Ett Skillnadernas Krig

DEL VIII

Spanien hade sedan 1872 styrts av Huset Bonaparte, något som visat sig vara en katastrof för Frankrike. Varken det spanska folket eller den spanska adeln gillade bonaparterna, som inte hade något krav på den spanska tronen, om man undantog Napoleon IVs farfarsbror Joseph, som varit minst lika impopulär sedan han installerats i Madrid av Napoleon I.


Tål att visas igen - Louis II

Louis (II) Lucien Bonaparte dog barnlös efter tjugo år på tronen, vilket kastade in Spanien in en dynastisk kris. Carlister, Amadeister, Legitima Alfonsister och Bonapartister inledde en tyst maktkamp bakom den tomma spanska tronen – ja det fanns till och med planer på att kalla in en Hohenzollern från deras exil i Storbritannien.

Napoleon IV, som inte gärna ville se något annat än en Bonaparte vid sin södra gräns gick därför helt sonika in och installerade Lucien-Louis-Joseph-Napoleon Bonaparte, brorsonson till den förre spanska kungen. Det faktum att den nya spanske kungen var kardinal rörde inte Napoleon i ryggen. Han fick påven att dra in Louis kardinal- och prästskap, och skickade den nye spanske kungen till Madrid tillsammans med den infanteridivision, i händelse av bråk.


Spaniens nye kung lade mässkläderna på hyllan

Tack vare de franska bajonetterna hyllades den 63-årige Louis III som spansk kung, och den franska infanteridivisionen spenderade ett antal månader med att jaga carlister i Baskien och Madrid.


Goyas konst fick en ny aktualitet i och med Carlistjakten

1895 startade cirkusen igen. Louis III hade på grund av sitt prästyrke aldrig gift sig, och när han blev kung var han 63. Han dog därför endast fyra år efter att ha bestigit tronen, och precis som Louis II efterlämnade han ingen son (eller dotter, för den delen).

Arvingen var dock något klarare den här gången. Den närmaste arvingen var hans farbror, den 55-årige Napoléon Charles Grégoire Jacques Philippe Bonaparte. Han verkade perfekt för tronen, inte minst eftersom han hade en arvinge, den 25-åriga Mary Léonie Eugénie Mathilde Jeanne Julie Zénaïde Bonaparte. Carlo V installerades skyndsamt på den spanska tronen, och utnämnde sin dotter till arvinge samt regent.

Carlo V och hans dotter hade stora problem med att kontrollera sitt nya rike, Spanien hamnade först i krig med USA 1898 och förlorade Kuba, Guam och Filippinerna. Kort därefter tvingade ekonomiska problem dem att ta ett enormt lån från Frankrike, och lämna resten av sina stillahavskolonier i pant.


Spansk-Amerikanska Kriget var ett stort misslyckande för Spanien

Carlo V hade själv ingen aning om den dåliga situationen hans land befann sig i, han lag redan för döden, och Mary (eller Maria, som hennes spanska namn var) skötte statens affärer. Det misslyckade kriget mot USA hade lett Spanien till gränsen för inbördeskrig, och alla de olika fraktionerna inom Spanien höll på att förbereda sig för en ny resning. Maria var tvungen att distrahera sitt alltmer missnöjda folk utåt.

Hennes räddning kom när Frankrike förklarade krig mot Storbritannien. Hon höll inledningsvis en låg profil, men började göra vissa förberedelser för att gå i krig mot Storbritannien. I slutet av november kom en förfrågan från Paris, där Napoleon IV bad Spanien att gå i krig mot britterna, i utbyte skulle de få Gibraltar och kanske till och med några av de brittiska kolonierna.

För Maria lät detta erbjudandet otroligt lockande, men hon var först tvungen att övertyga både sin far och den franska regeringen om visdomen att dra in Spanien i ett nytt krig så kort efter fiaskot mot USA. Carlo V var lätt att få med på noterna, han hade som sagt var ingen aning om hur svagt Spanien var, och gick nästan omedelbart med på sin dotters förslag.

Maria mötte dock vissa problem från regeringen. Den spanska regeringen var liksom folket inte heller särskilt glada över att styras av huset Bonaparte, och bestod av alla de fraktioner som ville se ett annat kungahus än Bonaparte på tronen. Trots Marias ihärdiga försök hade hon inte hittat en enda tänkbar bonapartistisk kandidat till regeringen, och fick därför nöja sig med mindre radikala representanter för de olika grupperingarna.


