkte Haigs redan skamfilade rykte efter hans tveksamma insatser i Fashodakriget. Haig avsattes och pensionerades till förmån för William Frederick som nu befordrades och tog över Haigs tomma befälspost.

För William Frederick Albert Victor von Preussen fanns det ingenting som hette försiktighet eller eftertanke. Hans idé om krigföring var att kasta så mycket manskap som möjligt mot fienden utan en tanke på konsekvenserna, något som var skrämmande likt den entledigade Douglas Haigs idéer om krigföring. Likväl ryckte de brittiska styrkorna i Bretagne framåt mycket längre under William Frederick än vad de gjort under Haig, bland annat tvingades fransmännen slutligen i början av 1917 att överge Morlaix, den järnvägsknutpunkt som under två år gäckat britterna samt den viktiga torpedbåtsbasen Concarneau, något som tvingade fransmännens frontbåtar att förflyttas femton kilometer österut till Port-Manech vid Avens mynning, en plats med mycket bristfälliga ankringsmöjligheter och utan järnvägsförbindelser (kort därefter flyttades båtarna ytterligare trettio kilometer österut till Lorient).

torpedbtar.jpg

Fyra nya franska torpedbåtar på väg ut ur Lorient

Vid tiden för de franska offensiverna höll William Frederick på att planera en offensiv mot hamnen Paimpol på Bretagnes nordkust. Om hamnen intogs skulle viss trafik därmed kunna gå över Paimpol istället för Morlaix och Brest, något som ytterligare skulle förbättra den ansträngda brittiska försörjningssituationen, samt minska antalet flaskhalsar där franska torpedbåtar kunde härja vilt.

På Balkan hade situationen varit mer eller mindre stabil sedan 1915 – båda sidor hade stått och stampat, och ingen av dem hade de resurser som krävdes för att utkämpa ett krigsavgörande slag. Bulgarerna och till en viss del den franska Medelhavsflottan hade varit intresserade av att ta den strategiskt viktiga grekiska hamnen Salonika. Offensiven, som genomfördes i maj 1916 lyckades dock inte ta sig över Chalkidikihalvön sedan grekiska trupper utkämpat en modig försvarsstrid som kom att kollas slaget vid Stavros. Efter detta misslyckande där alldeles för många österrikare och fransmän dog beslutade ententens två huvudmedlemmar Österrike och Frankrike att det fick vara nog med bulgariska äventyr, istället skulle så många fientliga trupper som möjligt hållas kvar i Grekland för att förhindra att de användes någon annanstans.

osman.jpg

Den politiska situationen i Mellanöstern vid krigsutbrottet

Även i de mer perifera fronterna som Palestina och Mesopotamien hade strider pågått. Turkarna hade inlett kriget i februari år 1915 med en offensiv på Sinai med målet att nå Suezkanalen och därmed stänga den för koalitionens fartyg, något som till en viss del lyckades – turkarna nådde Suezkanalen, till större delen på grund av att Sinais status hade varit osäker ända sedan Fashodakriget och britterna därför inte hade några större trupper där.

Det turkiska försöket att korsa kanalen och inta Egypten var dock inte lika lyckat, och brittiska maskingevär utplånade den första turkiska anfallsvågen över kanalen, varefter turkarna drog sig tillbaka norrut. I slaget vid Romani i augusti misslyckades turkarna återigen med att ta tillbaka initiativet, och britterna tryckte snart ut turkarna ur Sinai, men det första slaget vid Ghaza som en bekräftelse på att britterna bitit sig fast på halvön och inte tänkte låta turkarna rycka fram mot kanalen igen.

Under 1916 hade fronten stått och vägt allteftersom Palestina blev allt mer ignorerat av båda sidor – turkarna drog tillbaka trupper för att stoppa ryssarna i Armenien, medan britterna var i desperat behov av trupper i det allt blodigare slaget vid Berrien, med resultatet att befälhavarna på båda sidor inte hade resurser att genomföra några större operationer även om de velat. Som ett resultat av sin - oförskyllda - ”brist på initiativ” ersattes befälhavaren Archibald Murray av den mer lovande femtioåriga Edmund Allenby, både på grund av att Allenby hade stora befälstalanger, men också att han hamnat på kollisionskurs med Douglas Haig angående hur kampanjen i Bretagne bäst skulle skötas – en relegering till Palestina skulle få bort honom från den omedelbara kretsen runt Haig, som trots detta ändå ersattes av William Frederick.
Allenby säkrade sitt rykte som en kompetent befälhavare vid det tredje slaget vid Ghaza i slutet av 1917, då han kunde börja framryckningen mot Jerusalem, även om de samtida händelserna i Europa överskuggade denna lysande seger.

allenby.jpg

Edmund Allenby vann flera lysande segrar i Mellanöstern

I Mesopotamien (nuvarande Irak) hade britterna ryckt fram sakta med säkert mot det vid horisonten hägrande målet Bagdad. Britterna intog snabbt hamnen Basra, men tack vare franska generaler lyckades osmanerna slå tillbaka, besegra en brittisk styrka vid Ctesiphon i april 1915 och sedan innesluta och belägra den vid Kut, något som lade alla brittiska
Offensiver i Mesopotamien i malpåse till slutet på 1916, då den brittiska armén i området hade återhämtat sig efter Kuts kapitulation i slutet av april 1916. I början av 1917 stod de brittiska styrkorna redo att återta Kut och fortsätta norrut mot Baghdad, särskilt som dne osmanska armén började knaka i fogarna efter ett antal katastrofala nederleg mot ryssarna i Anatolien.