Den spanska regeringens "över-min-döda-kropp"-attityd ledde till flera karikatyrer. Här bönfaller en representant dropttningen att backa, och avslutar med ett frieri.

Som vanligt kom regeringen med diverse invändningar: den finansiella situationen, den allmänna opinionen och så vidare och så vidare. De bönföll Maria att ändra sin åsikt; kriget kunde inte föra med sig något gott för Spanien. Maris stod dock fast, och efter ett flera timmar långt sammanträde tröttnade hon, förklarade dem alla avskedade och deras gods indragna om de inte stödde hennes förslag och lämnade demonstrativt rummet.

En kvart senare förklarade den spanska regeringen att de stödde hennes förslag.

Tachikaze said:

Ja...ha...? Så Britterna gick och förlorade all makt där nånstans på 1800-talet då eller? Känns som om Frankrike måste gjort en sjuhelsikes helomvändning någonstans på vägen för att bli så övermäktiga britterna.

Click to expand...

Britterna har fortfarande stort inflytande i det Osmanska Riket. Sultanens förhandlingar med Hanotaux var hemliga, och han kommer så klart att hävda att han inte hade någon som helst avsikt att stödja fransmännen om britterna skulle vinna.

Nikolai said:

Hehe, en riktig Jern-Kvinne den Maria.

Click to expand...

Helt klart. Hon kommer att spela en viss roll även i framtiden.

Victoria. Jag kanske kommer att göra ett HOI2 scenario, men det kommer i så fall att röra andra världskriget, inte första.

DEL IX

Den spanska krigsförklaringen tog britterna på sängen och tvingade britterna att tänka om sin strategi. Sir Robert Biddulph, Gibraltars guvernör hade endast en svag styrka att försvara den strategiska klippan med, och Maria hade skickat dit en stor del av den spanska armén.


Sir Robert Biddulph hamnade i en prekär situation

Sir Frederick Richards, First Sea Lord hamnade nu i bryderi. Föll Gibraltar var den brittiska flottan tvungen att ta den långa vägen runt Afrika och in genom Suezkanalen, vilket skulle ge fransmännen extra tid att bygga upp sina förråd i Nordafrika. Hans förbindelser med Gibraltar var brutna i och med den spanska krigsförklaringen, och han visste inte om garnisonen fortfarande höll ut. Det var å ena sidan inte klokt att skicka skeppen runt Afrika, men om de försökte segla genom Gibraltar sund och klippan hade fallit till spanjorerna skulle de kunna ta stora förluster.
Richards beslutade sig för att ta en chansning. Han telegraferade till flottan att den skulle försöka ta sig igenom Gibraltar Sund, oavsett om klippan var brittisk eller inte.


Gibraltars ägare kvittade - flottan skulle igenom sundet ändå

Stormningen av Gibraltar inleddes nästan så fort krigsförklaringen lämnats över till den brittiske ambassadören i Madrid. Britterna försvarade sig dock tappert, och den inledande stormningen varade mellan den tjugonionde november och den femte december och slogs tillbaka med stora förluster på båda sidor. Maria beslutade sig för att vänta medan mer artilleri flyttades till Klippan för att kunna genomföra en slutgiltig stormning.

Den elfte anföll spanjorerna igen. Den kvarvarande garnisonen kämpade till sista man i fästningen och inflikade oproportionerligt stora spanska förluster. Den brittiska garnisonen på 150 man utplånades totalt, spanjorerna led totalt omkring 1000 mans förluster, både under själva stormningen, men också genom brittisk artillerield från fästningen under pausen mellan de två stormningarna.

Spanjorerna basunerade ut Gibraltars fall som en stor seger – något det så klart också var. De var dock lite för hastiga när de påstod att Medelhavets västra port nu var tilltäppt – Frederick Richards skickade inga order till den brittiska flottan att vända om, och den tjugoförsta anlände den brittiska flottan till Gibraltar Sund.


Brittiska Flottan utanför Gibraltar

Richards hade dock instruerat flottan om att försöka bryta sig igenom sundet, exakt hur hade han dock lämnat till befälhavaren John Jellicoe.
Jellicoe var inte överlycklig över sin nya uppgift, men insåg värdet i att få flottan genom Gibraltar. Han förstod också att det viktigaste var att få igenom de modernaste skeppen, och kanske offra de äldre. Han planerade att genomföra genombrytningen natten till den tjugotredje december. Han förlitade sig på att de spanska skyttarna skulle vara så otränade, och att spärrelden som levererades av den brittiska flottan skulle vara så förödande att den spanska elden skulle vara ineffektiv.

Jellicoe hade inte fel. Det spanska artilleriet vid Gibraltar var som stormningen visat vida underlägset det brittiska. Dessutom hade spanjorerna ingen särskild träning i att slåss på natten. De spanska soldaterna hade hög moral efter att ha intagit den ointagliga fästningen, men den allmänna meningen var att britterna inte skulle försöka ta sig igenom sundet utan att de skulle ta sig runt Afrika – eller helt enkelt ge upp.


Påstådd bild av ett brittiskt slagskepp i genombrytningen. Bilden är dock nästan säker någon annan stans ifrån eftersom beskjutningen skedde på natten

Med högsta möjliga fart tog sig den brittiska flottan in i Gibraltar sund. Spanska vaktposter väntade sig inte en brittisk eskader, och utgick ifrån att de var franska eller spanska – många vaktposter såg inte ens skeppen. Det var inte förrän de första brittiska skeppen var nästan ute ur sundet som en patrullerande spansk torpedbåt insåg att något inte stod rätt till. Torpedbåten avfyrade en torped mot det närmaste skeppet, vände och flydde så snabbt som möjligt. Torpeden träffade – passande nog – den brittiska kryssaren HMS Gibraltar, som tog in vatten och fick slagsida.


Helvetet bryter löst när HMS Gibraltar träffas av en torped

Jellicoe beordrade fartygen att öppna eld mot de chockade soldaterna vid sina kanoner på sundets klippor som förvandlades till väggar av eld när flera artillerigranater slog ner där samtidigt.

Den brittiska flottan ökade farten och seglade förbi de chockade spanjorerna som tog skydd så gott de kunde mot den brittiska elden. När solen gick upp var större delen av flottan igenom Gibraltar Sund och gick med full fart mot Malta, ett antal brittiska torpedbåtar och jagare agerade eftertrupp och förhindrade mindre spanska styrkor att följa efter. Under dessa strider sänktes fem spanska torpedbåtar mot en brittisk jagare och två torpedbåtar.

Totalt sett var genombrytningen en enorm framgång, britterna hade tagit sig igenom ett sund som sades vara stängt för dem, och detta utan större förluster. HMS Gibraltar sjönk dock och ett antal andra brittiska skepp blev träffade av spansk artillerield. Förutom HMS Gibraltar sänktes ett antal mindre skepp i striderna; tre jagare och elva torpedbåtar.


Små torpedbåtar som den här visade igen och igen sin effektivitet i nattstrider och kustförsvar

Spanjorerna hade tagit mindre förluster i skepp – sju torpedbåtar hade sänkts, de flesta av dem vid deras försök att förfölja den brittiska flottan. Flertalet kanoner var satta ur funktion och flera hundra spanjorer hade dödats i spärrelden. Spanska fältsjukhus svämmade över av sårade.

Genombrytningen fick vittgående konsekvenser, Napoleon IV skickade en division av de trupper som var kvar i Frankrike att hjälpa till vid försvaret av sundet, och ersatte de spanska kanonerna. En eskader av franska krigsfartyg avdelades att patrullera sundet dag och natt, och minfält lades ut.


Hundratals minor lades i Gibraltar Sund

Spaniens ställning hade dock försvagats internationellt, och folket som ursprungligen jublat över segern vid Gibraltar vredgades över nesan att den brittiska flottan seglat förbi utan nämnvärda förluster. Huset Bonapartes ställning försvagades återigen i Madrid.

DEL X

Ungefär samtidigt som den brittiska flottan lämnade den spanska kusten bakom sig och satte full fart mot Malta för att fylla på sitt kol- och ammunitionsförråd korsade de första enheterna ur den franska armén på tre ställen gränsen mellan Cyrenaica och Egypten. I själva verket var det inte mycket skillnad mellan de två områdena, en sliten gränsmarkering i sten var det enda som visade att de hade gått från neutralt territorium in i fiendens land.
Bredvid stelen hade ett franskt militärband satts upp och spelade den ena marschen efter den andra allteftersom armén marscherade förbi i ändlösa led.


Ett fransk-algeriskt militärband under mer bekväma omständigheter

Den franska befälhavaren Patrice MacMachon, andre hertigen av Magenta, son till Patrice MacMahon, hjälten från det fransk-preussiska kriget, antog att britterna hade tagit upp ställningar i Marsa Matruh, den största staden mellan Cyrenaica och Alexandria

MacMahon, som annars var en ganska medelmåttig general, hade inte fel. Väldigt få arméer vid den tiden ville utkämpa slag mitt ute i öknen, utan föredrog bebyggda områden, där det fanns tillgång till vatten och skydd, och britterna hade därför mycket riktigt lagt upp sitt första försvar runt Mersah Matruh.