Likväl skulle Baghdads fall den elfte mars 1917 och Allenbys intåg i Jerusalem exakt nio månader senare överskuggas totalt av de kataklysmiska händelserna i Europa som var under uppsegling.
 
intressant! vad händer i Europa? Mars Attacks?! :eek:
 
INtressant, väntar nu på nästa uppdatering ;)
 
DEL LI

Den tredje april 1917 började precis som vilken annan dag längsmed Weserfronten. Koalitionsstyrkorna höll fortfarande de få kilometer väster om Weser som de lyckats erövra genom enorma anfall och mycken blodspillan år 1916. Likväl skull den här dagen förändra miljoner koalitionssoldaters liv tillsammans med många fler fransmän.

Runt klockan fem på morgonen öppnade det franska artilleriet upp med ett kortvarigt bombardemang vari flertalet nya gaser användes, till exempel diphenylaminchlorarsin, mer känt som kräkgas. I helt nya taktiker utvecklade av det franska gasvapnets frontfigur Victor Grignat avfyrades först granater laddade med fosgen för att tvinga fienden att ta på sig sina gasmasker. Dessa följdes snart av kräkgas, något som gasmaskerna inte klarade av att filtrera bort, och tvingade fienden att ta av sig sina gasmasker, varpå ytterligare fosgengranater avfyrades.

De konventionella artillerigranaterna följde ett mönster som först testats av britterna 1916 – de besköt först de främre skyttegravarna, varpå räckvidden ökades och kommunikationsgravarna kom under bombardemang för att förhindra effektiv kommunikation mellan trupperna. Till skillnad från bombardemangen under 1916 var dock detta ytterst kort – Estienne hade lärt sig av de brittiska framryckningarna under 1916, och insett att ett långvarigt bombardemang misslyckades med att döda alla fiender och endast varnade dem om var anfallet skulle sättas in. Ett kort bombardemang skulle dock paralysera fienden tillräckligt länge för att tillåta de franska soldaterna att anfalla över Ingenmansland, utan att ge koalitionen någon förvarning.

gas.jpg

Franska gasgranater exploderar

Efter ungefär en halvtimmes bombardemang, både med gas och konventionellt artilleri anföll fransmännen. Assisterade av stormvagnar ryckte de fram i små enheter mot fienden, som redan var paralyserad av bombardemanget och snabbt gav upp, både på grund av bombardemanget och den psykologiska verkan som stormvagnarna hade – ingen av försvararna hade sett något liknande.

Vid den första dagens slut hade fransmännen ryckt fram mer än åtta kilometer, och slagit igenom de fientliga linjerna på flertalet punkter. Franskt infanteri och pansar ryckte med stormsteg fram mot det första viktiga delmålet Hannover, 50 kilometer från Weser. Franz von Papen drog omedelbart tillbaka trupper från samtliga fronter för att förhindra vad som verkade vara en upprepning av 1914, medan det franska folket firade på gatorna – det verkade som om kriget snart skulle vara över, nu när franska soldater visade sig vara kapabla att rycka fram samma sträcka på en dag som det tagit tyska trupper ett år att göra.

På den tredje dagen var fronten tillbaka vid Weser, och ett helt år av nordtyska ansträngningar hade gått till spillo. Här lyckades dock tyskarna, mestadels på grund av franska svårigheter att få fram bromaterial till fronten, hålla fast fienden vid den gamla fronten i fyra dagar, något som tillät de första nordtyska förstärkningarna att anlända. Trots detta kunde fransmännen ta sig över floden en vecka efter offensivens början, den tionde april 1917. Detta skedde vid den sedan 1915 sprängda bron mellan Stolzenau på Wesers västra strand och Leese på den västra. Franskt artilleri drev tillbaka de nordtyska soldaterna medan ingenjörstrupper utnyttjade de gamla brofästena till att bygga en helt ny bro över floden. Detta följdes på flera andra ställen längsmed hela floden, och den elfte var de franska trupperna över en mil bortom floden.

weser.jpg

Weser vid Stolzenau

De franska trupperna började nu ändra riktning för att nå fram till Hannover så snabbt som möjligt innan fienden hann föra in förstärkningar till fronten. Den sextonde identifierade det franska överkommandot vid Weserfronten tre huvudmål som skulle tas innan den tionde maj: Wunstdorf, Springe samt Barsinghausen. Dessa städer skulle placera de franska trupperna i en bra position för ett anfall mot Hannover, en operation som beräknades vara klar innan början på juni. Dessa ambitiösa mål visade tydligt på hur en veckas segrar hade återgett den franska generalstaben det förtroende de saknat ända sedan 1915.