Mersah Matruh

Kitchener hade gett order om att fortsätta belägringen av Fashoda och hade rest norrut med en snabb båt längs Nilen. Han hade anlänt till Kairo strax innan de franska trupperna gick över gränsen, och tagit sig an försvaret av Egypten med en enorm viljestyrka.

Britternas största svaghet i Egypten var deras numerära underlägsenhet – den franska armén var mångdubbelt större. Fransmännen led dock av förnödenhetsproblem och MacMahon den Yngres inkompetenta befäl. Kitchener hade inte heller några stora förväntningar om vad han skulle kunna göra med den styrka som fanns till hands, det mesta han ansåg sig vara kapabel till var fördröjande strider och en långsam reträtt österut.

Han skickade de tillgängliga brittiska styrkorna västerut till Mersah Matruh, och följde själv efter per dromedar. Order gavs åt kavalleriavdelningar att utkämpa skärmytslingar med den framryckande franska armén och att egyptiska förband skulle rekryteras.


I en något överdramatiserad bild gräver brittiska soldater skyttegravar runt Mersah Matruh

Den trettionde december utkämpades krigets första landstrid mellan brittiska och franska trupper (om man undantar Fashoda) när ett antal brittiska kavallerister anföll en mindre fransk kolonn som agerade förtrupp och dödade ett antal fransmän utan att förlora en enda av sina egna.

Denna strid fick MacMahon att bli alltmer försiktig och rädd för överfall. Han drog ihop den tidigare utspridda franska armén till ett mindre område för att förhindra kavalleriräder och slutade skicka ut isolerade enheter för att rekognosera.
Detta fick till effekt att britterna kunde genomföra ett antal nattliga angrepp på den franska armén, och inflika hundratalet förluster.
Detta avskräckte inte MacMahon, som oförskräckt ryckte framåt mot Mersah Matruh.


Överdramatiserade bilder från kriget finns det gott om. Här anfaller brittisk-egyptiskt kavalleri fransmännen. Konstnären har dock förväxlat egyptierna med indier.

Den åttonde januari såg Patrice Mersah Matruh genom kikaren, precis som hans far tjugo år tidigare hade sett Trier.
Den franska armén stod endast ett fåtal kilometer från staden, och MacMahon planerade ett anfall nästa morgon i sin faders stil.
Precis som vid Trier tänkte MacMahon den yngre låta endast en mindre styrka anfalla britterna i ett frontalangrepp och låta resten anfalla fienden i flanken.

MacMahon antog att britterna hade fyra divisioner i området, men visste inte säkert. Hans underordnade föreslog att sända ut små kavalleritrupper för att rekognosera, men MacMahon som var rädd för överfall vägrade låta detta ske.

Den franska armén fick därför lita till ofullständiga rapporter från franska spioner i Kairo och Alexandria, vilka var kända för att vara notoriskt otillförlitliga. Enligt de franska spionerna fanns det totalt 4 brittiska divisioner vid Mersah Matruh. Dessa skulle ha stora brister på soldater och vara allmänt omotiverade till strid. Enligt spionerna skulle två divisioner ha tagit upp ställning vid kustvägen, en vaktade flanken, och en var i reserv.


Spioneri var inte fransmännens starkaste sida

Kort sagt verkade det som om den brittiska uppställningen sammanföll totalt med MacMahons plan, och att Kitchener spelade fransmännen i händerna. MacMahon var ovillig att riskera hela sin armé i striden, och fruktade också att ett alldeles för stort antal soldater skulle göra striden oorganiserad och förhindra effektiva förflyttningar - något som han också hade rätt i. Han bestämde sig för att skicka endast fyra divisioner mot Mersah Matruh, en för att uppehålla den brittiska huvudstyrkan, och tre som skulle anfalla britterna i flanken.

De franska trupperna gjorde sig redo strax innan gryningen, och ställde upp sig några kilometer från staden. Genom sin kikare kunde MacMahon se fiendens lägereldar – krigets första riktiga slag skulle strax börja.

Tack.

Som tack för de fina svaren kommer jag att posta ännu en del idag. Det kommer dock att ta ett tag att hitta passande bilder.

DEL XI

När solen steg upp över Västegyptens sanddyner den nionde januari kunde ingen ana att den här dagen skulle bli början på en märklig kedja händelser som skulle leda till att kriget slutade som det gjorde. Patrice MacMahon d.y hade varit uppe hela natten, sörplat starkt kaffe och finslipat anfallsplanen tillsammans med sina adjutanter. De franska trupperna hade sovit ut så gott det gick i den iskalla ökennatten, men hade purrats innan soluppgången och ställts upp i sina kolumner.


Del av MacMahon d.y's kaffeservis

När solens första strålar slickade dynerna och fick bajonetterna på soldaternas bakladdare att glänsa gav MacMahon order om framryckning. Tusentals fransmän i flera kolonner började marschera framåt mot Mersah Matruh, ingen visste om de skulle komma hem igen eller inte, men de visste att där borta väntade britterna på dem.

Kolonnen som anföll längs med kustvägen gick framåt under största möjliga ljuddisciplin, trots detta upptäcktes de av en skärrad brittisk patrull som rekognoserade framför de brittiska linjerna. Britterna fyrade av ett antal skott och retirerade snabbt som ögat. Skotten uppmärksammades av de brittiska soldater som hade vakten i området, vilka snabbt skickade nyheten till kompanibefälhavaren, vilken svarade genom att beordra full beredskap.

När fransmännen därför kom inom synhåll för britterna möttes de därför av en mördande spärreld. De första leden föll döda eller sårade till marken, resten av fransmännen sänkte bajonetterna och rusade mot de brittiska försvararna.
Trots snabb brittisk eldgivning nådde fransmännen de brittiska skyttegravarna och drev sina bajonetter genom försvararnas kroppar. Luften fylldes av vrål och skrik när britterna slogs för sitt liv för att hålla sina positioner medan fransmännen stormade mot dem i vågor.


Britterna slogs tappert mot den franska övermakten

Under tiden marscherade den franska huvudstyrkan i en stor båge runt staden, säkra på att inte möta något större motstånd förrän de anföll Mersah Matruh i flanken. Tyvärr misstog de sig.
Kitchener hade studerat MacMahon den äldres taktik noga, och trodde att sonen skulle försöka imitera faderns berömda strategi. Därför hade han tagit en risk och placerat huvudstyrkan (som dessutom var större än MacMahon d.y räknat med) i flanken medan en division försvarade kustvägen.


Brittisk motattack

Fransmännen togs därför med överraskning när de anfölls från tre håll samtidigt av brittiska trupper.
MacMahon, som befann sig med huvudstyrkan visade här lite av sin faders viljestyrka när han samlade de tre franska kolonnerna, drog sig tillbaka och snabbt formerade om dem till strid.
Han trodde dock först att detta var den enda brittiska division han väntat sig söder om staden, och ansåg att han snabbt skulle kunna sopa undan den. Det franska infanteriet bildade linjer för att stoppa de framrusande britterna som nu avancerade på en front, stoppade den brittiska framryckningen och sänkte bajonetterna.

De trängde tillbaka de brittiska trupperna mot en ås, och här stannade de. Britterna hade grävt skyttegravar uppe på åskammen, och placerat stora mängder trupper däri. (större delen av den brittiska styrkan fanns dock fortfarande i reserv eftersom det var svårt att klämma in tre divisioner på en åskam) Efter två misslyckade stormningsförsök resignerade MacMahon och beordrade sina trupper att dra sig tillbaka utanför brittisk skotträckvidd (ca 1 kilometer) och gräva ner sig.


Attack mot attacken - fransännen trycker tillbaka britterna

Britterna skickade under tiden kurirer bakåt till Kitcheners högkvarter för att informera honom om situationen. Kitchener bestämde sig därför för att skicka fram reservdivisionen för att förstärka flanken i händelse av att ”MacMahon får något dumt för sig” som han själv uttryckte det.
Vid kustvägen hade samma sak inträffat. Britterna hade fallit tillbaka ett antal hundra meter, stoppat det franska anfallet, drivit fransmännen tillbaka och sedan tvingats retirera igen.


Kitchener hade skäl att vara nöjd med slagets första dag

När kvällen föll hade MacMahons plan uppenbart misslyckats. Båda sidor hade grävt ner sig på betryggande avstånd från varandra och var redo att slå tillbaka den andra. MacMahon hade dock inte spelat ut sitt sista kort ännu. Han skickade en kurir bakåt till franska armén huvudstyrka med order om att föra hela den franska armén närmare slagfältet och att skicka tre divisioner som förstärkning.