Likväl så var den franska offensiven inte helt utan problem – divisionsbefälhavarna var inte alltid så kompetenta som Estienne hade velat att de skulle vara, och istället för att gå förbi hinder kastade de allt som oftast sina elittrupper mot dem, något som resulterade i att efter två veckor hade de franska förbanden vattnats ur ordentligt. Samtidigt så var stormvagnarna inte så pålitliga som man först hade trott, och drogs med en hel del barnsjukdomar. De gick sönder ganska ofta, och hade väldiga problem med att hinna upp med det franska infanteriet, något som resulterade i att fransmännen ofta fick slåss utan stormvagnsunderstöd. Dessutom höll fienden på att återhämta sig efter den första chocken, och stormvagnarna och k-pistarna hade inte samma psykologiska effekt som de haft vid inledningen av offensiven.

Den tjugoförsta april kom den första franska motgången: utanför Stadthagen, arton kilometer väster om Barsingshausen genomförde nordtyskt infanteri de framryckande franska trupperna, tillfogade dem svåra förluster och tvingade dem faktiskt kortvarigt på defensiven innan ytterligare trupper kunde anlända och tvinga tyskarna tillbaka. Striden avslöjade även ett för fransmännen tidigare okänt faktum: den Nordtyska Federationen förfogade över en stormvagn.

a7v.jpg

A7V - Överlägsen CA1 på nästan alla sätt

Den nordtyska A7V-vagnen var i mångt och mycket överlägsen den franska Schneider CA1, bland annat var den mycket snabbare (16 km/h mot Schneiderns 7,5 km/h, båda i idealiska förhållanden) och framför allt kraftigare bepansrad. I slaget vid Stadthagen visades detta tydligt när de tyska stormsvagnarna utmanövrerade de franska, och det vara bara det faktum att de franska vagnarna var tyngre beväpnade som förhindrade att den franska pansarstyrkan slogs ut helt. Slaget vid Stadthagen har gått till historien som världens första pansarslag.

Trots denna motgång fortsatte fransmännen att rycka framåt, och den trettonde maj, endast tre dagar efter schemat hade de intagit sina tre mål. President Franz von Papen, som fortfarande väntade på att förstärkningarna från Frankfurt och Schlesien skulle anlända kunde endast svara genom att hålla tal.

Franzvonpapen.jpg

Franz von Papen höll det mycket inspirerande "Ryggen mot väggen-talet"

TILL ALL PERSONAL INOM DEN NORDTYSKA ARMÉN VID WESERFRONTEN
För på dagen fyrtio dagar sedan inledde fienden sina fruktansvärda attacker mot oss på en åttio kilometer lång frontsträcka. Hans mål är att ta Hannover och dess viktiga industrier från oss, ockupera vår atlantkust och förinta den nordtyska armén. Trots att han redan har kastat 106 divisioner in i striden och utsatt sig själv för ett helt ogenomtänkt offer av människoliv har han i nuläget endast gjort små framsteg mot sina mål.
Detta är tack vare den beslutsamma kamp och offervilja som våra trupper visat. Jag kan inte finna ord nog att uttrycka den beundran jag känner för all armépersonals beslutsamma motstånd under dessa prövande omständigheter.
Många bland oss är nu trötta. Till dessa säger jag att Segern tillhör den sida som håller ut längst. Stora Brittiska, Ryska och Amerikanska arméer är på väg med den största hast för att stödja vår kamp.
Det finns ingen annan utväg för oss än att utkämpa striden till slutet. Varje position måste hållas till siste man: reträtt är inte tillåtet. Ställda mot väggen och med tron på det rättfärdiga i vår sak måste var och en av oss kämpa till slutet. Våra hems helgd och mänsklighetens frihet beror på var och en av oss och våra handlingar i denna kritiska stund.

- President Franz von Papen, trettonde maj 1917
 
Last edited:
Heja Tyskland! (skulle sjunga Deutschlandlied men jag använde den i mitt tal :rolleyes: )
 
Undebart bra gjort. Jag har fastnat för denna AAR:en :D
 
NEJ, ge inte frankrike några fördelar eller positive nyheter, låt tyskarna driva ut fransmännen i havet!
 
Zuckergußgebäck said:
Först nu? :(

Självklart menar han att nu har det nått stadiet att han inte klarar sig utan uppdateringar, ty då hoppar han ifrån bron.
 
Van der Gent said:
Självklart menar han att nu har det nått stadiet att han inte klarar sig utan uppdateringar, ty då hoppar han ifrån bron.
citerar zucker: först nu? :(
 
Ncie update Zucker! jag råkade göra misstaget att förväxla denna tråd med MP tråden :rofl: :D :p :eek:o

Hoppas fransmännen bygger ett rymdskepp och lämnar jorden, då blir det fred och fröjd. :D
 
Last edited:
Zuckergußgebäck said:
Först nu? :(
Jo, men jag har fastnat först nu, inan har jag varit intresserad. Men jag måste berömma att du hållt på så länge med denna AAR:en. Det är fantastiskt. :D
 
Zuckergußgebäck said:
Tyckte väl att det var något jag glömt. :eek:o
Rätta till det :D